Ankring bortom horisonten, del 5: Kätting eller lina

I skärgården så ankrar de flesta med ett häckankare med fören mot land och har därmed en sträckt ankarlina, för det är oftast en ankarlina med på sin höjd en bit kätting närmast ankaret. Med sträckt ankarlina så minimeras slitaget. Bortom horisonten ankrar man oftare på svaj och svaret på frågan om kätting eller lina är bäst på en långfärdsbåt är nog bägge, även om kättingen grunden och linan mer är komplement. De flesta långfärdsbåtar har kätting till sitt huvudankare i fören och en längre ankarlina med en bit kätting för reservankaret i aktern. Om det finns ett stormankare ombord, vilket det bör, så ska det finnas en ankarlina och kätting för detta också.

Det blir minst två långa tampar som skall vara av den fjädrande typen, inte ett gammalt skot eller fall med andra ord.Tågvirket tar plats, men det är väl värda investeringarna i både pengar och utrymme då jag hittills aldrig varit på en båt med för mycket tågvirke ombord. Det dyker alltid upp tillfällen när linor behövs. Den i skärgården så populära ankorlina, ett segelband som ankarlina, är egentligen inte speciellt bra, dess fördelar handlar snarare om enkelhet i hanteringen och den smarta förvaringen.

Den är inte speciellt lämplig att använda på svajankring då den inte har någon inbyggd flexibilitet. Om den skall användas är det bra att komplettera med en ankartyngd. Som reservlina för häckankaret kan ankorlinan fungera i skyddade ankarplatser då det inte blir påverkan av vågor och vind och draget blir mer konstant. Förutom att den är stum så sjunker den långsamt och om den fastnar runt propelleraxeln lägger den sig väldigt hårt. En dålig kombination när man håller på att ankra. Men dess fördel med enkel förvaring är för en fullt utrustad båt en viktig egenskap. Upprullad tar den lite plats och är lättillgänglig. Det gör den relativt vanlig även bortom horisonten, för reservankaret i aktern. En del båtar har ankorlina på rulle som förtöjningstampar till land, ofta på rullar i fören. De fungerar när båten ligger i lä, men så fort vinden tar tag i segelbanden börjar de svaja upp och ner och vibrera med ett mycket störande ljud till förtret för alla som ligger i samma vik.

Kättingens för- och nackdelar

På långfärdsbåtar bortom horisonten dominerar kättingen över lina. Det finns mindre båtar som både av tyngdskäl och utrymmesskäl och ofta frånvaron av ett ankarspel inte har kätting, men det är snarare undantag. Och då ska de en kättingbit närmast ankaret. Dels för tyngden men också för att undvika slitaget från stenar, koraller eller kättingar från andra ankrade båtar som ibland korsar den egna. Men kättingens fördelar är många där de mest uppenbara är:

• Tål slitage bra

Om en lina ligger och skaver runt koraller och vassa stenar går det snabbt innan den brister. Om linan är spänd och båten, och därmed linan, guppar lite upp och ner tar det sekunder för linan att gå av. En kätting tål det skavet betydligt bättre.

• Skapar flexibilitet genom sin tyngd

Kättingens tyngd gör att det finns en inbyggd flexibilitet. Normalt så gör tyngden att kättingen ligger i en båge i vattnet. Vid en vindby så sträcks den sakta ut och det blir inte ett direkt ryck i ankaret.

• Ger bättre dragvinkel vid ankringen

Tyngden gör också att draget i ankaret blir mer parallellt med botten vid början av ankringen vilket ger ankaret en större möjlighet att börja gräva ner sig.

Men kättingens har också en del nackdelar. De främsta är:

• Behov av ankarspel

Kättingens tyngd är inte bara en fördel. Tyngden gör också att behövs ett ankarspel för att kunna hantera kättingen enkelt. Ett ankarspel måste ständigt servas för att fungera smärtfritt. Förutom de motortekniska problem som kan uppstå, kommer det lätt in sand, lera och annat sediment i spelet. Det gör att det bör plockas isär och göras rent med jämna mellanrum för att inte låsa sig.

• Otympligt att hantera

Förutom det uppenbara med hanteringen av kättingen om ankarspelet slutar fungera så är det ofta nödvändigt att manuellt vika kättingen i ankarboxen för att undvika ”trassel”, se mer senare. Även att underhålla kättingen är jobbigt då både tyngden och dess kantighet försvårar hanteringen.

