Messolonghi, pärlan i Patrasbukten
Vid inloppet till Patrasbukten på väg mot Korintkanalen har man Peloponnesien i söder och det grekiska fastlandet i norr. Att följa fastlandskusten är speciellt då det är en nationalpark med våtmarker och grunda sandrevlar där bergen tornar upp sig i bakgrunden. Det gäller att hålla avståndet från land då sandbankarna utsträckning i havet kan förändras.
Angöringen till Messolonghi går genom en grävd kanal som är kantad av hus på bägge sidor, varav en del av dem är byggda på pålar i vattnet. En del ser ut att vara sommarhus medan andra är fiskestugor med bryggor där fiskebåtar ligger förtöjda. På den östra sidan går en bilväg som är byggd på en landremsa och som slutar i udden vid kanalens början där en fyr står, en sandstrand breder ut sig och ett museum om traktens salttillverkning finns. På den västra sidan finns en skyddande landtunga med träd där stugor avlöser varandra med bryggor i vattnet och som endast nås per båt eller med en liten linfärja. Då och då kommer en fiskare körande i kanalen med sin båt på väg att vittja sitt nät i närheten. Utanför den smala kanalen, som är markerad med ljusbojar, är det ett grunt våtland där hägrar står och väntar på ett byte, flamingos spatserar på långa ben och pelikaner simmar, förutom alla måsfåglar som väntar på att få följa med nästa fiskebåt.
Efter ett par sjömil öppnar sig kanalen till en liten lagun med en stadskaj med gästplatser som följer den östra och norra kanten, där också en liten fiskebåtshamn ligger. Bakom stadskajen finns parker med tavernor och hotell. I väster finns en marina som skyddas av en lång flytande cementbrygga. Marinan har flera flytbryggor, en taverna, två hus för toalett/dusch och en byggnad med reception. en båttillbehörsbutik som också har hyrbilar och en lokal med tvättmaskiner. Positivt är att marinan använder två förtöjningslinor per båt istället för en som är brukligt, och det var 2022/23 runt 25% billigare än marinorna i Lefkas och Preveza. Det går att förvara båten på land också, då används en mobil kran för lyftet. Vintern vi låg där var det runt 20 båtar som var bebodda till och från och som höll kontakt via en Whatsup-grupp.
Staden Messolonghi, som har runt 35 000 innevånare och kallas den heliga staden, ligger en kort promenadväg från hamnen, det finns en fin cykelbana från marinan in till staden. När man promenerar in till centrum går man förbi parker, skolor och bostadshus. I centrum finns flera torg och kyrkor och affärsgatorna är trevligt nog gågator. På många av gatorna finns skuggande träd planterade, ofta citrusträd eller olivträd som när vi kom i november börjat bära frukt. Vid en av de större skolorna så var det olivträd runt hela skolan och de verkade mogna då många var svarta och hade redan ramlat ner på trottoaren. När vi passerade stod en man med en påse och plockade oliver från träden och när han såg oss log han och gjorde tummen upp.
Sen dess har vi uppmuntrats av de boende att plocka från träden, oavsett om det varit oliver, apelsiner, citroner eller grapefrukt. En gång kom en äldre dam som bodde på gatan med olivträden fram till oss när vi plockade kalamataoliver och sa högljutt “scala”. Vi blev osäkra om något var fel men med google translate insåg vi att hon ville att vi skulle använda hennes stege för att nå de bästa oliverna högt upp i trädet (“scala” betyder stege). Som tack bakade Lucina en kaka som vi gav henne runt jul med en önskan om god jul. Vi fick varma kramar och sen såg vi hur hon gick runt till grannarna och visade kakan och delade med sig. Sen hälsade vi på varandra varje gång vi passerade.
Messolonghi har fantastiska marknader på både lördagar och tisdagar, fast på två olika gator. Då upptas de avstängda gatorna av stånd med frukt, grönsaker, fisk, kläder och husgeråd. Marknaderna är väl värt ett besök inte bara för de billiga färska råvarorna som kommer direkt från odlarna med apelsiner och mandariner för en femma kilot under säsong, utan också för det härliga folklivet där en del säljare överröstar varandra medan andra blygt tittar ner i backen, men utbudet, som ändras beroende på säsong, är så fräscht att det alltid lockar till köp.
