Från skärgårds- till oceansegling
Båtmässan Allt för sjön visar en hel del godis för seglare, men det är också en träffpunkt för båtintresserade. Mitt besök på öppningsfredagen förgylldes av möten med likasinnade, och vid eftertanke insåg jag att tre av dem hade ett gemensamt. De var kvinnliga skeppare som med egna båtar planerar eller har genomfört en långfärdssegling. Då det behövs fler kvinnliga förebilder inom långfärdssegling vill jag presentera dem lite närmare.
Båtmässan Allt för sjön på Älvsjömässan slog upp portarna för besökare idag, ett säkert vårtecken. Jag var där under press och utställardagen och kunde vandra runt utan att trängas allt för mycket. Lite om mina reflektioner finns med i inlägget. Jag kommer själv stå i Oceanseglingsklubbens monter söndagen den 6:e och lördagen den 12:e mars för de som vill snacka båtliv och annat
Under sommarens seglingar i Medelhavet ombord Sarita så lyckades jag få tid över till att översätta en seglingshandbok för Nautiska Förlaget. Nu har den kommit ut under namnet Segla utan stress och handlar om hur man kan manövrera båten med en liten besättning på ett smart och enkelt sätt.
Även om det blir vanligare med att ankra på svaj, med ett ankare i fören fritt från land, så är vi inte speciellt vana med det i Sverige. Internationellt är svajankring många gånger att föredra, både av praktiska och ekonomiska skäl, och för långseglare i tropikerna är det den dominerande ankringsmetoden. Sen används ofta ett stävankare när man lägger till mot kaj eller en strand med linor iland.
Astronavigering, hur man får sin position genom att med en sextant mäta höjden over horisonten på himlakroppar, då främst solen, är en kunskap som när jag började segla på världshaven på sent 1970-tal var det enda sättet att bestämma positionen bortanför kusterna, förutom död räkning. Lite om hur det gåt till och hur konsten utvecklades.
Filmen som sammanfattar Saritas äventyr i Greklands farvattnen 2015 finns ny på YouTuben. Från starten på Rhodos i Egeiska havet, seglingen över Kykladerna, genom Korintkanalen och ut i Joniska havet med seglingar från Kefalonia och upp till Korfu och tillbaks. Ser fram emot mer segling ombord på Sarita sommaren 2016.
Med erfarenheten från att ha seglat med runt 1000 personer: betalande, okända gäster och nära vänner, personer som aldrig satt sin fot på en segelbåt tidigare och erfarna seglare, har en del egenskaper och kunskaper hos besättningen som är viktigare än andra utkristalliserats, där seglingskunskap inte kommer överst på den listan. Utifrån vad jag upplever viktiga egenskaper har jag gjort ett test för att få svaret på den frågan, oavsett om du nu är en seglare eller inte.
Min bok Bortom horisonten är för den som drömmer om att segla runt skandinaviska kusten, hyra båt i Medelhavet, lifta med en båt till Västindien eller segla runt jorden med egen båt.
När man surfar runt på nätet blir jag ibland förvånad hur båtmänniskor lyckas med de mest fantastiska bedrifter, då inte alltid i positiv mening. Jag tog några av dessa och publicerade på min Facebooksida Bortom horisonten (där samlar jag nyttiga länkar till båtrelaterad information – publiceras också automatiskt i denna hemsidas högerspalt). Klicka på länken nedan och titta på bilderna och lär av misstagen och förundras över hur det kan bli.
När man är ombord på båtar får man ibland frågor som visar att båtlivet kan vara ett mysterium för landkrabbor. Det gör att det ibland kommer frågor som dels beror på okunskap och kanske även lite obetänksamhet, om de tänkt ett steg till kanske de inte behövt ställa frågan. Men resultatet är att blir det ett tillfälle att le lite extra för oss seglare. Jag har samlat några exempel från min egen och andras erfarenhet.
Jag tror och hoppas att de drygt femtio personer som under söndagen den 18 oktober spenderade eftermiddagen i Rosättra hade lika trevligt som jag. Det var Nautiska Förlaget som arrangerade ett besök på Linjett-varvet och föreläsningar av två av förlagets författare, meteorologen Lars Göran Nilsson som pratade om moln och väder och undertecknad som pratade och visade bilder om segling bortom horisonten.
Den klassiska idrottsfrågan ”Hur känns det” har jag fått många gånger efter att ha kommit tillbaks till ett av höstfärger färgat Sverige efter drygt tre månader i den konstanta grekiska sommarvärmen ombord på en båt. Svaret blir gärna ett slentrianmässigt ”bara bra” men det har också gjort att jag tänkt igenom hur jag mår, hur jag haft det och hur jag vill ha det.
