Segla till Madeira, Del 4 Madeira

Den sjunde juni hade vi anlänt till marinan i Oieras, en förort till Lissabon, i väntan på att fortsätta vår segling till Porto Santo och Madeira. Här var det tid för båtfix, utforskning av Lissabon med omnejd och vi väntade även på förstärkning av besättningen för de runt 475 NM av segling över havet till Porto Santo som väntade. Tompa och jag skulle få sällskap av Pelle, en god vän till Tompa som seglat mycket med honom förut och som var en fixare av allt som brummar. Han skulle också ha med sig de beställda delarna till vår autopilot respektive kyl. Vi väntade också in Ieva och Renata, båda ursprungligen från Litauen men som numera bor i Sverige och som har seglat med “She Captain” på olika eskaderseglingar. De kom med rekommendationer från Amanda, som tidigare seglat med oss och kände dem från tidigare. 

Under tiden vi väntade på förstärkning så betade vi av arbetslistan lite grann. Vi hittade också vår favorittaverna på marinans lilla centrum där marinakontoret med duschar och tvättmaskiner, affärer och ett tiotal tavernor och barer huserade. Tompa, som har förflutet som dykinstruktör, gled in i våtdräkten och satte på sig tuberna och dök ner för att kontrollera och rensa skrovgenomföringen till diskhons avlopp som rann trögt. Väl därnere så var det också en allmän koll av beväxtningen, offeranoder, roder och centerbordet. Själv fortsatte jag med att serva de vinschar ombord som jag inte hunnit med tidigare. Men det var när Pelle anlände den 12:e juni som det blev ordentlig fart på båtfixet. Enheten för autopilotens hydraularm byttes ut liksom kylens strömfördelare. Det visade sig att den senare inte var problemet utan en glappkontakt, så förutom en fungerande kyl så fanns det nu en ny reservdel ombord. Dessutom hade motorns kylvattenpump börjat läcka vid axeln och det fanns en reservdelssats ombord Ikigai, så Pelle hoppade genast på projektet med att byta ut lager och andra delar på sjövattenpumpen. 

Under väntetiden hann vi med en del utflykter också. En dag gjorde jag och Tompa det svenskaste man kan göra om man är ute och reser utanför våra gränser, ett besök till ett IKEA varuhus. Vi kom till det svenska templet och inhandlade det viktigaste som köttbullar, varmkorv, knäckebröd, saltlakrits och lite annat, samt åt köttbullar, brunsås, potatismos och lingon som goda svenska medborgare. Personalen i restaurangen var lite förvånade över att vi ville ha så mycket av den suspekta sylten. Varuhuset var fullpackat med portugiser mitt på dagen under en vardag. IKEA slår verkligen världen med häpnad. Eller som Zlatan sa i en intervju i en amerikansk talkshow när han fick frågan varför han köpte möbler på IKEA när han hade råd med designermöbler: “Rika människor köper inte möbler från IKEA, men intelligenta människor gör det”.

Jag hann också med en långpromenad i Lissabon, det blev över ett par mil. Det var intressant att följa kusten på floden Tajo in till Lissabon, där visar staden upp så många olika sidor. När man kliver av tåget vid Alges och går mot Belem möts man av många nya byggnader med intressant arkitektur där cancercentret med sina ovala fönster och innerträdgård är intressantast. Sen passerar man Belem med alla de stora turistattraktionerna med Belemtornet och Upptäckarmonumentet som byggdes till ära av att det var 500 år sedan Henrik Sjöfararen avled. Sen finns Jeromimoklostret som mer ser ut som ett slott än kloster och museum av olika slag. Innan man passerat den 2 km långa hängbron “25-april bron” över floden passerar man en stor industrifastighet i tegel som är renoverad till ett Museum för konst, arkitektur och teknik (MAAT). På vägen passerar man marinor, tavernor och food trucks, stånd med allt man inte behöver och fiskare. 

Sen kommer en lång passage längs floden där turismen ännu inte nått och gamla byggnader förfaller och utesovare, grafittikonstnärer och skateboardåkare har tagit över. När man sedan korsar den stora avenyn och järnvägen och börjar vandra tillbaka mot Agres så syns det tydligt att området är i förvandling, från slitna industrilokaler som är delvis ruiner till lyxiga kontor och lägenheter. Men på bakgatorna finns känslan av Lissabon kvar med smala gator som går upp och ned och kantas av äldre byggnader klädda med kakel eller mosaik. Rätt som det var såg jag en portal där det kom ut folk från och jag äntrade helt plötsligt ett område som såg ut lite som Kristiania i Köpenhamn, “LX Factory“, med tavernor, barer, ateljéer, discon, utställningar och annat i en salig blandning.

