Antigua Sailing week 1983

Bakgrunden till Antigua Sailing Week är förknippad med familjen Nicholson. Redan 1949 kom skonaren Mollihawk inseglande till English Harbour på Antiguas sydkust med den pensionerade engelska kommendörkaptenen Vernon E B Nicholson med familj ombord. De var på väg runt jorden men kom aldrig längre. En dagssegling med nya vänner runt ön utvecklades till en av de största charterorganisationerna i Västindien: Dessutom så resulterade det i restaureringen av ”the Dockyard”, lord Nelson gamla örlogshamn, till en rörelse med restaurang, bar och hotell. 

Antigua Sailing week, eller “Race week” som den också kallas, startade för runt 60 år sedan som en rolig avslutning på chartersäsongen i Västindien. Desmond Nicholson, son till kommendörkaptenen, och Howard Hillford arrangerade den första kappseglingen på 70 sjömil från English harbour på Antigua till DesHayes på Guadeloupe, närmaste granne söderut. Kappsegling gjordes för vänner i den lilla charterflotta som börjat byggas upp. Väl framme var det picknick och lekar innan man nästa dag seglade tillbaks. Besättningarna på alla de fem deltagande båtarna tyckte det var ett lyckat arrangemang. Evenemanget växte och 1968 startade den första offentliga Antigua Sailing Week med 26 deltagande båtar i tre seglingar på banor spridda runt Antiguas syd- och västkust. 

I början av historien var V E B Nicholson ensam racekommitté och hans trålare enda kommittébåt. Trålaren var inte den snabbaste farkosten på de sju haven. Ett år med en vägvinnande vind kunde de deltagande båtarna se honom köra på maxfart från startområdet till mållinjen samtidigt som han vädjade på typiskt brittiskt sätt via VHF: ”I say, you chapps in front. Could you be god fellows and and just sort of hang around a bit before the finish. I’ll be right with you”. Men incidenter hände fortfarande och så sent som 1982 fick den ledande båten jaga ett rundningsmärke som en man jagar en hatt som just blåst av, bojen hade slitit sig från sin förtöjning.

Trots att det fortfarande är viktigt med de sociala arrangemangen mellan seglingarna som präglat evenemanget genom tiderna, så har tävlingsmomentet blivit viktigare och klasserna som tävlar flera. Speciellt då karaktären på de deltagande båtarna ändrats från endast charterbåtar till flera av världens ledande kappseglingsmaskiner. Utvecklingen sker på alla plan och första året man använde uppblåsbara rundningsbojar lyckades en av de klassiska gamla skonarna pricka bojen med sitt bogspröt varvid den försvann med en knall, som en ballong stucken av en nål. Resten av flottan närmade sig märket och med skepparens sinne för fair play så klädde han sin största gast i ett orange regnställ och placerade honom på rufftaket och lade båten att dreja bi. Själv satt han i sittbrunnen och rökte lugnt på sin pipa och smuttade på en kopp nybryggt te medan resten av klassen använde båten som rundningsmärke. 

English harbour är Sailing Weeks huvudhamn. Det är en färgstark plats där man kan välja att ankra på svaj eller lägga till med stävankare och häcken mot samma kaj som engelska örlogsflottan använde under 1700-talet. Där i hamnområdet, inrymt i de gamla byggnaderna/ruinerna från Nelsons dagar, fanns hamnkontor, post, segelmakeri, restauranger, hotell, museum och affärer för turistprylar. På andra sidan näset ligger den större viken Falmouth Harbour som också är skyddad från Atlantvågorna. På 80- och 90-talen var det fortfarande en tyst ankringsplats men har numera utvecklats till att husera flera marinor med utrymme för megayachter och som har all tänkbar service och restauranger. Här kan man numera se flera av de klassiska J-båtarna, som Velsheda, Shamrock, Endeavour och Svea, ligga bredvid varandra och mittemot oligarkernas lyxyachter.

