Upp och ner

Rubriken illustrerar både Saritas färder de senaste veckorna liksom våra känslor. Det har gått lite upp och ner då allting inte flutit på smärtfritt i bokstavligt mening. Det har både varit läckage och motorproblem som gör att vi fortfarande ligger i Cleopatra Marina och har inte varit ute och seglat i Joniska havet – än.

Det var med stor spänning vi sjösatte lördagen den 17:e oktober och såg fram emot att på egen köl åter kunna utforska området runt Lefkas och Preveza. Men resultatet blev ett annat. Motorn, efter att ha luftats, startade och lät fint. Men vi upptäckte att det läckte från genomföringen för propelleraxeln när Sarita väl var i vattnet. Det var inte den nya packboxen av typen Volvo Black Jack som läckte utan glasfiberjobbet som gjorts för att fästa den nya svarvade Acetalhylsan (som ersatte den sönderkorroderade aluminum hylsan) på glasfiberröret för propelleraxeln som går genom skrovet. Det var ingen stor läcka men det droppade tydligt och regelbundet runt om den inplastade hylsan så det var bara att lyfta upp Sarita igen efter helgen för att fixa läckan. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vår motor är ”bakvänd”, det vill säga backslaget ligger förut (och generator och fläktrem akterut) så propelleraxeln går under motorn och genomföringen ligger då rakt under motorn. När plastjobbet gjordes var motorn bortlyft och genomföringen lättåtkomlig, men nu låg den under motorn och i stort sett omöjlig att komma åt för plastjobb (det var garantijobb för firman som gjorde plastjobbet). Mekanikern från Cleopatra, Panos, och plastkillen talades vid om vad som behövdes göras och beslutet var att ta bort hela backslaget och lyfta motorn någon decimeter för att komma åt genomföringen. För att ta bort backslaget var det nödvändigt att åter montera bort vår Maxproppeller och ta bort propelleraxel, förutom lite avgasrör och annat smått och gott. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

När backslaget togs bort upptäckte vi två saker. Det ena var att de sex bultarna som backslaget var monterat med var av lite olika dimensioner och gängor. En av bultarna var också av sedan tidigare, det syntes på rosten på änden. Så det behövdes åtgärdas. Men vad som var riktig tur i vår otur var att även fjäderskivan, som dämpar rycket vid växlingar, hade en spricka i sig och skulle när som helst ha brustit med förmodligen ingen möjlighet till att växla som följd. Det hade vi inte upptäckt om inte backslaget tagits bort och så mycket bättre att se det nu och kunna byta fjäderskivan innan den gick sönder än vid en tilläggning i hård vind. 

• 

• 

• 

• 

Så medan vi väntade på att en ny fjäderskiva kunde levereras så kom killen från plastfirman och gjorde ett noggrant arbete med plastningen. Acetyl (likt Delrin) är svårt att få något att fästa på så det krävs ett noggrant jobb. Han la också en sträng med Sikaflex inne i röret i skarven mellan Acetal hylsan och glasfiberröret som extra säkerhet. Att arbetet med att sätta dit den nya fjäderskivan drog ut på tiden gjorde inget då vi ville att Sikaflexen skulle härda ordentligt innan sjösättning. Och vi kom överens med Cleopatra om kostnaderna då det tillkommit arbeten som inte gick på garantin. Vi betalade för fjäderskivan (runt 3500) och endast 500 för arbetet och sen halva sjösättningskostnaden. Det var vi nöjda med (om fjäderskivan gått sönder när vi låg i vattnet hade kostnaden nog blivit 3-4 gånger så stor). Så den fredagen den 30 oktober var det dags för sjösättning igen.

• 

• 

• 

• 

Denna gång syntes inget läckage från varken genomföringen eller packboxen för propelleraxeln. Härligt!! Men däremot så började motorn trilskas men Panos, mekanikerna från Cleopatra, var ombord för att se till att allt fungerade och vi startade på tomgång och testade. Allt lät fint även när vi ökade varvtalet. Även med växel i. Så vi släppte tamparna och gav oss iväg men när vi ökade varvtalet med växeln i så blev motorn orkeslös och gick ner i varv. Vi hade bara kommit ett tiotal meter ut från slipen så snabbt beslutade vi att använda den sista kraften i motorn att backa tillbaka in i slipen. 

