I grund och botten

”Utan grundstötning ingen grundlig utforskning” var länge mitt motto när jag seglade i Stockholms ytterskärgård på 70-talet och grynnorna låg tätt och sjökorten var osäkra med information från 1800-talet. Att undvika bränningar på fjärdarna genom idoga krysspejlingar och letande efter enslinjer var ett svettigt jobb innan GPS och plottrar fanns. De flesta träbåtarna jag seglade på den tiden hade heller ingen motor, eller en opålitlig utombordare av typ Seagull där den enda rörliga delen var personen som drog i startsnöret, vilket gjorde navigeringen ännu mer utmanande. Men som Österman sa när han seglade ut sommargästerna till ön och sjön bröt runt båten och gästen ombord skräckslaget frågade om han visste var alla grund låg. ”Nej, men jag vet var de inte ligger” blev svaret. 

Det gällde att ha långkölat och det blev en hel del smällar, de flesta dock i låg kontrollerad hastighet när vi gled fram efter att ha droppat seglen på väg in till en klipphäll att förtöja vid. Eller som när vi försökte kryssa in i det smala gattet in till Säck i Stockholms skärgård. Klippor på ena sidan och en vassrugg på andra innan klippor tog vid. Någonstans hade jag hört att stenar inte finns där vassen växer, något jag blev motbevisad med en smäll. Att då inte ha någon motor gjorde att den gängse metoden för att komma loss från våra grundbesök var att ro ut ankaret och dra oss loss. 

Ibland var grundstötningarna definitivt handhavandefel som när vi gick på fel sida om en prick vid Karlsborg på väg ut i Vättern med en gammal R-10:a vi köpt i Norge. Vi fastnade hårt i dyn och hade ingen jolle ombord. Det var en kylig septemberdag med regntunga skyar och jag fick uppdraget att simma iland för att ragga hjälp som kunde dra loss oss, jag hade magistermärken i simning vilket den övriga besättningen tolkade som att anmäla sig frivilligt för uppdraget. Väl iland såg jag ut som en dränkt katt och korvkiosken var den enda plats jag kunde se folk, så dit begav jag mig iklädd badbyxor och en genomvåt t-tröja. Med skallrande tänder och vatten droppande från tröjan frågade jag rakt ut till korvkön, som bestod av män i olika åldrar som var påpälsade med de ytterrockar som vädret krävde, om någon hade en motorbåt. De vände sig om och stirrade misstänksamt mot mig innan de vände sig om igen för att stirra i den framförvarandes nacke och negligera galningen som stod halvnaken och huttrade bakom dem. Efter lite ändrad taktik fick jag till slut napp och vi kom loss och efter att ha blivit informerad om att det fanns ett mentalsjukhus i staden fick jag en större förståelse av korvköns beteende. Sen blev inte saken bättre av att vi blev så sena att mörkret inföll på väg över Vättern och att vi då länge styrde mot en vägkrök där bilarnas strålkastare sken till i en jämn ström i stället för mot en fyr. 

Sen har det blivit en hel del bottenkänningar på världshaven där min mest genanta grundstötning är också den mest spektakulära. Vi var fyra personer ombord, Paul, Pila, Annie och jag, på Swan 57:an Iaorana på väg från Västindien till Long Island Sound utanför New York. När vi närmade oss inloppet till New York så hade vinden mojnat så vi motorseglade med storen uppe och med autopiloten på. Jag hade passerat New York och East River flera gånger förut då båten hade sin hemmahamn i Stamford, det hade dock inte de andra ombord. Så när konturerna av Frihetsgudinnan började skönjas ville de titta närmare på damen. Visst sa jag och ändrade autopiloten så vi styrde mot Liberty Island. Det var Pauls vakt så jag trodde han hade koll på navigeringen, och han trodde jag hade koll då jag seglat förbi här förut. Så naturligtvis gick vi på grund framför det berömda monumentet och det kändes som hon höll facklan med en rak arm samtidigt som hon tittade nedlåtande ner på oss i segelbåten med en föraktfull blick. 

Vi skämdes när vi funderade på vad hon tänkte, var vi de första hon sett klanta till det eller var vi bara en i raden. Men det var ingenting mot den obehagliga känslan vi fick när alla turistbåtar körde förbi på respektfullt avstånd, det var ju grunt, fulla av vilt fotograferande turister. Men de riktade inte sina långa kameraobjektiv mot damen ovanför oss utan zoomade in på vår båt och den febrila aktiviteten som pågick ombord för att försöka ändra vår pinsamma situation. De förundrades nog över det konstiga beslutet att ankra en båt så nära turistattraktionen. Att tidvattnet var på väg in var både positivt och negativt. Det gjorde att vi kontinuerligt trycktes närmare Liberty Island på allt grundare vatten, men också att vi åtminstone för tillfället inte blev totalt strandsatta. 

Efter att ha blivit förmodligen den mest porträtterade båten i New Yorks historia lyckade vi till slut ta oss loss med hjälp av en vindpust med skotade segel, vilket lutade till båten, något vi gjorde samtidigt som svallvågorna från en passerande bogserbåt nådde oss (med glatt vinkande och leende besättning), och full back på motorn. Det var med en lättnande suck vi kände att båten hade fått vatten under kölen och vi kunde fortsätta vår färd med svansen mellan benen. Vid en inspektion kunde vi konstatera att båten hade klarat sig med bara några skrapmärken på kölen, vilket var mer än man kunde säga om besättningen vars stolthet än i dag ligger på botten framför Frihetsgudinnan i New York. 

För fler tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten så finns min bok med samma namn till salu. Klicka här för att få mer information.