Den 14:e juni anlände Renata och Ieva och vi var fem ombord och redo att segla iväg. Vi hade följt väderutvecklingen och kunde se ett lågtryck som förväntades bildas i närheten av Madeira och skulle ge motvind om tre till fyra dagar och svag vind någon dag innan dess. Dessutom låg ett lågtryck söder om oss på väg mot Iberiska halvön. Men om vi avseglade omedelbart så kunde vi gå på nordsidan av det första lågtrycket och förmodligen hinna fram innan det andra och få nästan bara medvind hela vägen. Dock fick vi räkna med lite hårdare vind i början av seglingen. Det var vad vi la fram för den nya besättningen och alla var med på att sticka redan på morgonen efter Renata och Ievas ankomst.

Jag kunde känna en viss oro innan avfärd när det gällde nattpassen i lite hårdare vind, hur erfarna var Renata och Ieva? När vi pratade ihop oss innan avfärd hade Renata seglat havsseglingar och nattpass förut medan Ieva var helt ny på det. Men bristen på erfarenhet kändes det som de kompenserade för med en bra attityd. Vi gjorde ett vaktschema där Tompa och jag var stand-by för dem och kunde stötta vid behov och vi hade en hel dag att “öva” på att styra och lära känna båten innan mörkret föll på. Så på morgonen söndagen den 15:e juni kastade vi loss från Oieras marina och satte kurs åt sydväst mot ögruppen Madeira. 

Efter avfärd testade vi autopiloten efter att bytt hydraulenheten, men tyvärr var problemet kvar för efter någon minut stack båten iväg ur kurs. Nu var vi fem ombord så det var inget problem med att handstyra båten till Porto Santo så vi fortsatte med att sätta seglen. När vi började komma ut ur sjö- och vindlä från udden som sticker ut norr om inloppet till Lissabon, så växte sjön och vinden ökade. Vi tog in ytterligare ett rev i storen, två rev totalt, och rullade in en del av genuan. Ikigai höll bra fart, snittade sju åtta knop, i en vind runt 10 m/s. Men ju längre dagen led desto starkare blev vinden och vi hade till slut en stadig vind över 15 m/s och byar över 20 i en växande sjö. Det blev ett elddop för Renata och Ieva, men snabbt såg vi att den lilla oro som fanns försvann, de klarade av att styra under de utmanande förhållandet med den äran. Jag hade förberett mat genom att göra en köttfärssås och kokat spagetti som vi bara värmde upp vilket var bra i de lite besvärliga förhållanden. Sen hade vi IKEA korvar med korvbröd som alternativ och en stor burk ravioli som reserv.

Vi seglade lite mer västerut än kurslinjen till Porto Santo för att komma på västsidan av ett lågtryck som bildades vid den portugisiska kusten. Ikigai visade gode sjöegenskaper och det första dynet snittade vi sju knop och surfade över 10 (toppnotering 11,6 knop) i vågorna som byggde på den rådande dyningen. Det blev en härligt segling där Ovni 385:an fick bekänna färg. Jag har under en längre tid haft ögonen på Ovni som långfärdsbåt men aldrig haft möjlighet att segla med någon tills nu. Kryssegenskaperna under den korta kryssen upp till Ribeira tidigare hade inte imponerat, delvis för att vi inte fällde ner centerbordet helt då det var fixerat halvt uppe för att inte glappa (bussning och bult skulle bytas på Madeira). Men i halvvind/slör i lite utmanande förhållanden var det en bra känsla i henne. Jag kunde få henne att lägga sig bra i surfarna och släppa på ratten och låta henne surfa med utan korrigering. Jag kände hur minnen dök upp från tidigare överseglingar och glädjen av havsseglingar började återvända. Det var ett tag sen sist och jag var osäker på om njutningskänslan skulle återkomma men till min glädje gjorde den det. Inför natten tog vi in ytterligare ett rev i storen så den var bottenrevad och rullade in genuan ytterligare. Det sänkte farten lite men gav oss en bättre säkerhetsmarginal och gjorde det lättare att styra inför de mörka timmarna.