• Tyngd i förskeppet

Med en ankarbox i fören får man en ökad tyngd där man inte vill ha den, i ändskeppet. En del båtar har därför ett rör som kättingen leds till en ankarboxen belägen längre akterut. Det tar upp plats i boendeutrymmet och kan göra att kättingen kinkar, men tyngden kommer bort från fören. En del har istället ankarspelet långt akterut på fördäck. Även här inkräktar det på boendeutrymmet och man behöver skydd på däcket framför ankarspelet för att undvika skav från kättingen. Vanligast är det med ankarboxen längst fram i fören.

• Behöver underhållas (speciellt om det är galvaniserad kätting)

Saltvattnet påverkar allt ombord och kättingen är inget undantag. Den bör sköljas av med färskvatten så fort man har möjlighet och den kan också behöva galvaniseras om med jämna mellanrum,

• Tappar flexibilitet när den är hårt spänd (och slits då)

I riktigt hård vind där kättingen blir helt spänd så förloras tyngdens inbyggda flexibilitet. Tvärtom, kättingen omvandlas närmast till en järnstång som direkt förmedlar båtens rörelser till ankaret som med vågors kraft då lätt kan ryckas upp. När detta händer beror på kättingens längd, djupet, kättingens grovlek och vikt, båtens vikt samt hur mycket det blåser. Det går matematiskt att räkna ut och det finns sidor på nätet där formler för detta redovisas, men det skall blåsa över kuling för att det skall bli aktuellt. Därför är det bra att investera i en grövre kätting än vad som behövs för hållfastheten. Med ökad tyngd på kättingen så behåller den flexibiliteten vid hårdare vind. Sen är det inte bra för båtens egenskaper att belasta förskeppet med för stor tyngd, så det hela får bli en kompromiss.

Ett exempel med en tre tons båt i ett ankardjup av 4 meter och med en längd på kättingen fyra gånger djupet visar hur grovleken (vikten) på kättingen påverkar när den blir helt spänd och förlorar sin flexibilitet. Med en 6 mm kätting (väl inom brottstyrkan för båtvikten) så rör sig flexibiliteten om några centimeter redan innan kuling och helt stum vid storm. Motsvarande flexibilitet för en 12 mm kätting är nästan en halv meter innan kuling, men mindre än ett par centimeter vid storm. Så ju grövre kätting är och ju längre kätting man har ute desto bättre flexibilitet behåller man högre upp i vindstyrkan.

Alternativt kan vara en kombination med en grov flexibel ankartamp som skarvas in i kättingen för att lindra de direkta rycken. Egentligen skulle en kombination av kätting och sedan lina de sista 15-30 metrarna förmodligen vara idealisk, men det blir praktiska problem med hur linan skall fästas säkert i kättingen. Att ha slutet av kättingen förankrad i båten är en sjölvklarhet för att inte kättingen skall försvinna överbord okontrollerat, men det är bra att förankra en så den är lätt att kapa om det skulle behövas i en nödsituation eller skarva när det behövs (fäst inte med schackel utan med en virad tunnare tamp som lätt kan kapas eller fästa en förlängning i). Framför allt om man ankrar på djupt vatten där kättinglängden kan bli för kort kan det vara ett bra komplement. Vid upptagning kan man då behöva använda genuavinschen för lindelen även om det finns en lindel på ankarspelet (de flesta har det). Detta för att underlätta att få runt kättingen på spelet utan att för mycket handkraft behövs, mycket kätting är tungt att lyfta för hand. Skarvningen bör ske med en svivelschackel och om man ankrar i vatten med korallhuvuden eller sten är det bra att fästa flöten på linan med jämna mellanrum för att hålla den från botten.

Kättingens dimension och kvalitet

Det finns olika kvaliteter av kätting där den galvade är absolut vanligast. Den rostfria varianten är nästa fyra gånger så dyr med samma dimension, men man kan gå ner i grovlek med bibehållen styrka. Den är också mer ”flexibel” och lägger sig bättre i ankarboxen när man tar upp ankaret. Med den investeringen slipper man en hel del rost och kladd i ankarboxen. Nackdelen är att om man går ner i dimension, vilket är ett argument för rostfritt, går man också ner i vikt och förlorar därmed lite i kättingens flexibilitet vid ankringen. Den galvade kättingen brukar efter några år av hårt användande behöva galvaniseras om, eller ersättas. Livslängden kan ökas genom bra skötsel genom att så ofta som möjligt tvätta rent kättingen i färskvatten och låta den ”lufta” med jämna mellanrum. Bägge versioner kommer i olika kvaliteter där man bör ha en kätting som är kalibrerad för att vara säker och rätt galvaniserad (där zinken inte bara är ett ytlager). Kättingens rekommenderade dimension för olika storlekar på båtar finns också redovisade hos många båttillbehörsaffärer som säljer ankarutrustning. Nedan är en sammanställning av ett ”genomsnitt” för galvaniserad kätting:

