Stökigt väder

Efter att ha studerat väderprognosen kände vi på måndagen den 26:e september att det var dags att flytta oss från Mytikas och in i en mer skyddad vik. Vi styrde kosan mot Lefkas och Tranquil Bay vid Nidri eller fladen innanför, Vlikho Bay. Vi har legat i Tranquil Bay förut när det varit dåligt väder, och där blåser det mindre än i Vlikho Bay men det är trängre med många båtar som kan dragga vilket vi fick vara med om när åskfronten Genesis passerade. 

Vlikho Bay har skyddande land runt om och bra lerbotten på de flesta platser. Vi har genom att prata med de som vet, och gjort egna tester, insett att det finns områden i mitten och i kanterna där leran är lite lösare och inte har samma grepp. Nackdelen med den skyddade fladen är bergen runtomkring som skapar fallvindar med byig vind som följd.

När vi anlände såg vi att det var för trångt i Tranquil Bay så vi fortsatte in i Vlikho där vi hittade en stor yta där vi vet att lerbotten är bra. Vi backade på ankaret i den förväntade vindriktningen, lite mer än vanligt upp till 2000 rpm, inför frontpassagen som var prognostiserad till dagen därpå. Det kändes bra att ankaret fick ett dygn på sig att sätta sig i leran. 

Under tisdagen kom en vädervarning från grekiska myndigheter i mobilen om en kallfront med åskceller och regn som var på väg från Italien. Det bekräftade prognosen från Windy. För de som vill ha lite alternativ till Windy som väderinformation har jag samlat lite olika på en sida. Vi hade förberett oss under dagen. Jollen var upptagen och surrad på däck, badstegen uppe, soltaket nerstuvat och sprayhooden uppfälld, luckorna stängda, ankarseglet hissat, extra kätting utsläppt till ankaret som vi tidigare backat på kraftigt, till femtio meter kätting på sex meters djup, två fendrar var upphängda på var sin sida om fören för att tillsammans med ankarseglet minska seglingen på ankaret, regnstället framtaget, lite mat förberett, en middagslur för att kunna vara vaken på natten och ett ankarlarm var satt på appen. 

På natten kom det både blåst och regn, men inte lika byigt och från olika håll som det har gjort vid andra passager då vi blev förskonade från de värsta åskcellerna. De gick norr och söder om oss. Vi kunde ligga i förpiken och höra regnet smattra mot däcket, vinden vina i riggen och vår “snubberllne” till kättingen knarra när den sträcktes i byarna utan att oroas då ankargreppet var bra. Det bekräftades av ankarvakten som visade att spåret som Sarita rörde sig med var samlat så vi draggade ingenting. Den skrivande barometerns dykning började till sist plana ut vilket indikerade att vinden skulle mojna och när det började ljusna avtog vinden och vi kunde njuta av en morgonfika i sittbrunnen utan något större drama under natten förutom några båtar som draggade vilket vi kunde se då lanternor rörde sig i jakt på en ny ankarplats Men ingen ankrade farligt nära oss.

Dagen efter hörde vi en röst utanför Sarita, det var Lars Tiger som vi mött flera gånger tidigare och bland annat donerat ett batteri till som stulits från honom i hans tidigare båt, en Shipman 28. Nu har han en Maxi 100PS som låg en bit bort från oss och som vi borde känt igen. Det blev fika ombord Sarita och ett trevligt återseende. Vi sa även hej till Björn och Lena, långseglare som gått iland och har ett hus i Vlikho, på vägen in till att handla i Nidri som har en riktigt ny och bra matvaruaffär i två plan bland alla mindre frukt- och mataffärer med turistpriser. När det var lugnt så passade vi också på att torka seglet efter kallfrontens regn.

Väderappen Windy prognostiserade lite oroligt väder hela veckan och ett nytt annalkande blåsväder följande helg så vi beslöt att stanna kvar i Vlikho Bay. Sydvinden som blåst under frontpassagen fortsatte med varierad styrka, ibland kraftiga vindbyar, blandat med lite regnskurar och ibland  fint sommarväder med lätta vindar. Så det blev blandat att kura nere i ruffen, bada lite i viken och besök land för promenader och proviantering samtidigt som vi höll koll på prognosen från Windy som envist vidhöll att det skulle bli starka vindar till helgen.

När september precis gått över till oktober så hade vi fortsatt sydvind som under lördagen ökade. Men vi var inte oroliga för den vinden, ankaret hade verkligen grävt ner sig under veckan med samma vindriktning och vi gjorde samma förberedelser som vid förra frontpassagen. Det var prognosen att vinden skulle byta riktning till nordlig efter kallfronten passerat och till och med öka i styrka som gjorde oss oroliga. Skulle ankaret ges möjlighet att gräva ner sig på nytt i den nya riktningen eller skulle vi börja dragga. Klockan 00:11 söndagen den 2:a oktober fick vi svaret, då kom vindkantringen.

Men innan dess hade cirkusen på ankarplatsen börjat i den ökande sydvinden. Vi är förvånade över att det är så många av båtarna som ligger för ankar som inte har ankarlanterna och som därmed är mycket svåra att se i den så här års långa mörka natten. Vi är ännu mer förvånade av hur få vi ser som backar på ankaret och har ordentligt med kätting ute. Resultatet lät inte vänta på sig. I nattmörkret kunde vi med kikare urskilja en stor segelbåt som med någon knops fart draggade i den byiga vinden. Den passerade farligt nära båt efter båt, dock utan utan att fastna i någons kätting och ankare, på sin färd baklänges. Vad som var ännu värre var att det verkade inte vara någon ombord. När den glidit igenom mer är halva viken såg vi lanternorna från en RIB-jolle som i hög fart jagade båten. Förmodligen hade något upptäckt det hela och varskott någon i land som fått tag i ägarna som tillsammans med marina personal och deras RIB snabbt åkte ikapp båten. Med kikaren kunde vi se ficklampor på däck och att de fick stopp på bakåtfarten och till slut kunde ankra om. De var dock inte de enda vi såg få problem innan vindkantringen vid midnatt, men de övriga båtarna verkade ha besättning ombord och kunde agera snabbare med att hitta en ny ankarplats.

