Maneter och födelsedagar
När vi cyklat till Lefkas och provianterat ville vi tvätta, ta en rejäl dusch och komplettera med färska frukter och grönsaker som inte varit kylda och då är Mytikas vårt favoritställe då det uppfyller alla tre kriterierna, och en hel del andra också. Där, på en av bakgatorna, handlade vi i den fina affären Afrodite där vi numera är stamkunder. Frukten och grönsakerna anrättas och serveras i olika skepnader med yoghurt, ägg, fetaost och olivolja, inget mer.
Vi hade haft problem med att startmotorn inte alltid startade första gången vi vred på startnyckel, utan då bara ett klick. Vi misstänkte att det kunde vara dålig kontakt någonstans och bestämde att göra rent kontakter bakom panelen och på motorn. Det var Lucina som skred till verket och då tog hon även och gjorde rent ett motorfäste som fått lite saltvatten och börjat rosta. Jag försökte lappa ihop vår jolle som hade börjat gå upp i en av fogarna på pontonen, original limmet på jollen började bli gammalt. Under tiden hade vi har pumpat upp Metzeler kanoten vi har ombord så länge.
Nackdelen med Mytikas är att ankarplatsen är exponerad för framför allt sydliga vindar, och nu var det ett nytt åskväder på gång med tillhörande sydliga vindar. Så den 29:e maj bestämde vi oss för att flytta plats och lägga oss i en av vikarna på norra Meganisi, den mest östliga. Där är man väl skyddad för sydliga vindar och där finns det utrymme för att ankra på svaj i de annars djupa vikarna där det är vanligare med att ankra med linor iland.
Men vi var inte ensamma om den planen utan vi fick sällskap av många båtar och ett tag var fem av dem med svensk flagg. Bland annat Randivåg, en OverSeas 40 från Rolf Eliassons ritbord som är på väg hem efter tretton år på världshaven och en jordenruntsegling. Åskvädret blev mest regnskurar även om muller hördes och vinden ökade något, men ingenting som var obehagligt.
Dagen efter åskvädret passerat så var planen att segla till Kastos då vi ännu inte hade ätit den fantastiskt goda hemgjorda glassen på hamnfiket där. De har bara två smaker, vanilj och choklad. Men med den smaken behövs inte fler. Så den 1:a juni kunde vi äntligen avnjuta den godaste glassen efter en morgonpromenad på ön som gick över bergskammen till den lilla hamnen på andra sidan Kastos. Utsikten från krönet är vacker åt båda hållen och även om den lilla hamnen ser övergiven ut så pågår byggaktiviteter, åtminstone en privatbostad håller på att byggas.
Vi hade börjat fundera på att segla ned mot Peloponnesos så den 2:a juni styrde vi kosan söderut längs fastlandet. Vi hade siktat in oss på viken Marathia som såg skyddad ut för den rådande nordvästvinden i början på bukten in mot Astakos. När vi svängde runt hörnet och in i viken var den tom på båtar. Runt tio år tidigare hade jag på väg till Astakos med gäster inte gått in i viken då den var full med båtar. Nu skulle vi ligga där ensamma i två dygn, förutom några enstaka husbilar och fiskare som gästade stranden längst in i viken. Och så en familj med grisar. En galt och sugga med sina drygt tio kultingar som besökte stranden varje kväll.
För att hålla igång våra kroppar ombord så brukar vi regelbundet försöka få in lite längre promenader, simturer eller cykelutflykter. Här hade vi sett bilar passera högt ovanför viken och bestämde att vi ville få lite fågelperspektiv på vår tillvaro så vi rodde iland och började gå på den lilla vägen ner till stranden. Den ringlade sig uppåt kantad med gröna växter och färggranna blommor och lite längre från vägen såg vi riktigt gamla olivträd.
Vi kom till slut upp på huvudvägen som vi sett bilar på från båten och gick vidare till vägkröken där viken syntes bäst. En vacker utsikt mötte oss där vi kunde se Sarita lång nedanför. Där vände vi och gick tillbaka igen. Vägen var uthuggen i en klippbrant så det stupade ner från vägen och på andra sidan var en klippvägg. Stenen var porös så det var många hål och till och med små grottor i berget som vi kunde kliva in i.