Nattpassen blev nästan ännu bättre då det var fullmåne och vinden minskade lite vilket gjorde det lite lättare att hantera Ikigai. Silvergatan och ljuset från månen gjorde det lättare att styra rätt kurs och ljudet av brytande sjö blandades med det kraftfulla porlandet från Ikigais skrov som klöv vattenytan i oförminskad fart. Vattnet fräste runt om henne när vi surfade på vågorna. Vi lyckades hamna på västsidan av lågtrycket så nordvinden fortsatte andra dagen men sakta minskade den i styrka och sjön la sig. Allteftersom ökade vi segleytan igen. Det blev lättare att laga mat och äta och alla kändes mer bekväma med rutinerna ombord och hjälpte till på alla sätt, allt från att laga mat och diska till att tagla linor och öva på knopar. Delfiner kom på besök och gjorde oss sällskap en stund. På kvällen den andra dagen var vinden svag och under natten och dag tre var det ibland i stort sett stiltje så det blev en del motorsegling på slutet. Ieva och Renata bestämde att göra pannkakor till frukost, något som uppskattades av alla ombord. Lunch blev IKEA korvar (igen) med potatismos. Efter tre och ett halvt dygn kunde vi på kvällen onsdagen den 18:e juni urskilja bergen från Porto Santo. Vi rundade öns sydöstra udde med ön “Cima“, som hade en fyr tronande på sin höga bergsplatå, och innan skymning var vi framme och kunde lägga till i “Marina Porto Santo” bakom en lång vågbrytare. Här kunde man också ankra på svaj liksom utanför den långa sandstranden på öns sydkust.

Dagen efter blev det en vandring över i stort sett hela sydsidan av ön, bort till sydvästra udden där stranden Calheta ligger med klippformationer och turkost vatten. På vägen dit passerade vi staden som riggade för fest till Saint Johns ära. Vägen till Calheta går parallellt med sandstranden som sträcker sig hela sydkusten. Tyvärr var det många hotell, semesterbyar, eller byggen av sådana, som blockerade vägen ner till stranden och gör den styckvis svårtillgänglig för allmänheten. Turismen har definitivt fått ett grepp om Porto Santo. På hemvägen gick jag själv upp på stigarna längs bergskammen. Porto Santo är en mycket torr ö även om det finns lite barrskogar som klättrar på en del av bergsformationerna. Det växer inte mycket på sluttningarna och man kan se hur ytjorden har följt med vattenmassor när det regnat. De arida miljön ger ön en speciell karaktär och skönhet. Det blir då lite konstigt att vägen tillbaka plötsligt stoppades av stora gröna gräsmattor. Det var öns golfbana som tvingade ner mig till kusten igen.

Den 20:e juni var det dags för att segla till huvudön Madeira, eller det blev snarare att motorsegla då det var väldigt lite vind. Det är inte mer än runt 25 NM mellan de två stora öarna i Madeira arkipelagen, så det är en behaglig dagsetapp. Innan avfärd var det dock dags för den obligatoriska målning på piren i Porto Santo med en selfie av besättningen framför den. 

Vi kunde se bergen på Madeira sakta växa sig större över horisonten i soldiset allteftersom vi kom närmare. Men den största behållningen från den seglingen var besöket från en stor grupp med delfiner som lekte i bogvågen. De fick vår midsommarafton, vilket vi insåg att det var, att bli en sån glädjefull och oförglömlig dag. Väl framme rundade vi Madeiras spektakulära sydostudde med “Fyrön” (Ilhéu do Farol“) och styrde upp mot den östligaste marinan på ön där Tompa hade reserverat plats, marinan vid Quinta do Lorde, en relativt nyskapad semesterby i traditionell portugisisk stil. Här skulle vi tillbringa nästan en vecka under tiden vi gjorde en hel del utflykter på ön efter att ha hyrt bil. Pelle, Ieva och Renata flög också tillbaka till Sverige medan jag och Tompa gjorde vad som skulle visa sig vara den sista seglingen för Ikigai i Tompas äga. 

Den första utflykten vi gjorde var till en fantastisk vandring bland molnen mellan två av de högsta topparna på Madeira “Pico do Areiro” på just över 1800 m där det finns en radarstation, en taverna och turistcenter och “Pico Ruivo“, Madeiras högsta topp på 1861 m. Även om leden gick genom en delvis besvärlig terräng så var den “turistanpassad” med stenläggning en stor bit av leden och staket på de brantaste ställena, även om jag inte skulle rekommendera leden för de som har svindel. Den sista biten mot “Pico Ruivo” var avstängd, förmodligen var att den delen av leden kunde vara förstörd av regn och ett mindre jordskred. Det var nog inte ovanligt eftersom avstängningen bestod av en låst grind. Trots att leden är en turistattraktion med många besökare så kunde vi njuta av vyerna även om molnen många gånger skymde utsikten. Men det var en upplevelse att vandra bland och ibland över molnen, och effekten blev att vyerna ständigt förändrades.