Båtvikt          Galvad          Rostfri
2 ton              6 mm             4–6 mm
4 ton              8 mm             6–8 mm
6 ton              8–10 mm       8 mm
8 ton              10 mm           8–10 mm
10 ton            11 mm           10 mm
15 ton            12 mm           10–12 mm
20 ton            14 mm           12–14 mm

Hantering av kättingen

När man tar upp ankaret gäller det att se till att kättingen blir så ren som möjligt, här kan man installera spolvatten på däck för att skölja av kättingen, eller ha en hink med vatten och borste i beredskap. Sen gäller det att få kättingen att lägga sig på ett bra sätt i kättingboxen. Problemet som brukar uppstå är att kättingen bygger upp ett litet berg i kättingboxen där den kommer ner. När kättingberget växer så högt att det förhindrar att kättingen löper fritt ned i boxen och det blir stopp i ankarspelet. Jag vet inte hur många gånger jag sett besättningar på bareboats panikartat sprungit upp till fören då ankarspelet slutat fungera när de trycker på knappen från sittbrunnen utan att någon bevakar hur kättingen lägger sig i ankarboxen. I värsta fall kan den kila fast sig och vara mycket svår att få loss. Vad som också kan hända är att när berget vuxit sig tillräckligt stort tar gravitationen över och kapsejsar berget så det faller åt ena eller andra hållet. Då börjar ett nytt berg bildas tills det kalvar. Resultatet blir att kättingen ramlar över sig själv och den senast upptagna kättingen hamnar under ”gammal” kätting. Om man dessutom efteråt ger dig ut på en segling med kryss kommer kättingens små berg garanterat att ramla över varandra. Resultatet blir att när man ska ankra nästa gång så vill inte kättingen löpa ut fritt. Man måste hjälpa till manuellt med att rycka upp den utlöpande kättingen som ligger begravd. Jag har flera gånger varit med om att inte orka rycka loss kättingen med handkraft utan fått dyka ner i boxen och klarlägga den utgående kättingen innan ankringen kunnat fortsätta.

Den ideala ankarboxen är både djup och smal för att undvika problem med kättingen. Utrymmet i fören på de flesta båtar tillåter dock inte att bägge kraven uppfylls med den längd på kättingen som behövs. Man kan ha tur med hur kättingen lägger sig och allt fungerar som det ska. Efter att ha slitit i kättingen en gång för mycket har jag som rutin att en person ”viker” kättingen allteftersom den matas ner i ankarboxen. På min nuvarande båt kommer jag åt ankarboxen från däck och kan vika kättingen fram och tillbaks med hjälp av en båtshake. Men jag har arbetat på båtar där ankarboxen bara kunde öppnas från förpiken och där vikningen då skett därifrån. Jag tycker det har varit värt besväret, för efter den rutinen har införts har jag aldrig haft problem med att kättingen fastnar på grund av att den blivit begravd under sig själv.

Några olika typer av svirvlar

För att underlätta för kättingen att gå igenom ankarspelet bör man ha en svivel närmast schacklet som förbinder ankaret med kättingen. Om inte ankaret kan vridas fritt när det kommer upp ur vattnet kommer kättingen att snos och kan då fastna i ankarspelet eller hoppa ur spåret. Kättingen bör också förses med markeringar för olika längd så det är lätt att se hur mycket kätting som är ute. Det finns plastpluppar i olika färger som är anpassade att klämmas in i kättingens länkar, olika storlekar för olika grova kättingar. Sätt olika färger var femte eller var tionde meter i olika färger/färgkombinationer. Gör också ett papper där färgerna och deras längder finns nedskrivna. Plasta in det och fäst uppe i ankarboxen så det alltid finns tillgängligt. Man kan som alternativ måla sektioner av kättingen på samma sätt med olika färger i vattenfast metallfärg. Man kan kompletterat med buntband runt länkar, de är tillräckligt små för att inte störa när kättingen rör sig genom ankarspelet. Ett buntband runt en länk där färgen för 10 meter finns, 2 buntband på varsin länk där färgen för 20 meter finns osv.

Märkning av kätting och lina kan enkelt göras med inköpta plastpluppar, buntband eller målarfärg