Där kom Panos åter ombord och fixade med bränsletillförseln och varvade upp motorn som åter gick bra även på högre varvtal och svarade bra på gasreglaget. Vi provade också att lägga i växel och att såg lovande ut. Vi vågade oss åter ut på premiärturen som bjöd på lätta vindar så motorering var att rekommendera både för test och av nödvändighet. Vi ville till Vonitsa, runt 10 sjömil längre in i Amvrakikobukten innanför Preveza. Det kändes härligt att åter höra vattnet porla runt bogen på Sarita och motorn purrade på i en behaglig ton allteftersom vi ökade varvtalet till över 2000 när motorn var varm. Dock fungerade inte tempmätaren men vi hade motorrummet öppet och kunde känna temperaturen på motorn och höra kylvattnet komma ut, så vi var inte så oroliga, det fick vi fixa senare när vi kom fram.

När vi nästan var framme ville vi bara testa att allt var ok inför ankringen och drog ner varvtalet för att lägga i neutralläge. Varje gång vi närmade oss 1200 varv så började motorn gå ner i varv och dö. Snabbt upp i varv igen. Efter ett par försök insåg vi att vi måste testa vad som händer när vi lägger in neutralläget och som väntat dog motorn direkt. Vi drev omkring på Amvrakikobukten medan vinden sakta tilltog. Motorn var mycket svårstartad men med högt varvtal i neutralläge lyckades det, men varje gång vi skulle dra ner gasen för att lägga i växel dog motorn igen. Till sist, med alldeles för snabb skiftning för att det skulle kännas bra från gas i neutralläge till gas med växel i, fick vi in växel och gjorde fart igen. Det verkade som att när motorn var kall så dog den när varvtalet ökade och när den var varm när motorvarvet minskade. Oavsett orsak, och nu var bränslepumpen en misstänkt förbrytare, så litade vi inte på motorn så beslutet var enkelt, Vi bestämde att återvända till Cleopatra Marina för att åter få motorn fixad av mekanikern, det var dock varvet som renoverat motorn åt oss även om den nu inte körts aktivt på över tre år med de komplikationer med rörliga delar som då kan uppstå.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Utmaningen var nu tilläggningen i marinan som ligger i sundet där Amvrikikobukten börjar. Medelhavet har inte mycket tidvatten men just i ett sund som det mellan Preveza och Aktio där vattnet inne i bukten skall ut eller in kan strömmen bli flera knop. Dessutom hade det börjat blåsa och vi visste att sannolikheten att motorn lägger av om vi försöker sakta ner eller lägga i friläge för att sen lägga in backen är stort och möjligheten att starta igen liten. Dessutom var klockan nära sex och all personal utom en person hade gått hem från marinan, så vi kunde inte vänta oss mycket hjälp.

Då gick det som det gick. Saritas levande kraft tillsammans med vind och ström gjorde att vi kom med för hög fart till kaj och fendrarna gled upp och skrovet och kajkanten fick ett ofrivilligt möte. Flera repor blev resultatet som kommer kräva en hel del jobb för att få snyggt. Som tur var är ingen av reporna så djup att de gick igenom yttre lagret med glasfiber. Den repa som var djupast kunde Lucina säkra upp mot fuktinträngning med epoxispackel (vi har målade skrovsidor). Det estetiska får vi ta senare. Men nu låg vi på plats igen och ville ha hjälp av mekaniker, men de hade inte så mycket tid för oss just då. Efter ett snack med verkstadschefen bestämdes att vi skulle köra motorn så mycket som möjligt under helgen på olika varvtal för att vi skulle kunna testköra med mekaniker efter helgen. Syftet var att få dieseln att smörja bränslepumpen som varit overksam i över tre år och förhoppningsvis skulle då flödet med diesel fungera bättre. 

Enda problemet med planen var att när vi startade motorn och började öka varvtalet så dog den igen. Varje gång. Så nu väntar vi på mekaniker för att jobba med uteslutningsmetoden där bränsletillförseln är en trolig orsak. Men varvet har haft mycket att göra så vi har fått vänta ett tag på mekanikerbesök, men nu är felsökningen igång och båten är åter en arbetsplats i kaos och bränslepumpen borttagen för kontroll och förmodligen renovering. Så vi får vänta till mitten av nästa vecka innan den kan åter monteras och motorn testas.

Men vi har kunnat göra annat under tiden, både på båten och lite utflykter runt om. Det är fortfarande sommarvärme här och vädret har varit snällt mot oss, mest solsken och inga kraftiga åskfronter. Så det går ingen nöd på oss även om det varit en frustrerande tid där glädjen inför sjösättning efter tre år bytts lite i uppgivenhet. Men vi har det bra och har egentligen inget att klaga över så det är bara, som någon kommenterade på Facebook, att bryta ihop och komma igen. Allt är väl ombord på en båt som vi trivs ombord på och vi ligger ändå i vattnet utan läckage, vare sig uppifrån eller nerifrån.