Ett rum med insikt
Det har inte blivit nÄgot blogginlÀgg pÄ lÀnge och förklaringen Àr enkel, jag har varit sjuk. Inte nÄgot allvarligt (hoppas jag) men tillrÀckligt sjuk för att bli inlagd pÄ ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssÀsongen i Joniska havet. Det var första gÄngen i mitt liv som jag varit inlagd pÄ sjukhus. Jag har besökt sjukhus för att plÄstras om, sy sÄr och gipsa brutna ben, men jag har aldrig varit inlagd. Att fÄ den erfarenheten pÄ ett illa underhÄllet allmÀnt sjukhus i Grekland (Lefkas) gav ytterligare en dimension av upplevelsen. Men trots det, eller snarare tack vare det, sÄ inser jag hur lyckligt lottad jag Àr. Nu med lite distans till hÀndelsen Àr det dags att dela med sig av de tankar som upptog min vÀrld pÄ sjukhuset.
(För de som undrar varför sÄ visade sig anledningen vara akut prostatit, inflammation i prostatakörtel med förstorad prostata som följd. Och anledningen till att det gick sÄ lÄngt var att jag tog penicillin frÄn vÄrt skeppsapotek, efter konsultation med huslÀkaren i Sverige, för urinvÀgsinfektion, ett penicillin som inte bet dÄ det ocksÄ blivit en akut prostatit.)
SÄ efter nÄgra dagar med hög feber och problem med att urinera var sjukhusbesöket nödvÀndigt. Jag avbröt den veckosegling jag var uppe i med gott minne av en förstÄende besÀttning som sÄg att det var dags att prioritera mitt tillstÄnd istÀllet för seglingen. Det gÀllde Àven de som skulle kliva pÄ. SÄ tack för den förstÄelsen och jag beklagar de besvÀr som detta orsakade för er som blev berörda. Jag gick till sjukhuset i tron om att fÄ nytt penicillin utskrivet, men efter att blodprover analyserats och jag genomgÄtt en undersökning sÄ blev jag inlagd med dropp under fyra dygn.
NĂ€r blodvĂ€rdena förbĂ€ttrades blev jag utskriven frĂ„n sjukhuset och flyttade tillbaks pĂ„ bĂ„ten. Lite tunnare, tröttare och en erfarenhet rikare och beslöt att avsluta sĂ€songen och Ă„ka hem till Sverige för att ta hand om min hĂ€lsa. Jag tog penicillin ytterligare en mĂ„nad och gjorde ett besök hos en urolog i Sverige som jag skall pĂ„ Ă„terbesök till i slutet av september nĂ€r vĂ€rden kan ge en mer rĂ€ttvis fingervisning och vad nĂ€sta steg skall bli (prostatan Ă€r fortfarande förstorad â ett inte allt för ovanligt problem dock).
Att ligga 24 timmar om dygnet i en sÀng i ett frÀmmande land med ett sprÄk jag inte förstÄr och inte ha tillgÄng till mÄnga andra intryck Àn mina egna tankar gav mig möjlighet att vÀrdera vem jag Àr och vad som Àr viktigt. Tankarna rörde sig frÄn egna tillkortakommanden och viktiga ledfyrar i mitt livs navigering till hur allting hÀnger ihop i den komplicerade vÀrld vi lever i; hur det kan gÄ sÄ snett nÀr vi alla föds i grunden lika. Tankar och kÀnslor jag kÀnner igen som fragment frÄn tidigare, men som jag aldrig har gett mig chansen och möjligheten att försöka fÄ ihop till nÄgot samband som beskriver vem jag Àr pÄ ett tydligt sÀtt.
Annars har jag mest varit fokus pÄ att göra vilket Àr naturligt för en person som jag som Àr prestationsinriktad och logisk och gillar utmaningar med hur man skall lösa saker och ting, för saker mÄste ha en lösning. NÀr jag varit ensam med mig sjÀlv och mina tankar har det varit skönt att bryta av med nÄgot nytt projekt eller en mÀnsklig kontakt som bryter ensamheten.
Enda gÄngen jag kan pÄminna mig om liknande situationer Àr pÄ nattpassen under oceanseglingar. De vaktpassen kommer jag ihÄg som höjdpunkter frÄn seglingarna och kan lÀngta tillbaks till. Det blev mycket planering av vad jag ville göra och hur jag skulle genomföra det snarare Àn filosofiska rummet och det fanns en grÀns för vad som var bekvÀmt med mig sjÀlv och mina tankar. Efter ett tag fick jag gÀrna bli avbruten med vaktavlösning eller att vÀcka stand-by vakten för ett snack. Det var som jag inte fullt ut vÄgade vara med mig sjÀlv och mina tankar.