Vi hade kontakt med våra fina ungdomar Patric och Paula med hunden Ayleen ombord på OE 36:an Hippolyta och de var på väg söderut från Vonitsa och ville gärna träffa oss igen, någonting vi såg fram emot. Vi bestämde träff på Kastos och den 3:e juni anlände vi dit och kunde se på Facebook att det var Paulas födelsedag. Då vi anlände före Hippolyta så förberedde vi lite firande med att förbereda en middag ombord, rigga lite födelsedagsattiraljer och la mousserande vin på kylning i väntan på deras ankomst. Det blev en givande kväll med fina samtal om allt från båtar till livets utmaningar.
Dagen efter var det min födelsedag, något som jag egentligen har slutat fira sen en tid tillbaka men en pizza iland kunde passa bra ändå. Så vi planerade för en kväll iland på Kastos men byiga starka vindar i ankarviken i motsatt riktning mot prognosen, så hade många båtar omkring oss fullt upp med att kolla ankare och en del draggade, även grannbåten bakom revet, Vanish, som hade en helikoptern på fördäck och kostade ungefär 1,2 miljarder. Även vi tyckte det var bäst att stanna ombord så vi bestämde istället att fira genom att äta den gudomliga hemgjorda glassen på strandkaféet nästa morgon istället.
Sen var det dags att åter skiljas från Patric, Paula och Ayleen då de skulle in mot Korinth medan vi funderade på att ta oss söderut och siktade på Ithaka som första anhalt. Första natten spenderade vi i den charmiga men blåsiga viken Sarakiniko där det bara låg en annan båt. Vi låg där förra året i juli och då var det fler båtar och en naturiststrand i den södra delen och en “campingstrand” i den norra delen. Nu verkade det som om hela viken var campingstrand med parasoller och solstolar. Vid soluppgången passerade den lokala fiskaren på väg ut för att vittja näten och på väg in efter uträttat ärende.
Vi ville fylla på med diesel om vi skulle söderut och det finns en sjömack i Vathi på Ithaka som är enkel att lägga till vid, så vi styrde kosan till den största staden på Itaka. Efter tankning ankrade vi på svaj för en kort promenad i Vahti där vi också köpte lite provant vi saknade i affären där. En trevlig stad men vi kände vi ville ut och ankra vid vikar där man kan bada, så siktade in oss på ankarplatsen Vardiola på södra Itaka.
Vi anlände den 6:e juni på eftermiddagen och hittade en trevlig strand att ankra framför. Vi fick sällskap av flera andra båtar, men det blev aldrig trångt. Dagen efter kunde vår snorkeltur slutat illa då vi såg, men lyckades undvika, fler än tio av de små men mycket giftiga maneterna pelagia noctiluca, ”lila maneter”. Klimatförändringar, det varmare vattnet, och brist på naturliga fiender genom utfiskning och minskning av antalet sköldpaddor, har ökat spridningen som tidigare varit mycket begränsad. Det är den giftigaste maneten i Medelhavet och är riktigt farlig och otäck. Här några råd hur man skall agera om man blir stungen.
Det blev en otäck snorkeltur tillbaka fån stranden till båten när vi insåg faran. Att simma slalom mellan farliga maneter, som visserligen är små men har en räckvidd på två meter, gjorde vi med hjärtat i halsgropen och det var en befrielse att kliva uppe på Saritas badplattform. Men vi han med att mata fiskarna under båten. Medan vi låg där såg vi att väderprognosen lovade sydliga vindar, ganska starka och dessutom med regn och åska. Så vi beslöt att skjuta på vår segling söderöver och istället gå tillbaka till Tranquility Bay på Lefkas som ger bra skydd för i stort sett alla vindriktningar och ha bra ankarbotten. Där red vi sen ut en åskfront som till och med fick det ödesmättade namnet Genesis.
