Sarita i vattnet igen
Det var ett efterlängtat återseende när Lucina och jag flög ner till Rhodos onsdagen den 10:e juni för sommarens äventyr. Hon hade visserligen fått besök av oss i Påskas med resultatet av en nymålad botten, utbytta zinkanoder och en ny handpumpad toalett installerad som ersättning för den gamla vacuum toaletten som skapat väl mycket skitjobb vid det här laget. Men arbetslistan är lång så någon brist på projekt har vi inte. Men Sarita var nog lyckligast av att få chansen att komma i sitt rätta element igen och bli av med all smuts som samlats.
Hon har legat på varvet Nereus Boatyard som ligger nästgårds till Rhodos medeltida stadsdel och den stora hamnen. Det positiva är att det är gångavstånd till sevärdheterna, något som vi inte har så stor nytta av då vi inte är så mycket för ”turistande” och tiden är för knapp för det ändå. Det negativa är att alla kryssningsfartyg och färjor lägger till här och spyr ut sin rök. Det märktes på det fettlager med smuts som samlats, betydligt mer än anda ställen vi legat över vintern på. Och arbetslistan fick två inte så bra tillägg. Bogpropellern har gett upp och likaså logg/ekolod/vindinstrumenten. Det blir att undersöka vidare hur vi ska fixa det, allt är vi ganska beroende av.
Så efter en rejäl avsköljning kändes det som Sarita andades lite lättare och när travel-liften kom för sjösättning fredagen den 12 juni kunde man nästan känna att det spratt i henne som kalvar på grönbete. Dagen var perfekt för sjösättning då vinden lagt sig och hade blåst från nordväst tidigare vilket gjorde att det inte var någon dyning som smög sig in vid sjösättningsrampen.
Annat var det vi upptagningen som jag fortfarande har mardrömmar av. Med arbete som väntade och flygbiljett bokad var det inte många dagar att vifta på och den hårda vinden Meltemi hade blåst och skapat en dyning som smög sig in i hamnen. Dessutom hade de en travel lift som krävde att backstaget skulle monteras bort så riggen saknade stagning akterut när vi lyftes upp. Vi kom inseglande direkt från den mer skyddande hamnen i Symi och visste inte i det sista om det skulle fungera med upptagningen. I hamnbassängen tog vi ner seglen på däck (båda på rulle) så däcket var ett kaos av tampar och segel när vi backade in i den smala upptagningsbassängen med andan i halsgropen. Men allt gick bra till slut och nu hade varvet investerat i en ny travel lift så vi kunde behålla backstaget på denna gång.
Så istället för att sugas fram och tillbaks i den lilla bassängen så förtöjningstamparna spändes som fiolsträngar och sen blev slacka kunde vi nu i godan ro förbereda vår avfärd i vattnet innan tamparna släpptes. Bland annat startade inte motorn, men efter en snabb luftning av bränslesystemet spann hon som en katt igen och vi kunde köra iväg till en ankarplats runt hörnet för att skära i vår rullfock och rullstor. Något som kräver en del fysisk aktivitet vid vinschen, det märks att vi haft kontorsjobb i vinter. Det började blåsa för mycket för att sätta storen på svaj, så vi beslöt att vänta till nästa dag och göra det på väg till Symi när det skulle vara lätt vind och därmed skulle vår fartvind se till att vi låg i vindögat hela tiden.
När vi backat på ankaret och kände oss nöjda med vår ankarplats var det dags för årets första Poseidon Splash. Det blev en enkel variant med en enkel turkisk Raki i brist på grekisk Ouzo ombord. Den satt fint oavsett och det kändes som en bra start på årets seglingar i Medelhavet.
På lördagen gav vi oss av mot Symi och det var ett nästan spegelblankt hav som mötte oss i sundet mellan Rhodos och Turkiet. Ett sund som det normalt blåser småspik i med krabb sjö då det också finns en ström här, och nästan alltid från väst-nordväst på sommaren (motvind för oss). Så vi hade inget emot att motorera för att också kontrollera att motorn fungerade bra. På vägen passerar vi sydvästudden av Turkiet med viken där vi legat flera gånger förra sommaren och ätit på någon av restauranterna där, med Ali Baba i spetsen. I år skippar vi Turkiet, inte för vi tycker Grekland är bättre, snarare tvärtom, utanför att vi ska västerut genom den Grekiska övärlden och att klarera in i Turkiet är både omständligt och dyrt bara för ett besök.
Symi är en av favoritöarna i Grekland och det skall bli ett kärt återseende. Speciellt för att se hur långt de gamla (säkert runt 80 år) båtbyggarna har kommit med den senaste båten vi följt nu under två år, från kölplanka till nästan färdigt skriv förra året. Det är imponerande att se hur de arbetar utan modern utrustning och det blir så bra. Mer om det och annat senare.