Det var skillnad i sjukrummet i Lefkas. Jag var ingalunda ensam, i de tvÄ övriga sÀngarna lÄg en döende man (svÄrt att tÀnka mig nÄgot annat i hans tillstÄnd) och hans fru som stÀndigt fick besök av slÀkt och vÀnner, nÄgot som visade sig vara nÀstan nödvÀndigt för att överleva pÄ sjukhuset dÄ slÀkten gör grundarbetet. Jag fick kalla in delar av besÀttningen för att leverera tvÄl, toalettpapper andra hygienartiklar och nÄgon enstaka glass, för det stÄr inte sjukhuset för.
Det var nÀstan ett kontinuerligt sorl av grekiska i rummet och korridorerna, men det blev efter ett tag en sorts bakgrundsmusik till mina tankar. Men det var framför allt pÄ nÀtterna nÀr jag vaknade och det var tyst tankarna blev pÄtagliga. Men tankarna var inte skrÀmmande utan blev mer ett spÀnnande och behagligt sÀllskap som hjÀlpte mig pÄ min famlande vÀg att mot tydlighet och klarhet i vem jag Àr och vÀgen framÄt.
Vad som stod ut för mig var hur mycket vi i Sverige tar för givet. VÄr levnadsstandard Àr nÄgot vi inte bara försvarar med nÀbbar och klor, vi har ocksÄ förvÀntningar pÄ att den stÀndigt skall öka. För detta krÀvs att vi hoppar pÄ konsumtionstÄget, för om vi inte konsumerar alla nya produkter sÄ kommer företagen som tillverkar dem inte vara lönsamma och dÄ kan vi inte fÄ löneförhöjning för att öka vÄr standard genom konsumtion av nya statusprylar. Och de som inte för en politik som gör detta möjligt har vi inget förtroende för Àven om vi kanske inser att nÄgot mÄste Àndras för att miljöförstöringen inte skall förstöra vÄr planet och att den egoistiska girigheten har urholkat den solidariska mÀnniskosynen.
Jag har inga enkla lösningar, det finns sÀllan pÄ komplicerade utmaningar Àven om de som pÄstÄr det oftast har lÀttast att fÄ anhÀngare, mÀnniskor vill ha enkla lösningar pÄ sÄdant man har svÄrt att förstÄ. Det Àr ju religionens och Sverigedemokraternas framgÄngsrecept (tro pÄ gud och du fÄr ett liv efter detta och förhÄllningsorders vad som gÀller respektive allt Àr invandraringens fel). Men jag kÀnner att jag mer och mer tar avstÄnd frÄn livet som gÄr ut pÄ att visa att vi har rÄd med massa prylar vi egentligen inte behöver och dÀr ytan Àr det viktigaste att underhÄlla och visa upp.
PĂ„ samma sĂ€tt skrĂ€ms jag av diskussionen om invandringen. Hela diskussionen utgĂ„r frĂ„n hur vi ska kunna ta emot ett begrĂ€nsat antal för att döva vĂ„rt samvete och fortfarande kunna leva som vi alltid gjort (eller helst lite bĂ€ttre â rekord i julhandeln varje Ă„r). SĂ€llan hör jag Ă€mnet beröras med utgĂ„ngspunkt frĂ„n de flyktingar som flyr för sina liv undan krig och bomber och som har en flyktvĂ€g med livet som insats till en fristad. MĂ€nniskor som inte har lyxen av att ha nĂ„got val. De kommer till lĂ€nder som rest en mur. LĂ€nder som mĂ„nga gĂ„nger har skapat sitt vĂ€lstĂ„nd pĂ„ bekostnad av andra lĂ€nder och varit med och skapat förutsĂ€ttningar för de konflikter som gjort det nödvĂ€ndigt att fly. LĂ€nder som mĂ„nga gĂ„nger sjĂ€lva varit beroende av att andra öppnat grĂ€nser och solidariskt funnits dĂ€r.
Visst kommer det bli stora utmaningar, men nÀr jag lÄg dÀr pÄ sjukhuset sÄ kÀnde jag att det Àr just attityden och hur man resonerar som jag vÀnder mig mot. Att bara för att jag betalar skatt och har haft den otroliga turen att födas i ett land som just nu har ett fantastiskt ekonomiskt vÀlstÄnd (vi har under tider varit beroende av att andra lÀnder öppnat grÀnser för oss i vÄrt armod), att detta ger det mig rÀtten att just jag skall ha det tryggt och bra, inte de som flyr för sina liv. För mig grundar sig det i en mÀnniskosyn som gÄr ut pÄ att jag Àr mer vÀrd Àn andra, en attityd som skapar konflikter som börjar i smÄtt med mobbning pÄ skolgÄrden (bland annat) och slutar i med vÄld och krig.
Det var tankar som flög genom huvudet pÄ en sjukling pÄ Lefkas sjukhus. Och mycket var rannsakan av mig och min personliga utveckling och mitt bidrag till samhÀllet. Det blev en del dystra tankar, men mitt i allt detta finns mycket hopp och mÀnniskor som kliver fram och gör skillnad. Det finns som sagt inga enkla lösningar, men jag fortsÀtter att försöka sÀtta ihop alla tankar till nÄgot som kÀnns bra för mig och som jag kan stÄ för och förhoppningsvis leva efter.