Efter att ha legat med ankare på svaj i 150 dagar under året såg vi fram emot att kunna utforska ett nytt område genom vandringar eller cykelturer vilket de låglänta omgivningarna kring Messolonghi var idealiska för. Redan dagen efter vi förtöjt i marinan var det dags för vår första utflykt som gick till mynningen av kanalen som går in till Messolonghi. Där hade vi sett stränder och duschar och vi ville dit för lite sol och bad. Parallellt med bilvägen dit går en cykelbana.
Naturen längs vägen känns långt ifrån vad man förväntar sig i Grekland men inte desto mindre vacker och spännande med vallar och små vägar som delar upp våtmarken i vattenfält som regelras med olika typer av slussystem med portar mellan fälten. En del av fälten används för att utvinna salt. Här och där ligger en liten fiskestuga på en av vallarna, en del är byggda på pålar och ser ut att hänga lite i luften. Det låga landet gör att sikten är milsvid och solen lyser upp bergen i fjärran i olika färger beroende på hur högt den står på himmelen. Doften är annorlunda än ute på havet och påminner om doften från en strand med tång.
I våtmarken såg vi en del av de över 300 fågelarter som finns i området. Mest imponerade blev vi av alla flamingos som såg stolta ut där de långsamt spatserar på långa ben och sträckta halsarna för att se vad som händer i omgivningen. Sen försvann huvudet under vattenytan medan de fortsatte sina långa steg medan de filtrerar vattenlevande insekter och alger som de trampar upp från botten genom lameller i den nedåtvinklade näbben. De pratade lågmält med varandra med vackra dova ljud som ökade ju närmare vi kom, men de verkar vana vid människor för de flög inte iväg.
Saltframställning är viktigt i området, runt 60% av Greklands salt produceras i våtmarkerna runt Messolonghi. Vid museet fanns lite olika maskiner, verktyg och vagnar, många antika, som har använts och förmodligen fortfarande används och inne i museet finns mer av historien och hur saltet framställs.
En annan utflykt värd att göra är till den lilla byn Aitoliko som ligger knappt en och en halv mil bort på en egen ö i våtlandet runt Messolonghi. Vi startade strax efter soluppgången och det var kallt så en jacka behövdes. Vi köpte piroger från ett bageri och lite frukt att ha till vårt medtagna kaffe som frukost på vägen. Solen som börjat krypa uppåt på himlen färgade bergen röda och på en höjd kunde vi skönja ruiner från romartiden som lockade till besök någon annan gång.
Från marinan hade vi i fjärran sett vita högar med salt på kustvägen norrut. Nu passerade vi högarna som snarare var stora berg av salt. En frontlastare var i färd med att tippa skopan med salt i en lastbil som väntade. En annan frontlastare var på väg upp på en annan av bergen med salt och körde ända upp till toppen där den vände och använde skopan på ett liknande sätt som pistmaskiner förflyttar snö i de svenska fjällen. Han kom ibland nära kanterna och vi funderade på hur stor lavinfara och rasrisk ett berg av salt har. Medan frontlastaren envetet fortsatte sitt arbete med att jämna till berget av salt fortsatte vi vår cykelfärd.
På vår vänstra sida, väster och söder om oss, bredde våtlandet ut sig som ett rutmönster med smala vallar mellan vattenfält. Då och då blev vallen en väg och ibland slutade den med en fiskestuga. Vi cyklade förbi en kyrka, Panagia Finikias, som låg i en dunge i slutet av en av dessa vägar rakt ut i nationalparkens våtland och var som en solbelyst lockande oas. Vi bestämde att det var en bra plats för att stilla hungern i våra kurrande magar.