Dock flyttar sig armadan av kappseglings- följe- och åskådarbåtar till de vikar som ligger närmast målområdet för dagens aktuella bana runt ön. På så sätt får deltagarna bekanta sig med nya stränder att vandra på, nya reggaeband att dansa till, nya barer att dricka i och nya turistaffärer att handla i. Antigua Race Week 1983 kom jag med ombord på den Sparkman & Stevens designade War Baby. Det var en renodlad kappseglingsbåt som nu hade några år på nacken, och ägdes av Warren Brown från Bermuda. Han hade bland annat producerat “the Muppet Show”, så han hade råd att odla sitt kappseglingsintresse. Han var själv med som “skeppare”, men lyssnade på de inhyrda professionella seglarna som fanns med på nyckelpositioner där Mr Bill var skeppare och Barney från Seychellerna var fördäcksgast. Sen fylldes resten ut med personer som jag själv. War Baby var egentligen mer känd när den var ägd av Ted Turner och hette Tenacious. Med Ted Turner vid rodret hade hon vunnit totalsegern i det beryktade Fastnet race 1979 på rättad tid för handikapp. Det var året då en fruktansvärd storm drabbade regattan och bara 86 av de över 300 startande fullföljde. Över 60 båtar övergavs och flera personer omkom i tumultet som vågor och vind skapade.

När hundratals båtar är ankrade på svaj i samma vik och alla ombord vill till olika platser vid olika tidpunkter så blir det logistikproblem. Speciellt när en del av båtarna av viktskäl inte har någon jolle med sig.  Det är den lokala företagsamheten frodas med smågrabbar som sjösatt allt som flyter för att mot ersättning skjutsa småberusade kappseglare till olika båtar. Taxan för tjänsterna brukar variera beroende på utbud och efterfrågan samt tidpunkt på dygnet. En del kan bli väl ambitiösa i sitt företagande. När jag på småtimmarna skulle ut till båten jag seglade på hade jag sällskap ner till jollebryggan med ett par som lovat mig skjuts med sin jolle på väg ut till sin båt. Problemet var att vi inte hittade deras jolle vid bryggan och under tiden vi letade kom en av entreprenörerna och erbjöd oss skjuts i hans jolle för tre lokala pengar (East Caribbean (EC) dollars – EC come, easy go). Vi såg inget annat råd än att acceptera hans erbjudande och klev ner i båten. Paret tittade sig omkring och jag såg hur deras ansiktsuttryck förändrades, från en lite uppgiven tacksamhet till ren och skär ilska tills de skrek: ”Det här är vår jolle”! I tumultet som uppstod lyckades jag hitta en annan skjuts ut till båten av en annan nattsuddare vars jolle var kvar. Kanske för att den var förtöjd med en 10 mm kätting och ett gediget hänglås. Jag kom ut på båten och hittade en ledig sovplats på en spinnaker med en blooper som huvudkudde. Det fanns inte kojplatser för alla 18 i besättningen ombord. När jag sakta vaggades till sömns av en svag dyning som letade sig in kunde jag fortfarande höra upprörda röster från land som diskuterade hur entreprenörskapet skulle värderas.

Ombord War Baby fick jag rollen att sköta om babords backstag och vara behjälplig med att vinscha när jag kunde och det behövdes. Det gällde att ha en tidig start för att hinna med alla förberedelser inför starten. Den första utmaningen var att samla upp besättningen som kunde vara spridd över viken ombord på olika båtar efter föregående kvälls aktiviteter. De som vaknade tidigt kunde i gryningen se en strid ström av jollar som körde mellan olika båtar för att leverera besättningsmedlemmar till sina respektive båtar. Den andra utmaningen var att flytta alla segel, det var runt 20 på War Baby, från däck och förpik där de legat på natten till sina bestämda platser midskepps inför seglingen. Det var en procedur som upprepades i omvänd ordning efter seglingens slut och tog tid och krävde organisation då de stora förseglen vägde uppåt 100 kilo. Sen skulle de sista reparationerna göras, de som inte hanns med föregående dag. Sen var det pep-talk och genomgång av dagens bana och taktik på väg ut till startområdet. Man bör vara där tidigt för att i tid kontrollera vindriktning och vindstyrka för att kunna välja rätt taktik och segelkombination. Starten är viktig och det var imponerande att se hur dessa stora båtar manövrerades som jollar för att få den bästa positionen i förhållande till varandra. 