Det känns lite overkligt att sitta i en intensiv svensk grönska i där temperaturen kryper ner mot 5 grader på natten när den aldrig varit under 20 under flera månader. Samtidigt som jag saknar både Sarita och livsstilen ombord så känns det skönt att komma hem till ett land med årstider. Men seglingen i den grekiska övärlden har varit en fantastisk tid med många härliga upplevelser och fina möten med människor.
Sarita har på över två månader seglat runt 1000 sjömil alltid med gäster ombord och aldrig spenderat mer än två nätter i rad på samma ställe, nästan alltid med en taverna inom räckhåll. Hur trevligt det än är så har det varit en hektisk period. De senaste tio dagarna har Sarita bytt ankarplats tre gånger och spenderat endast en natt där en taverna har funnits. Dagarna har spenderats utan måsten utan bara utflykter, lite båtpul och skrivande
Det var en lugn vecka, både för att vi varit få ombord och att vädret varit lugnt. Det gör att fler platser kan besökas under dagen även om landbrisen har varit lite starkare vilket gör det lite besvärligare att hitta skyddade ankarplatser för natten.
Symi är en av favoritöarna i Grekland med en vacker huvudstad, vars pastellfärgade husfasader klättrar upp mot sluttningarna runt den välbesökta hamnen, en avslappnad stämning på ankarplatsen i viken med byn Pethi på stadens ”baksida” och fjordliknande vikar på västkusten med en spännande natur. Men vad jag har återkommit till är båtbyggarna i Pethi
Efter frontpassagen med regn i Korfu så klarnade det upp och resten av veckan var mer normal med en sjöbris från nordväst på eftermiddagarna och lugnt väder på natten och förmiddagen, ibland med landbris och/eller karabtiska vindar, och framför allt klarblå himmel med bara enstaka moln.
Den första veckan av två med en besättning från Tasmanien, USA och Sverige har gått lite i väntans tider. Vi väntade på att jollen skulle komma tillbaks från reparation och vi väntade på att regnet skulle passera. Jo regnet, det första regnet med himlen täckt av tjocka moln på fyra år (eller 12 månader totalt) om man bortser från ett par åskskurar år 2 och detta år. Men vi tog oss till Korfu innan det kom.
Under mina snart fyra säsonger i Grekland och Turkiet, varav två i Joniska havet, har det regnat i en åskskur en gång (i Göçek). Moln har varit ovanliga utan blå himmel obligatorisk, till denna vecka.
Vecka som gått har bjudit på en del segling men den så pålitliga sjöbrisen på eftermiddagen har varit lite svagare än vanligt. Det tråkiga är att Saritas motor fått arbeta mer än vanligt men det positiva är att antalet ankarplatser som kan besökas ökar, en del riktigt spektakulära som kräver lugnt väder.
Efter att ha spenderat stora delar av förra våren, sommaren och hösten med att skriva boken ”Bortom horisonten” har jag nu ett nytt uppdrag av Nautiska förlaget (Norstedts), att översätta en engelsk bok om finurliga sätt att manövrera och hantera båtar när man är ensam ombord, eller är få i besättningen. Den heter ”Stress-free sailing” i original och det är en spännande utmaning.
Under den första veckan i Joniska havet styrde Sarita sakta med fören norrut, mot Korfu där besättningsbyte väntade. Fiskardo på Kefalonia var så långt söderut vi kom denna vecka men det är ett trevligt ställe att vända norrut på för även om priserna är höga så är atmosfären trevlig och allt är vackert och välordnat.
Finns det något ämne bland seglare i allmänhet och långfärdsseglare i synnerhet som väcker mer känslor än toaletter ombord? Alla har erfarenheter och åsikter om detta, både ur perspektiven vilken typ man skall ha och hur de skall installeras. Att prata med gäster om hur de skall användas är dock känsligare. För att inte tala om hur ofta man plocka isär dessa nödvändiga utrustningsdetaljer och konsekvenserna av detta.
Joniska havet välkomnade med stiltje, eller nästan stiltje, efter vi lämnat Mesolongion vid soluppgången. Det fanns vindlinjer över de skyddade farvattnen innanför Lefkas och Keffalonia, men de förvarnade om en bris på ett par meter per sekund, inte byar med kulingstyrka. Vi genade innanför ön Oxia med fyren som markerar det grekiska fastlandets sydvästligaste utpost och styrde upp mot ön Atoko med den vackra viken ”One house bay”.
Att segla i Medelhavet i områden med höga berg innebär byiga vindar och Korinthbukten är inget undantag. Det kan vara vindstilla mitt i bukten medan i vikarna på nordsidan blåser det ner för berget och genom dalar med vindar som varierar från stiltje till kuling på nolltid och genom en förflyttning på hundra meter. Uppmärksamhet på vindlinjer är viktigt för att förbereda sig på en by genom att falla av och/eller slacka på sko