Under juni pågick Atlantfestivalen på Madeira och när vi besökte Funchal var stadens strandpromenad full med matstånd och levande musik. Allteftersom eftermiddagen led mot kväll fylldes strandpromenaden med fler och fler människor som till slut blev ett folkhav. Vi förstod varför då varje vecka under festivalen avslutades med ett 20 minuters imponerande, men miljöförstörande, fyrverkeri som förde tankarna till Stockholm Water Festival. Det var en fyrverkeritävling där olika nationer tävlade med varandra och dagen vi var där var det Schweiz som stod för ljusshowen.

Vi gjorde också en utflykt som gick i stort sett runt hela Madeira och var planerat att gå i badets och vattenfallens tecken förutom korta stopp vid utsiktspunkter. Vägnätet är antingen motorvägar eller tunnlar, ofta nybyggda, eller slingriga smala vägar med hårnålskurvor upp på berg och ner i dalar. Första stoppet var i Seixal som hade en strand med svart vulkansand och ett vattenfall som naturlig dusch. Vid vårt besök så behövdes inte vattenfallet då det regnade så vi skippade badet då det skulle klarna upp på eftermiddagen och styrde istället kosan mot saltvattenpoolerna i Porto Moinz. Där kunde vi njuta, tillsammans med andra turisterna, av lugnet i poolerna innanför den uppbyggda muren och strandklipporna över vilka havets dyning bröt över. På väg över bergen kom vi in bland molnen och sikten gick ner till några meter, lite otäckt då det var kor på vägen.

Vi utforskade också närområdet vid marinan då det finns en vandringsled på Madeiras östliga udde “Ponta de São Lourenço“, ett naturreservat som vi hade på gångavstånd från marinan. På vägen dit insåg vi hur många besökare som skulle vandra tillsammans med oss då det hela vägen dit, flera kilometer, stod parkerade bilar. Området har otroligt vackra bergsformationer som en geolog nog hade älskat, men också nästan chockerande många turister. Egentligen inte förvånande då ön årligen tar emot sex gånger fler turister än som är bofasta (runt en och en halv miljon turister och en kvarts miljon innevånare). Sen for vi till Agua Calheta på sydkusten där de tillverkar rom från sockerrör och har vita sandstränder. När man åker runt på Madeira inser man att all mark som går att utnyttja har en byggnad, en väg, eller en terassodling, där bananer dominerar.

När vi vinkat av alla övriga i besättningen var det dags för Ikigais sista färd. Så den 26 juni lämnade jag och Tompa Quinta do Lorde och motoriserade drygt 4 NM till marinan/varvet vid Madeiras flygplats, “Agua de Pena Naval Shipyard“. Där under flygplatsen, eller snarare under den över vatten förlängda landningsbanan, ligger en upptagningsplats för båtar. Det finns vågbrytare utanför med en upptagningsramp innanför som vi körde in i. En viss sjöhävning letade sig in när vi låg och väntade på att bli upplyfta, men allt gick bra och Ikigai ställdes upp bland enorma pelare under landningsbanan. Där skulle hon stå tills en ny ägare tagit över, Tompa hade beslutat sig för att sälja. Under lanndningsbanan finns inte bara varvet utan en stor friluftsanläggning med auditorium, restaurang, duschrum och banor för squash, fotboll, basketboll, tennis och Madeiras Madeirabol. Det finns också en klättervägg, en hinderbana, en bana för BMX/Skateboard och en go-kart bana. Många skolklasser var där på dagtid.

Jag hjälpte till att fixa till Ikigai inför försäljningen och vi hittade en billig lägenhet genom Booking.com i staden bredvid flygplatsen, Machico. Från lägenheten, som låg högt uppe på sluttningen från dalgången där staden bredde ut sig, hade vi en fantastisk vy över staden och dess omgivning. Jag passade på att vandra upp till bergstoppen bakom oss till en radarstation. På vägen upp kunde jag se flygplanen lyfta och landa och det var lite udda att veta att där under stod Ikigai och väntade på en ny ägare efter vi hade spenderat så mycket tid tillsammans på havet, på ankarplatser och i marinor från Sables d’Olonne i Frankrike till Madeira. Den 29: juni, efter runt 1200 NM med många fina upplevelser så bar det av hemåt mot Sverige och Tänndalen. Tack Ikigai, som nu är såld, Tompa och övrig besättning för tiden ombord.

Faktaruta: Ovni 385 Ikigai
Tillverkare: ALUBAT
Tillverkningsår: 2002
Material: Aluminium
Längd: 12,68 m
Bredd: 3,8 m
Djup: Centerbord nere 2,05 m
Djup: Centerbord uppe 0,52 m
Motor: Volvo penta D2-55 (2002)

Läs gärna del 1 också, seglingen över Biscaya eller del 2, seglingen i Galicien eller del 3 och seglingen längs Portugals kust. För mer tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten finns min bok med samma namn. Klicka här för att få mer information.