På besök i tropikerna, del 7: En snorkeltur med sting
Vi låg för ankar utanför en lång sandstrand, den sträckte sig ända till udden. Vid lågvatten förlängdes udden flera hundra meter och ur vattnet reste sig en ny förlängd sandstrand. Mellan oss och stranden, där några hotell med bungalows låg utsträckta, så var vattnet fullt med korallhuvuden med färggranna fiskar, men flest fiskar var det runt båtarna där olika stim blandades med större rovfiskar i skuggan av båten. Som gjort för snorkling med andra ord.
De flesta fiskar som hängde runt båten var små och simmade omkring i stora stim. Det var zebrafiskarna (vi kallade de så för de var randiga, visserligen gula och svarta men det namnet fick duga för oss) och ett gäng som såg ut som små sillar. Men det fanns andra typer också. Sen var det slöisarna.
De såg ut som barracudor och om någon av dem fångade en fisk så jagade alla andra kompisen med fisken i munnen varvid hen flydde fältet genom att hoppa över vattenytan med alla andra efter. Det såg ut som ett gäng ungar som lekte kull i vattnet. Att fånga en egen fisk verkar inte intressant för resten av gänget, bättre sno en från någon som lyckats. Jag är i förundran över att arten överlevt.
Vi hade insett den hårda vägen att snorkling inte var lika roligt runt nio-tiden på förmiddagen och vid fyra-tiden på eftermiddagen. Att solen inte gav så bra ljus var en del av förklaringen, men den viktigaste orsaken var alla long-tails som då körde turister till och från sandstränder och andra attraktioner på de närliggande öarna (det fanns ett vattenfall bland annat). Och det var inte rädslan att bli påkörd som var störst, de körde sina rutter en bit ifrån vår båt, utan det var konsekvensen av att de var så många och vad deras propellrar gjorde.
Det fanns en del maneter i vattnet, men de såg man ofta på avstånd. Men vad long-tail båtarna gjorde var att köra sönder dessa maneter så hela havet blev fullt med deras trådar, som fortfarande kunde brännas. Vi lärde oss att lyssna under vattnet. Om det knastrade mycket så fanns det mycket tentakler i området, och just under perioderna när long-tails kört, och innan tidvattnet svept iväg resterna av maneterna, var det mycket knaster i vattnet och det kändes på kroppen.
Så vi väntade till lågvatten (för att korallerna skulle vara nära vattenytan – en del hamnade till och med ovanför ytan) och mitt på dagen för våra snorkelturer. En av dem tog vi jollen som vi ankrade lite längre bort närmare udden föra att utforska ett nytt område. Vi ankrade jollen i ett område av sand och satte på oss våra ”dykskor”, neoprentofflor med sulor, som vi har för att skydda oss från koraller och framför allt sjöborrar. Sen på med mask och snorkel och i vattnet. Det var då det började hända saker.
Det började med att Lucina kallade på min uppmärksamhet. Hon hade sett något som liknade en orm i vattnet. Den hade slingrat sig runt korallhuvudet hon stod på. När vi tillsammans tittade runt såg vi ytterligare en, denna var dock lite kortare än den Lucina sett och den försvann bort bland korallhuvuden. Jag drog mig till minnes att jag läst om havsormar som farliga men att de sällan var farliga för dykare.
Efter att ha Googlat kunde jag läsa att de var de giftigaste ormarna i världen, en tjugondel av deras giftstyrka dödade en människa i svåra plågor då giftet påverkad nervsystemet. De försonande dragen var att ormarna hade korta huggtänder, så om man hade en heltäckande våtdräkt hade de svårt att penetrera dräkten, och de var sällan aggressiva utan flydde fältet (“rarely attack divers”). Det var nog bra vi läste detta efter snorklingen.
Annars var snorklingen fantastisk med många fiskar, snäckor och koraller i allehanda färger och former. När det börjad bli dags att åka tillbaks till båten simmande jag mot den ankrade jollen. Tidvattnet hade nu gjort att jag bottnade där den låg och jag började promenera på sandbotten. Jag kände ett sting i foten och tittade ner och såg en rocka röra upp ett sandmoln på väg bort. Jag insåg att det var en stingrocka som jag klivit på, men det borde gjort mer ont om den giftiga taggen fastnat i foten.
Jag kom snabbt upp i jollen och tittade på foten. Taggen hade gjort hål i neoprengummit men hade bara rispat skinnet på ytan. Det kom lite blod, men det var ingen tagg som satt kvar, jag hade kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag vet personer som blivit stungna av rockor som spenderat hela semestern på sjukhus med mycket smärta, men jag var oskadd. Så väl tillbaks till båten kunde vi konstatera att vi hade haft mer äventyr än vi efterfrågat för en dag och var värda en drink till solnedgången.