Tankar om hårt väder till havs, del 1 förberedelser

Hur man skall hantera hårt väder till havs är ett kärt ämne med nästan lika många åsikter som ankring och ankare, och de flesta har en historia att berätta om hur mycket det blåste när de var ute på havet. Även om hårt väder med kulingar, stormar och till och med orkaner förekommer kan man med bra planering av sin resrutt och tidsplan minimera riskerna att hamna i oväder. Det gäller att segla efter passadvindarna och undvika orkansäsonger, samt att följa väderrapporter och prognoser och ha tidsmarginaler för att vänta på väderförnster.

Min erfarenhet är att frustrationen är större, och antalet dagar fler, med för lite vind snarare än för mycket. Men under längre seglingar där man passerar genom områden där chansen för frontpassager finns, som den på Nordatlanten tillbaks till Europa från Västindien, så får man räkna med någon period med en frontpassage och hårdare väder. Och passadvinden kan blåsa hårt under perioder och i olika områden men det är något som man får räkna med.

Väderinformation

För att i bästa fall kunna undvika oväder och i alla falla kunna förbereda sig för dem tycker jag det är viktigt att ha tillgång till väderuppdateringar ombord. Numera finns många alternativ att få väderinformation som Gribfiler och till och med ruttplanering där kortvågsradio med modem, Iridium GO, Garmin Inreach och numera också Starlink är huvudalternativ. 

Men det finns andra vädertecken som att ha koll på molnen, notera dyningens riktning och om den tilltar eller inte och barometerns förändringar. De är också viktiga informationskällor för väder. Och det är inte så mycket vinden som är jobbig utan vågorna som vinden skapar, speciellt när det är frontpassager och lågtryck då vindriktningen ändras snabbt. Då blir krossjön jobbigt med vågor som har ojämna toppar och som bryter. De brukar säga att var sjunde våg är större men min erfarenhet är att de kommer i grupper och mer runt var tjugonde. Om det dessutom finns en havsström, som Golfströmmen utanför USA eller Aghulaströmmen utanför Sydafrika, eller område med tidvatten får man vara extra försiktig om vinden (vågorna) går i motsatt riktning som strömmen, då blir vågorna brantare och bryter “tidigare” än utan en ström.

Då vågor egentligen är vattenpartiklar som gör en cirkelrörelse påverkas de också av hur djupt det är och ett grunt område, som en sandbank eller uppgrundning vid land, kan göra att vågorna blir toppigare och bryter tidigare. Att Nordsjön är grund gör att många med mig säger att de föredrar en storm på Atlanten framför en hård kuling på Nordsjön. Biscayabukten är ökänd för besvärlig sjö vid kraftig pålandsvind då bukten grundar upp kraftig från den djupa Atlanten. Och på kryssen från Jungfruöarna till Antigua bör man undvika grundområdet Saba bank. Det är onödigt att stånga sig blodig i en brytande och toppig Atlantsjö över sandbanken när det går att undvika.

Mina erfarenheter kommer från en blandning av att arbeta på båtar, segla med ombord på vänners båtar och segla på egen båt. Därmed har åtgärderna varierat beroende på typ båt, utrustning, områden jag seglat i och hur stor besättningen varit och hur erfaren den varit. Nedan kommer lite av vad jag tagit med mig från seglingarna och saker som jag tycker är viktiga.

Reva i tid och på rätt sätt. 

Så fort man tänker att nu borde vi reva är det dags att göra det, och jag brukar ha som regel att den som är mest försiktig är den som bestämmer. Hellre att vi inte går på maxfart och gör det så att alla ombord kan känna sig trygga än att segla för hårt (om det inte behövs av säkerhetsskäl eller för att komma loss från ett läland). Det är lätt att tycka det är häftigt när båten lutar och vattnet forsar runt bogen, men om det äventyrar säkerheten bör man prioritera säkerheten framför farten, och ofta går inte båtar optimalt om de lutar för mycket. Och på mycket hård undanvind kan det gå för snabbt också med fara att båten kastas runt. Det gäller att hitta “lagom fart” för att undvika att slås ner eller en rulla runt i vågorna. Och försök reva seglen parallellt så att alla segel revas lite istället för ett helt och ett annat inget alls. Balans i båten gör seglingen tryggare, behagligare och snabbare. 

Stormsegel. 

