Från skärgårds- till oceansegling
Redan andra dagen på ankarplatsen fick vi sällskap av en vacker träbåt med en svensk flagga som vajade i aktern. Ombord var en äldre man som ganska snart efter att han ankrat innanför oss i sundet tog sin jolle och rodde över till Candela för att säga hej. Mannen hette Ove Linell och var för oss, och förmodligen de flesta i vårt gemensamma hemland, helt okänd.
Väl ankrade i det skyddade sundet i ett av Langkawis naturreservat kunde vi börja koppla av. Hettan, och behovet av att inte ha några måsten efter en intensiv arbetsperiod i Sverige gjorde att vi skippade ambitiösa planer att segla långt upp i den Thailändska skärgården, vi beslöt att bara ligga stilla och njuta några dagar med bad, läsning och nedvarvning (och lite båtpul) på programmet.
Royal Langkawi Yacht Club i all ära med pool och service, det kändes skönt när vi kunde lämna marinan för att ankra på svaj för första gången. Båten var fixad, motorn och backslag kontrollerat genom att köra på förtöjningslinorna. Även ankarspelet fungerade. Och vi hade börjat lära känna båten och var alla knappar var och de viktigaste funktionerna Och vi hade bunkrat båten med mycket vätska (minst fem liter per dag bör man dricka) och proviant (mest frukt, grönsaker och ägg kompletterat med lite konserver, jordnötssmör och kex).
Sarita har på över två månader seglat runt 1000 sjömil alltid med gäster ombord och aldrig spenderat mer än två nätter i rad på samma ställe, nästan alltid med en taverna inom räckhåll. Hur trevligt det än är så har det varit en hektisk period. De senaste tio dagarna har Sarita bytt ankarplats tre gånger och spenderat endast en natt där en taverna har funnits. Dagarna har spenderats utan måsten utan bara utflykter, lite båtpul och skrivande
Det var en lugn vecka, både för att vi varit få ombord och att vädret varit lugnt. Det gör att fler platser kan besökas under dagen även om landbrisen har varit lite starkare vilket gör det lite besvärligare att hitta skyddade ankarplatser för natten.
Symi är en av favoritöarna i Grekland med en vacker huvudstad, vars pastellfärgade husfasader klättrar upp mot sluttningarna runt den välbesökta hamnen, en avslappnad stämning på ankarplatsen i viken med byn Pethi på stadens ”baksida” och fjordliknande vikar på västkusten med en spännande natur. Men vad jag har återkommit till är båtbyggarna i Pethi
Efter frontpassagen med regn i Korfu så klarnade det upp och resten av veckan var mer normal med en sjöbris från nordväst på eftermiddagarna och lugnt väder på natten och förmiddagen, ibland med landbris och/eller karabtiska vindar, och framför allt klarblå himmel med bara enstaka moln.
Den första veckan av två med en besättning från Tasmanien, USA och Sverige har gått lite i väntans tider. Vi väntade på att jollen skulle komma tillbaks från reparation och vi väntade på att regnet skulle passera. Jo regnet, det första regnet med himlen täckt av tjocka moln på fyra år (eller 12 månader totalt) om man bortser från ett par åskskurar år 2 och detta år. Men vi tog oss till Korfu innan det kom.
Under mina snart fyra säsonger i Grekland och Turkiet, varav två i Joniska havet, har det regnat i en åskskur en gång (i Göçek). Moln har varit ovanliga utan blå himmel obligatorisk, till denna vecka.
Vecka som gått har bjudit på en del segling men den så pålitliga sjöbrisen på eftermiddagen har varit lite svagare än vanligt. Det tråkiga är att Saritas motor fått arbeta mer än vanligt men det positiva är att antalet ankarplatser som kan besökas ökar, en del riktigt spektakulära som kräver lugnt väder.
Under den första veckan i Joniska havet styrde Sarita sakta med fören norrut, mot Korfu där besättningsbyte väntade. Fiskardo på Kefalonia var så långt söderut vi kom denna vecka men det är ett trevligt ställe att vända norrut på för även om priserna är höga så är atmosfären trevlig och allt är vackert och välordnat.
Joniska havet välkomnade med stiltje, eller nästan stiltje, efter vi lämnat Mesolongion vid soluppgången. Det fanns vindlinjer över de skyddade farvattnen innanför Lefkas och Keffalonia, men de förvarnade om en bris på ett par meter per sekund, inte byar med kulingstyrka. Vi genade innanför ön Oxia med fyren som markerar det grekiska fastlandets sydvästligaste utpost och styrde upp mot ön Atoko med den vackra viken ”One house bay”.
När vi nu styr kosan västerut mot Joniska havet igen så börjar jag inse att vi inte kommer att besöka de turkiska vikarna på ett tag. Men de har gett oss många härliga upplevelser under den tid vi spenderat längst kusten från Finike i söder till Bodrum i norr. Att lämna Turkiet fyller mig lite med vemod, inte bara för dess skönhets skull utan i ännu större utsträckning för alla varma människorna vi mött.
Med några som stannade kvar från gamla besättningen och lite nytillskott lämnade vi Kykladerna och seglade in i Saroniska bukten, in mot Korinth-kanalen som skall passeras kommande helg på väg mot Joniska havet. Kykladerna gav oss lite Meltemi som avsked på ankarplasen i Sounion, men sen har det vara lugna vindar med bad från tampen efter Sarita och besök av delfiner.
Vi satt på tavernan med utsikt över Sarita och andra båtar ankrade i den vackra viken Fikiadha på norra Kithnos och njöt av solnedgången när tre master syntes ÖVER den närmaste ön, Loukas. In till ankarplatsen gled en av världens största segelbåtar, Maltese Falcon en 88 meter lång privat yacht som med sina nästan 60 meter höga master syns lång väg.
Kea blev den sista ön med våra nuvarande gäster ombord på vår väg över Kykladerna där vi under tio dagar seglat över 200 sjömil. Med en väntad period med lite starkare Meltemi, med byar över 15 m/s, så lockade en skyddad marina under vår vänteperiod till nästa gäng som anländer söndagen den 5:e juli, så vi styrde kosan mot Olympic Marina just söder om Lavrion alldeles vid det grekiska fastlandets sydostligaste udde.
Efter en natt med ryck i aktertamparna från vågrörelserna som smugit sig in i hamnen i Naoussa marina så hade vinden lugnat sig och byarna var under 15 m/s och de brytande sjöarna färre och inte så höga. Vi bestämde oss för att fortsätta fortsätta vår segling västerut genom Kykladerna, vilken ö vi hamnade på fick vindriktningen bestämma.
Det bästa sättet att segla är med tid och utan massa måsten i agendan då vädret påverkar allting ombord så mycket. Efter att ha plockat upp det första gänget för sommaren på Kos kunde vi konstatera att den ibland starka Grekiska nordvinden Meltemi skulle blåsa bland Tolvöarna hela veckan (mellan 12 och 15 m/s) och vår destination var i rakt nordlig riktning. Så vi ändrade våra planer.
När vi kom in genom gattet till viken med den lilla byn Pedi (eller Pethi) kändes lite grand som att komma hem. Vi har varit här många gånger förut under de två säsonger vi spenderat i området kring Tolvöarna och den turkiska kusten. Nu har vi lämnat Symi och kommit till Kos så det är dags att skriva ett lite ode till ön då det är en av favoriterna i med sin kombination av trevliga atmosfär, vackra huvudstad och fina vikar.