Ankring bortom horisonten: del 6 Ankringen
När man hittat den bästa platsen för att ankra så gäller det att få ankaret att hamna på vald plats och att greppa. Då gäller det att ha ett bra samarbete mellan fördäcksgasten som hanterar ankarspelet, och rorsman vid rodret. I stort sett följer det fyra steg; först fäller man ankaret på vald plats, sen låter man kättingen löpa ut för att sedan stoppa kättingen försiktigt och med rätt längd. Sista steget är att backa på ankaret för att säkra greppet.
Fälla ankaret på vald plats.
För att ankaret skall hamna där man vill betyder det att man måste ligga stilla ovanför den valda ankarplatsen under tiden som ankaret fälls. Eller så kan man börja fälla ankaret innan man passerar platsen under tiden man backar. En mer komplicerad variant är att man börjar fälla ankaret på väg framåt över platsen, samtidigt som man lägger in backen så att man när båten stannat och börjat gå bakåt passerar man vald plats på väg akteröver samtidigt som ankaret landar på botten. Anledningen till att den varianten är lite farligare är att om ankaret når botten då man fortfarande är på väg framåt finns risken att kättingen samlas på ankaret istället för att sträckas ut. Resultatet blir då att kättingen kan trassla in sig i ankaret och förhindra att det gräver ner sig. Att ligga ovanför vald plats fungerar om det inte blåser då det annars är svårt att hålla båten stilla i vindögat.
Då underlättar det att frifälla ankaret snabbt så inte fören hinner blåsa ur position. Det jag oftast använder själv är att starta backandet en liten bit framför platsen där jag vill ha ankaret, hur långt framför beror på hur djupt det är och hur mycket det blåser. Ju djupare och blåsigare desto längre fram innan jag backar för att ha bättre kontroll. Sen gäller det att släppa ankaret en bit innan fören passerar, ju djupare desto tidigare, och då göra det med fritt fall. Det kan vara svårt om man är ensam ombord eftersom man då oftast använder en fjärrkontroll som matar ut kättingen med ankarspelet. Då jag är ensam föredrar jag den första metoden, att stanna ovanför platsen och raskt att gå fram på fördäck och frifälla ankaret och låta vinden sköta om backandet. Men med två personer så kan fördäcksgasten göra bedömningen när ankaret skall fällas, när väl platsen för ankaret är bestämd och kommunicerad. Om man har en släpjolle i vattnet gäller det att inte glömma bort att antingen korta jolletampen eller ta fram jollen och binda den midskepps. Att trassla in jolletampen runt propellern är ingen höjdare under en ankringsmanöver.
För att förbereda för ankringen skall ankaret hänga över ankarklyset så det kan falla av egen tyngd. Man måste då lossa på kättingen en bit. Om ditt klys är rätt konstruerat ska det räcka med att lösgöra ankaret och mata ut en bit kätting för att det skall hamna i rätt läge. Men ibland kan man behöva hjälpa till manuellt. Det händer att ankaret inte vill falla fritt när ankarspelets broms lösgörs. Det kan bero på friktion i ankarspelet, men vanligare är att kättingen har trasslat sig in kättingboxen, se mer under sektionen om kätting. Det brukar lossna med ett par kraftiga stamp med foten på kättingen, därför är det bra att fördäcksgasten har skor med sulor på sig. Alternativet är att i början hjälpa till med att mata ut kättingen med motorn tills tyngden blir så stor att ankaret faller fritt. Man kan också använda motorn för att också släppa ankaret utan att lossa friktionen. Det går dock ofta för långsamt om kättingen behöver matas ut snabbt. I värsta fall kan ett besök i kättingboxen bli nödvändigt för att frigöra kättingen.
Låta kättingen löpa ut
Sen skall ankaret fritt falla och kättingen löpa ut medan båten backar. Om fören faller ner från vindögat finns två alternativ. Antingen låta den falla av fritt och fortsätta låta kättingen löpa ut, eller så tillfälligt dra åt bromsen gradvis på ankarspelet tills fören början svänga upp mot vindögat, och då släppa kättingen fri igen. Det går inte att göra för tidigt med för lite kätting ute då har ankaret inte fått en chans att gräva ner sig. Om fören faller av brukar jag låta det hända och låta kättingen löpa ut till lagom längd, men många av dagens båtar har bogpropeller vilket gör att det går att hålla fören i vindögat betydligt lättare. Om det inte blåser så får man hjälpa till med motorn att ”backa” ut kättingen. När väl kättingen fått fart ut brukar den löpa ut problemfritt. Om kättingen stannar så gäller det att stampa till på den eller hjälpa till med elmotorn.
Stoppa kättingen försiktigt och med rätt längd
Om nu ankaret har hamnat på avsedd plats och kättingen löper ut så är nästa åtgärd att stoppa kättingen när lagom längd har löpt ut. Vad som är lagom längd beror dels på djupet där man ankrade, hur skyddad ankarplatsen är, hur stort svängrum det finns och vilken typ av botten man ankrat i. Minimum är tre gånger djupet, men helst bör det vara 5 gånger djupet (minst 7 med lina) beroende på förhållanden. Speciellt i byig stark vind med en båt som seglar mycket på ankaret blir det hårda ryck i kättingen, och då behövs så mycket kätting som är möjligt. På samma sätt om det är en stark stabil vind där vågor kommer åt gäller det också att ha mycket kätting. Vågornas lyftkraft kan rycka upp ankaret om det inte finns den flexibilitet som en lång kätting kan ge. Jag tycker inte om att ankra på för grunt vatten då det oftast innebär relativt kort ankarkätting med mindre flexibilitet som följd. Mellan fem och tio meter djupt är idealet. När man bestämt hur mycket kätting som skall vara ute så skall ankarspelets friktionsbroms långsamt skruvas åt för att undvika kraftiga ryck. Båten kommer då sakta lägga sig med fören mot vinden om ankaret inte draggar. Om man vill öka chansen för att få fäste så kan man släppa ut mer kätting än vad som man planerar att slutligen ha. Då fås en bättre vinkel för ankaret att fästa, och när det väl har gjort det kan man ta hem på kättingen till lämplig längd. En del ankarspel har en räknare installerad där man ser hur många meter kätting som gått ut. Men även ett sådant ankarspel är det bra att komplettera med markeringar på kättingen, se vidare under utrustning.
