Nervositet
Att ha stått tre år på land och gjort stora renoveringar där ett motorlyft och motorrenovering samt borttagande av ett läckande teak däck varit de största projekten känns det nervöst att närma sig dagen då Sarita skall återbördas till sitt rätta element. Samtidigt som vi gläds då det är något vi, och Sarita, längtat efter så finns också en stor portion oro med bland känslorna.
Den största oron är om allt skall fungera och då framför allt med den nyrenoverade och nyinstallerade motorn. Kommer motorn motsvara förväntningarna efter renovering och ny turbo, kommer det nya droppfria vattenlåset för propelleraxeln att hålla tätt, kommer det finnas vibrationer i motorn och propelleraxeln för att allt inte är i linje som det ska och går det i så fall att åtgärda. Det har testats på land men inte under belastning och höga varvtal.
Men det handlar också om alla bytta slangar och skrovgenomföringar, kommer de hålla tätt och alla system fungera, från toalett till fotpumpen för saltvatten till diskhon. Och kommer vår vattenkylda kyl fungera som stått oanvänd under tre år. Och med ett nytt tyngre ankare (40 kg Rocna) och förlängd rostfri kätting till 110 meter, kommer motorn till vårt nyrenoverade ankarspel att orka lika bra som förut. Vi hoppas också att det inte blir fler märken i bordläggningen vid upptagning av ankaret då vi låtit tillverka rostfria skyddsplattor i fören som vi monterat dit.
Och våra solceller och vindgenerator, kommer de orka med att ladda batterierna tillräckligt för vår förbrukning eller inte. Våra uträkningar visar att det borde vara så men hur blir det i verkligheten återstår att se. Att batterierna skall bytas ut efter denna korta säsong är redan bestämt då de behåller laddningen dåligt och är över tio år gamla.
Men vi har inte bara målat botten och städat sen vi kom hit. Vi har också hunnit med att specialbeställa en motorlyft för utombordaren till jollen som vi installerat på däck. Nu kan man lyfta på den själv och utan att ryggen tar stryk. När vi kom ner till båten upptäckte vi att kranen i pentryt inte gick att rubba, så vi fick köpa en ny. Bra var då att vi inte satt fast diskhoarna ännu för vi vill veta om den vattenkylda kylen fungerar innan vi permanent sätter fast den, nu ligger den fixerad med tejp. Så det var bara att lyfta bort och montera den nya kranen. Men nu känns det som vi gjort alla de projekt vi planerade innan sjösättning så Sarita känns redo.
Men det finns också en annan oro som inte handlar så mycket om alla system skall fungera eller inte utan mer om hur vi skall fungera ombord. Vi har legat på land i tre år och upplevt vädersystem som Medicane och åskfronter passera där vi legat i ruffen medan riggen ylat. Vi har inte behövt oroa oss för om Sarita skall dragga eller har för mycket segel uppe. Hur kommer det att kännas?
Den andra delen är om vi fortfarande har samma lust med segling och livsstilen som vi hade när vi flyttade ombord. Kommer vi att njuta av livet ombord på havet? Det är frågor vi ställer oss innan sjösättning och båda är nog övertygade om att vi kommer njuta av livet ombord när vi väl är där och att en portion oro för vad moder natur kan orsaka med vind och vågor är en del av seglarlivet som man får lära sig hantera och är en sund oro som bottnar i en respekt för naturen. Men visst känns det pirrigt inför sjösättningen men samtidigt alldeles underbart.