Jag vill gärna ha möjlighet att hissa en stormfock på ett inre förstag, alternativt ha ett stagsegel som är kan dubblera som stormfock, och ha en stormstor permanent iskuren på masten i en separat skena så den snabbt kan hissas, jag vill inte hålla på och försöka skära i ett segel på däck under en storm. Det finns också fördelar med att använda ett bottenrevat storsegel och en till stor del inrullad fock, men de är i min värld främst utrymmesskäl, bekvämlighet och snabbhet i skiftena. Några anledningar till att jag föredrar speciella stormsegel är:

• Segelytan ligger centralt och lågt i båten, centralt för att minimerar risken att de ska skopa vatten och lågt för bättre balans och minskad tyngd högt upp
• Masten belastas mindre med ett segel på inre förstag kompletterade med backstag som kan användas på bägge sidor eftersom bommen inte behövs.
• Seglen som används är sydda för stormförhållanden
• Storen (och förseglet) kan beslås helt och bommen fixeras centralt så man slipper hantera ett otymplig farligt metallrör under svåra förhållanden.

Viktfördelning. 

Egentligen något som bör ske innan avfärd på oceanpassager. Undvik för mycket vikt i ändskeppen. Att ta bort ankaret från klyset och lägga det i ankarboxen om möjligt (också så att sjöar inte tar tag i ankaret) och att ta ankarkättingen och lägga i kölsvinet om det finns möjlighet är två sätt att minska vikten i fören. På samma sätt kan man titta i akterstuven och ta bort tunga saker om möjligt. 

Säkerhetsselar

Säkerhetsselar med löplinor som går att nå från sittbrunnen, gärna så centralt i båten som möjligt så man inte kan falla över mantåget, är viktigt. Dessutom flera öglebultar med genomgående bultar i sittbrunn som de som styr och är stand-by i sittbrunnen kan koppla fast sig i. Selen bör ha 3-kroks system med två olika längder och säkerhetshakar som inte går upp oavsiktligt. Vikten av att inte ramla överbord kan inte understrykas så att kunna röra sig på däck uppkopplad är viktigt och bäst är om en sele kombineras med en flytväst.

Säkerhetsgenomgång

Gå igenom säkerhetsåtgärder och utrustning som grab-bagen så att allt som skall vara med i den ligger där och fyll på om nödvändigt (finns artiklar om vad den bör innehålla). Kontrollera åtkomsten till livflotten och hur den är fastgjord och kan utlösas. Se till att det finns bra sjökojer med slingerskydd (ligger centralt och lågt i båten). Många gånger kan salongssoffan göras om till sjökoj vid hårt väder, till och med durkan i salongen fungerar bra. Gå gärna igenom säkerhetsrutinerna med besättningen en gång till innan vädret kommer och sätt upp en lapp vid VHF och kortvågsradio om åtgärder vid nöd (inklusive nödanrop med bokstavering av båtnamn och call-sign). Kontrollera den personliga säkerhetsutrustningen och prata ihop er i besättningen för att skapa lugn och trygghet.

Förbered mat. 

Att kunna ha lite soppa eller enkla rätter förberedda som är enkelt att värma är bra samt att ta fram lagret med chokladkakor, russin, nötter och annan energigivande tilltugg så alla kan äta lite hela tiden.

Sjösjukemedel

De som vet med sig att de är benägna till att bli sjösjuka bör ta de medel som de vet fungerar i förebyggande syfte. När vädret kommer behövs alla alerta ombord.

Kontrollera sjöstuvning

Att se till att inget ligger löst inför hårdare väder är rutin men man kan också lägga in handdukar i skåp med porslin och annat. Det hindrar inte bara saker att rulla runt och krossas, det tar bort ljud som kan störa frivakten. 

Motor

Förfilter till motorn (gärna dubbla parallella så de kan bytas utan att stoppa motorn). När det börjar gunga så kommer all skit i tanken skakas om och ofta sätta igen filter och motorn stoppar när det är som viktigast att den fungerar (ofta kan man behöva stötta med motorn i hårt väder), så att ha dubbla förfilter är en bra säkerhetsåtgärd.

Personlig utrustning

Se till att de som är på vakt har, förutom funktionsduglig klädsel för att hålla sig torr och varm, grundläggande personlig utrustning inför varje vaktpass. Förutom säkerhetsselen bör varje person minst ha en ficklampa/strobeljus, kniv, visselpipa och helst en PLB (Personal Locator Beacon). Det finns ficklampor som har en kombinerad lys-del och en strobe-del som kan användas separat, stroben är för att synas vid en nödsituation. Om det går att få ficklampan att också lysa med rött sken är det ännu bättre, då kan man lysa på sjökort, instrument och annat utan att förstöra mörkerseendet. Pannlampor är bra om man skall kontrollera segelsättning eller göra något jobb. Kniven får gärna vara av flerfunktion så man kan öppna schacken och skruva med den. Den bör kompletteras med vanliga “moraknivar” som finns permanent uppsatte på strategiska platser alltid tillgängliga (de rostar men därför kan de vara billiga och bytas ut). Pedistalen i sittbrunnen och på kicken nära masten är ett par bra ställen.