Backa på ankaret för att säkra greppet
När båten lagt sig tillrätta i vindögat är det dags att försiktigt testa ankaret. När kätting börjar bli sträckt så lägger man i backen och ökar sakta motorvarvet. I början kommer båten sakta vandra akterut medan kättingen sträcks upp, och ofta också åt ena hållet beroende på propellereffekt (och åt babord om man har en högergängad propeller). Om ankaret har fått grepp skall den rörelsen upphöra och båten lägga sig still med fören mot vinden när kättingen är sträckt. Då tar man ut en enslinje i land tvärs båten. Ju längre avståndet är mellan det främre föremålet (ofta ett ensamt träd eller liknande) och det längre bort (ofta ett hack i berget eller liknande) desto bättre. Sen ökar man ytterligare varvtalet lite i taget tills det känns säkert. (Hur högt varvtal beror på omständigheter som typ av motor, förväntad vind, bottenbeskaffenhet och hur skyddad ankarplatsen är, men hälften av det maximala motorvarvet är en riktlinje. Om man förväntar sig mer besvärliga förhållanden lite mer. För att ytterligare försäkra sig om att ankaret grävt ner sig kan förgasten sätta tårna på kättingen medan man backar. Det brukar kännas tydligt om ankaret eller kättingen hoppar, skrapar i botten eller vibrerar på olika sätt, säkra tecken på att man draggar. Det skall vara stumt utan några skakningar i kättingen om man har ett bra grepp. Man kan då också titta på dragvinkeln mot ankaret. Stämmer det med dina beräkningar av djupet eller ligger kättingen runt någonting på botten (ett korallhuvud eller sten).
Om man draggar har man två alternativ. Det första är att dra ner på varvtalet och släppa ut mer kätting, och sen sakta öka varvtalet igen för att känna efter om man då fått grepp. Dels får man då bättre dragvinkel men man kan också ha tur att ankaret draggar från ett område med hård botten till ett område där det lättare får grepp. Det andra och rekommenderade alternativet är att ta upp ankaret och starta proceduren från början igen. Det senare är det säkraste sättet då anledningen till svårigheten kan bero på att något fastnat mellan flyn och lägg eller kättingen snott sig runt ankaret. Då spelar dragvinkeln ingen roll. På ankarplatser med lite besvärlig botten får man räkna med att göra flera försök, och då kan det nya försöket lyckas trots det görs på exakt samma ställe som det första. Det är inte bara skicklighet som avgör om ankringen skall lyckas, lite tur måste ett bra ankare ha. En sista säkerhetsåtgärd kan vara att ta på sig ett cyklop och i vattnet följa kättingen bort mot ankaret och okulärt se om det grävt ner sig. På de flesta ankarplatser kan man se botten på ett djup på mellan 5 och 10 meter. Om allt ser bra ut, ankarflyna har börjat gräva ner sig, kan man unna sig en Poseidons Splash, en dryck av valfri modell.
När ankaret känns tryggt på plats kan nästa steg vara att använda någon av de hjälpmedel som en tidigare artikel gick igenom. Det kan var att sätta på en ”snubber line”, om vinden förväntas bli hård och byig kan också en ankarvikt monteras och ett ankarsegel sättas. Man kan också använda en triplina/ankarmarkör, den måste dock sitta på redan då ankaret fälls.
Den tysta kommunikationen
När man ska ankra så kan luften fyllas av ljud från vinden, fladdrande segel och motorljud. Speciellt på lite större båtar kan det vara omöjligt att på fördäcket höra vad rorsman säger. Det börjar bli vanligt att använda en lokal komradio med hörlurar för att få till en bra kommunikation. Oavsett detta är bra att kunna kommunicera med tecken ombord. Att komma överens om några teckens betydelse kan underlätta kommunikation betydligt, och själv njuter jag av att se en samtränad besättning som bara genom små fingertecken får alla moment under ankringen att se enkelt ut.
För att läsa om inläggen 1-5 om ankring kan du klicka på länkarna nedan:
Ankring del 5: Kätting eller lina
Ankring: övergripande med nyttiga länkar
Nedan finns några tecken och vad de symboliserar som jag använt mig av. Hitta gärna på egna varianter, även för fler situationer. Det viktigaste är att ni som använder er av tecknen vet vad de betyder.
Övre raden är “rorsmans” tecken. Från vänster: tecknet är för att fälla ankare, tecknet för gör fast, tecknet för att ta upp ankaret. De två sista är tecken på hur mycket kätting som skall ut (beroende på djupet och botten). Först fyra fingrar för 40 meter, sen ett halvt för 5 meter, sammanlagt 45 meter kätting.
Nedre raden är fördäcksgastens tecken. Från vänster är de tre första vid upptagning av ankaret. Den första är tecknet för att ankaret släppt botten. Den andra att ankaret är i vattenytan och den tredje tecknet för att ankaret är säkrat. De två bilderna nedanför är tecken vid ankring, det första att kätting löper ut och det längst till höger att köttingen tas hem. Peka också gärna i kättingens riktning vid både ankring och upptagning så rorsman kan manövrera båten bättre.