Väl ute på kappseglingsbanan var det fascinerande att se hur ett lagarbete fungerade. Alla gjorde sin lilla del och vips så fyllde vinden ett hissad spinnaker, och allt jag gjorde var att släppa eller ta hem på ett backstag. Alla manövrar gick inte helt smärtfritt då många var tillfälliga i besättningen, men allt löstes snabbt av de som varit med länge. Och de större båtar som ville vara med att slåss om segern hade alla en blooper att komplettera sin spinnaker med. Ombord på War Baby hade vi också wire skot till förseglet för att minimera töjningen och det hördes som klagande skrik varje gång man släppte lite på skoten, och vid slagen fick man verkligen se upp för wiren som ven genom luften.

Vi deltog i klassen Racing 0. Det gjorde att vi var i samma klass som de tre maxi-raters som deltog, Kialoa IV, Nirvana och Condor. Maxi-raters var ett försök att skapa en klass inom IOR regeln som hade samma mättal så först båt över mållinjen vinner. Man hade satt de komplicerade mätparametrarna så de sammanlagt blev ett maximimått. Det var den tidens jättar på kappseglingsbanorna, som J-båtarna hade vart det innan dem. De brukade träffas i havskappseglingar världen över för att mäta sina muskler, och allteftersom ägarna började förlora så lät de designa och bygga en ny version som skulle vara snabbare och bättre med nya exotiska material och från de hetaste konstruktörerna. Ägaren av Kialoa Jim Kilroy var inne på sin fjärde version av Kialoa (ungefär lång vit kanot på Hawaii) och hade bytt designer från Sparkman & Stephens till Ron Holland, men det skulle bli flera liksom av de andra Maxibåtarna. Med i vår grupp fanns också tre båtar som byggts för Withbread around the world race, som Volvo Ocean Race hette innan det bytte sponsor och man skapade en egen klassbåt för tävlingen, V60 och V70. Sen var det lite blandat med stora racing- och charterbåtar, bland annat Concorde en lyxig charterbåt som kunde packa om spinnakern i en ruff som var luftkonditionerad. Så det var ett relativt stort startfält som trängdes på startlinjen. 

Antigua Sailing week 1983 startade med två seglingar utanför öns sydkust runt ett antal bojar strategiskt utplacerade för att de kappseglande båtarna skulle testas i både kryss, läns och slör. Andra dagens segling avslutades vid English Harbour så den inplanerade vilodagen, utan någon segling, kunde genomföras där. Dagen fylldes med allahanda aktiviteter, organiserade eller spontana. Det kunde vara tävlingar med windsurfing, ensamsegling, jolledragkamp, ölhävning. Men det ingick även vattenkrig som också avslutades med en “skönhetstävling”, en “wet t-shirt” tävling, där det verkade finnas en korrelation mellan vinstchans och antalet uppvisade kroppsdelar. En gren som numera har förpassats till en parantes i “Race weeks” historia.  Det hela avslutades med en traditionellt jump-up, med grillfest och dans till medryckande calypso- eller reggaemusik. 

Till detta tillkommer det normala utbudet i English Harbour där det ingår ett dussin barer och restauranger med namn som Pizza in Paradise, Red Snapper, Friendly spirits, Floating disco (en stor husbåt) och Admirals Inn. Dessa hade alla sin personlighet och stil, vilket inkluderade musikvalet. Man kunde således på en fem minuters promenad genom marinaområdet mellan English Harbour och Falmouth Harbour, eller fem timmar om man vill besöka vattenhålen också, höra ett konstant flöde av musik som gick in i varandra. För att fylla ut eventuella musikluckor fanns också de lokala ungdomarna strategiskt utplacerade med sina rastaboxar, kraftfulla bärbara stereoanläggningar, på full volym. Det var som att springa ett musikaliskt gatlopp. Ett annat gatlopp var det mellan alla stånd med försäljning av diverse onödiga turistprylar och t-tröjor som såldes i gången upp från English Harbour av de lokala entreprenörerna, som kunde vara ganska envisa.