Nu har också priset på en personlig nödsändare, en PLB, gått ner så det kan prioriteras att ha för de som är på vakt om någon skulle falla överbord. En personlig nödsändare kan förutom en GPS för positionsangivelse även ha olika nödfrekvenser, den som går via satellit (406 MHz) och används av EPIRB systemet, de som kan pejlas av flygplan/helikoptrar på frekvensen 121,5 MHz, de som använder AIS systemet via VHF frekvensen och som kan ses på en plotter och en del andra “lokala system” som fungera med mobiltelefoner. En del PLB har kombinationer av alla dessa “system, det är mer en prisfråga vad man vill ha. Alla de olika nödsystemen har sina fördelar och nackdelar där den största skillnaden är att de två förstnämnda har större täckningsområde (406 globalt) men de är “passiva”, de som är kvar på båten kan inte se var den som fallit överbord är om de inte har kontakt med ett Rescue center. Med AIS systemet kan man ombord på båten och de skepp som är inom räckhåll för signalerna se var den nödställde är på en plotter så länge denne befinner sig inom räckvidd för VHF signalerna (ungefär så långt man kan se till horisonten från antennen) men ingen signal går till ett Rescue center. Så bäst är en kombination, men ju fler frekvenser desto dyrare PLB. Och glöm inte att registrera din PLB till IBRD (International Beacon Registration Database). 

Taktik

Det finns mycket beskrivet i olika böcker om vilken taktik som är bäst vid hårt väder, och tillsammans med egna erfarenheter så är min slutsats att det beror på. Taktiken måste anpassas till båttypen, utrustningen ombord, det geografiska läget för båten, existerande väder och vad som förväntas, vind och vågor, samt besättningens storlek, kompetens och hur de mår och kan agera. Generellt kan sägas att det finns fem olika huvudprinciper att hantera hårt väder på:

• Att segla aktivt. Helst slöra med anpassad segelyta med vågor på låringen och styra båten fri från brytande vågor.
• Att dreja bi med ett litet försegel skotad till lovart med bottenrevad stor och balansera med rodret. Det ger en behaglig rörelse i sjön och chans till återhämtning hos besättningen så länge det inte blåser för mycket så det blir för mycket segel uppe
• Att lägga ut ett drivankare från fören så att båten vänder nosen mot vinden och rider vågorna med den delen som är starkast och klarar brytande vågor bäst.
• Att lägga ut ett drivankare från aktern och minska framfarten och risken att slå runt samtidigt som man har möjlighet att styra. Kan kompletteras med ett stormsegel för stabilitet och styrkontroll.
• Att ta ner alla segel och driva för riggen. Det gör att båten inte kan kontrolleras och ofta lägger sig med bredsidan mot sjön med risk för rullning i brottsjöar.

För mig är det en trestegsraket. Om möjligt tycker jag det är bäst att aktivt segla, men då får det inte vara överlevnadsstorm och det krävs att det är tillräckligt många och erfarna i besättningen för att kunna turas om att styra. På de större båtar jag segalt på (47-72 fot) så har vi alltid gjort det med gott resultat. 

Nästa steg är att dreja bi. Det har jag använt också inte så mycket för att vädret har varit övermäktigt utan mer för att besättningen ska få lite vila då rörelserna i båten är så mycket behagligare jämfört med när man seglar henne, speciellt på bidevind.

Det tredje steget är någon typ av sjöankare/drivankare antingen från fören eller aktern. Spontant känns aktern bättre och samtidigt styra båten under mer kontrollerade former men i en överlevnadssituation kanske från fören är bättre då den är inte lika känslig mot brytande vågor som ett roder är. Däremot backar båten med påfrestningar på rodret. Jag har inte gjort detta själv någon gång så jag kan inte uttala mig från egen erfarenhet utan är mer spekulationer efter att ha läst andras upplevelser. Men mina egna erfarenheter blir det mer av i ett separat inlägg, del 2.

Läs gärna också Tankar om hårt väder till havs, del 2, erfarenheter. För mer tankar och erfarenheter om att segla bortom horisonten finns nu min bok med samma namn på julrea, bara 99:- plus frakt. Klicka här för att få mer information.