Kyrkan låg omgärdad av olika träd och en mur med en grind som var öppen. Även kyrkan var öppen så vi gjorde ett besök. Kyrkorna i Grekland ligger ofta på fina ställen och har en vacker enkelhet med ikoner och symboler som vi uppskattar. Utanför kyrkan fanns en trappa med utsikt över våtlandet som var en bra plats för vår frukost.
Från vår rastplats såg vi starliknande fåglar flyga runt och bilda mörka moln på himlen. Ibland landade de på någon av vallarna mellan vattenfälten och såg ut att ta en paus för att äta. Men snart for de upp igen där de ibland flög tätt ihop och blev en svart massa och ibland sträckte ut för att bli ett tunnare moln. Vi förundrades över hur de undviker att kollidera och undrade vilka eller vilken som bestämmer hur de ska flyga. På vattenfälten gick flamingor och lågmält pratade med varandra medan de långsamt klev runt i det grunda vattnet på sina långa ben. På andra delar av våtlandet gick vita hägrar omkring och letade efter föda.
Vid fortsatte mot vårt slutmål och när vi kom fram till den lilla ön som Aitoliko ligger på. Vi cyklade vi runt ön längs vattnet det tog inte mer än tio minuter, där fåglar och fiskebåtar låg och guppade. På öns södra udde fanns en damm där man ordnat en fågelpark med framför allt olika sjöfåglar. Ett lågt staket skiljde dammen från en gångstig runt. En bro gick över utloppet till dammen som mynnar i våtlandet. Så de fåglar som inte trivs där har alla möjligheter att ta sig därifrån. Men det verkar snarare tvärtom. Duvor och sothöns, och säkert flera andra fåglar som lever vilt i området kommer också dit. En del gäss gjorde utflykter utanför parken, speciellt vid ett rastställe där lite extra gott kunde fås.
För de kulturellt intresserade så finns det många museum i den “Heliga staden” som beskriver dess viktiga roll i historien där försvaret mot Ottomanska riken för 200 år sedan, med hjälp av bland annat Lord Byron, spelar en betydande roll. På våren, den 8:e mars, firas detta med en imponerande parad med kransläggning i “Garden of heroes” (hjältarnas park). Lord Byron har ett eget nybyggt museum där han står staty utanför. Men här finns också äldre lämningar från romartiden, bland annat Plevrona Acropolis, en by och amfiteater med ursprung från 200 år före kristus som var involverade i kriget mot Sparta. Från utgrävningarna, där inträde krävs, har man en utsikt över våtlandet och Messolongi
Förutom naturreservatet med våtmarkernas flora och fauna och alla museer så finns bergen i bakgrunden redo att utforskas. Det finns flera vattenfall att besöka och vår favorit var Gaitania. Färden går genom små charmiga byar med gamla damer och herrar som vänligt hälsar och hejar på oss i uppförsbackarna. Vid vårt besök i december var grönskan intensiv efter allt regn och i olivlundar skördades oliver och träden beskars för fullt. Väl framme vid stigen till vattenfallet ställde vi cyklarna vid vägen och promenerade mot dånet av vatten från fallet. Vi kom fram till en jordplätt med skuggande träd vars rötter hade grävts fram av vattnet när det svämmat över den damm som bildats vid fallets bas, en bassäng som gjord för ett dopp. Klängerväxter omringade trädens stammar så de blev gröna och de exponerade rötterna hade formats till små konstverk av vattnet med bark som delvis skalas av. Bara ett stenkast högre upp i bäcken så hittar vi en sten som sträcker sig ut i vattenflödet, ena perfekt plats för att avnjuta vår medhavda matsäck innan vi rullade ner mot Messolonghi igen.
Vi kom till Messolonghi i början av november och stannade till början av april. Det är en del av Grekland som med sitt våtland är unikt och vi har trivts i området och uppskattat utflykterna vi kunnat göra. Vi har känt oss välkomna av människorna som bor där och nu när vi dragit upp ankaret för vidare seglingar kan vi sakna platsen som känts som hemma. Om du vill få mer frekvent uppdatering av våra seglingar och resor kan du följa oss på vår Facebooksida.