Efter den välförtjänta vilodagen var jag tröttare än före och inte direkt laddad inför de tre avslutande seglingarna, varav en var lagd som en olympisk bana med många och snabba segelskiftningar. Med de stora nybyggda kappseglingsdrakarna hade War Baby inte med toppstriden att göra, varje sig på handikapp eller Line of honour (först i mål). Vi var inte ensam klass ute på banorna. Racing 2 klassen vanns av en Whiteby 45 som hette Taboma. Stämningen ombord kan illustreras av vad namnet kom ifrån. Det var en akrynom för Take A Bite Of My Ass. Båten fick även ”the Brown Booby Award” vilket tilldelas den båt som har flest kvinnliga uppenbarelser som dessutom inte är så noga med klädseln när de seglade. Föga förvånande då att också skepparen, kallad OD (står för Only Driver och inget annat) oftast styrde endast iförd en t-tröja och solhatt. Att de gillade att festa var ingen överdrift, men de kunde bevisligen segla också.

Men mitt hjärta tillhörde klassen med klassiska träbåtar, cruising classics. Här seglade tråbåtar som var äldre än 50 år. Klassen vanns av Morva, en 56 fots kutter från 1938.  Men det var den Fife ritade 92 fots Belle Adventure som var vackrast enligt mina ögon. En annan favorit var Sirocco som hade ett anrikt förflutet. Hennes ägare var länge Errol Flynn och hon hade därmed säkert varit ett tillfälligt hem för ett otal kvinnor. Det var hon fortfarande men på ett annat sätt, hon tävlade med en helkvinnlig besättning på 14 personer vilket var första gången under en Antigua Sailing Week så visst de visste. De gjorde bra ifrån sig utan att placera sig högt upp i resultatlistan. Men de uttryckte en frustration när jag pratade med dem då det var få som var intresserade av att prata segling med dem på alla cocktail fester de blev bjudna på. 

Den sista seglingen avslutades vid English Harbour igen för att nu kunna få till en värdig avslutning på veckan. Den bestod av “the Dockyard days” där det traditionella ”the non-mariners race” var huvudinslaget. Där gällde det att ta sig en sträcka på några hundra meter inne i English Harbour med ett flytetyg som uppfyllde tre kriterier. Det skulle aldrig tidigare varit sjösatt, inte ha något mekaniskt framdrivningsmedel och inte kosta mer än 100 EC dollars (fast växelkurs mot USD med 2,6 så runt USD 38). Man kunde vinna pris i tre kategorier; först i mål, mest originella skapelse och farkost som fått rum med flest deltagare. Upplåsta plastpåsar, tomma igenkorkade ölburkar, fendertar, drivved och uppblåsta kondomer var några av de material som användes i de olika skapelserna. Mest uppmärksamhet fick den helkvinnliga besättningen på Sirocco när de flöt omkring på en manlig uppblåsbar plastdocka, med alla attiraljer inkluderat. Andra aktiviteter på the Dockyard days var, för att citera programmet: ”Walking the greasy pole, Tug of war and general hellraising” (dvs balansera på en såpad horisontell påle som stack ut över vattnet, dragkamp och allmänna rackartyg). Då den sista punkten verkade vara den populäraste hade man lagt till i programmet att allt skedde på egen risk.

Dagen avslutades med Lord Nelsons bal med prisutdelning på den lite fashionabla restaurangen “Admirals Inn“. Eftersom balen hade krav på anständig klädsel, inklusive slips, så blev det problem för de flesta i besättningen inklusive mig. Jag ägde ingen slips men en sjömansmässig knop på ett segelband runt halsen så var jag klädd för att gå på bal. En värdig avslutning på en seglingsfest som lever ännu idag.