Vindvridet kom vid midnatt. Det började försiktigt med nästan stiltje och sen några små puffar från den nya nordvästliga hållet. Men innan Sarita hade sträckt ut ankarkättingen i den nya riktningen kom en stormby då vi låg med bredsidan mot vinden. Vi kunde höra den komma. Båtar runt oss noterade även 30 m/s i byarna, vi tittade inte på vindmätaren. En skräckkänsla infann sig hos mig de sekunderna stormvinden tog tag i Sarita, något jag kände igen från en annan gång i samma vik med liknande vindar där vi ohejdat började dragga med sidan mot vinden. Då hade vi ett 35 kilos Delta ankare, nu hade vi ett 40 kilos Rocna och ett ankarsegel. 

När stormbyn kom lutade Sarita till kraftigt, säkert runt 25 grader, medan jollen vi surrat på däck började lyfta sig någon halvmeter innan linorna sa stopp och fendrarna som hängde på sidan blåste upp på däck. Påskjuten av en stormby var Saritas 20 tons levande kraft sidledes med maximalt vindfång på väg att testa ankaret i den nya riktningen. Lucina gick snabbt upp på däck för att kontrollera att jollen inte flög överbord och för att förbereda upptagning av ankaret om det behövde ske snabbt. Jag vågade knappt titta på ankarvakten och kunde bara hoppas att den skulle visa att ankaret skulle greppa då en båt låg i lä om oss som vi annars skulle draggat okontrollerat farligt nära. Mitt i vindens otäcka tjut och Saritas oroväckande lutning och farten hon fått upp med bredsidan mot vinden såg jag hur fören saktade in och Sarita sakta rätade upp sig med vinden som pushade på ankarseglet tills båten låg nära vindögat. I mörkret hade vi inga nya enslinjer men jag kunde se på vår ankarvakts-app i mobilen att vi flyttat oss en 10 meter till lä men sen stannat upp. Lucina kom ned till sittbrunnen från fören och meddelade att hon tyckte att kättingens och båtens rörelsen visade på att vi fått ett grepp. Testet kom nästan direkt. Nästa vindby var inte lika kraftig men tillräckligt otäck för att göra oss oroliga, men ankarvakten visade att vi låg stilla.

Vi startade motorn, dels för att ha i beredskap om vi behövde en snabb sorti, men också för att ladda batterierna då jag använde bogpropellern för att minimera Saritas seglande på ankaret och därmed luftmotstånd och tryck på ankaret. Jag försökte hålla henne så mycket som möjligt i vindögat så ankaret skulle ha en chans att sakta gräva ner sig utan att utsättas för alltför kraftiga ryck. Vindbyarna fortsatte att komma, men nu mer med kulingstyrka och vi fick ingen mer käftsmäll som den första stormbyn. Lucina surrade jollen med en extra lina, den kallare luften hade minskat luftvolymen i pontonerna som tillsammans med att den ursprungliga surrningen inte var tajt nog hade gjort att den kunde lyfta i stormbyn. Hon kontrollerade också att allt såg bra ut med snubberlina och ankarvinkel. Efter ett tag kunde vi se på ankarvakten att Sarita rörde sig fint i en liten radie och inte draggade så vi minskade på stöttningen av bogpropeller gradvis tills vi kände oss trygga med att ankaret verkligen grävt ner sig och då stängde av motorn. 

Under tiden vi kontrollerade att Sarita inte draggade i den byiga vinden kunde vi konstatera att andra båtar hade draggat, speciellt efter vindskiftet. Totalt kunde vi under kvällen se lanternorna från ett 20-tal båtar som i omgångar letade efter ny ankarplats i mörkret bland andra ankrade båtar. Många fick cirkla tills vinden tillfälligt lagt sig för att ge ankaret en chans med tid nog att få ett grepp innan nästa vindby. Samtidigt kunde vi höra att något segel fladdrade hejdlöst i vinden och med kikaren kunde vi konstatera att på en av charterbåtarna vid kajen hade övre delen av rullgenuan börjat rulla upp sig och fladdrade i vinden med ett öronbedövande smatter som hördes över hela viken. Vi satt ett tag tillsammans i sittbrunnen men när vi kände oss trygga med ankaret så turades vi om att slumra i sittbrunnen, för att ha mer koll, respektive nere i förpiken. Även om vi fick otäcka vindar så slapp vi kallfrontens regn och åska som gick norr om oss.

Det var lite av en befrielse när gryningen kom och vi kunde se alla nya båtar som ankrat runt omkring efter att ha draggat. Det var många trötta besättningar på söndag morgonen och vinden lugnade ner sig även om det fortfarande blåste runt 10 m/s. Jag gick och la mig och vaknade av att det luktade gott från pentryt, det var Lucina som förberedde middagsmat. Det klarnade upp och solen sken hela dagen, men den byiga vinden fortsatte. Dock var skillnaden mellan den stadiga vinden och byarna mindre så rycken i ankaret blev inte så kraftiga. Och nu hade det haft tid att gräva ner sig ordentligt så vi kunde slappna av och mot kvällen så mojnade vinden och ett behagligt lugn spred sig på ankarplatsen och vi kunde börja planera att lämna Vilkho Bay för nya vikar.