Dagen då Americas Cup förändrades för alltid

Solen var på väg ned över inloppet till Newport och den molnfria himmelen över de stora mangårdsbyggnaderna längst kustlinjen började skifta från blått till olika röda nyanser. Exalterade åskådare väntade troget på sina hjältar på udden Castle Hill eller i de 100-tals överlastade flytetyg som låg och väntade straxt utanför. De var beväpnade med flaggor, banderoller, ballonger, mistlurar, fyrverkeripjäser och hejaramsor. Som förtrupp hade under eftermiddagen delar av den över 1500 båtar starka åskådararmadan passerat revy på deras väg in mot Newport, tillsammans med över 50 helikoptrar och flygplan som bevakat seglingen.

Som siluetter mot en intensiv röd himmel dök Australia II och Liberty upp vid horisonten bogserade av sina respektive moderbåtar Black Swan och Fire Three. De var eskorterade av kustbevakningens båtar och omringade av de resterande åskådarbåtarna och anslutande jollar. Jublet steg från de närvarande då segrarbåten passerade, nedlastad med lyckliga medlemmar från det australienska syndikatet.  “Go, Australia, Go”, “Well done Aussies” och andra glädjerop blandades med melodien “Down under” med “Men at Work”. Den hade hörts från Black Swans högtalare vid varje insegling under sommaren och texten “Do you come from the land down under, where women glow and men thunder” kändes för dagen helt riktig. Till denna kakofoni av ljud hördes också skrovligt röster stämma upp i allsång med “Waltzing Mathilda” som huvudnummer. Fyrverkerier började lysa ikapp med lanternor och ljuset från kustbevakningsbåtarnas blåa saftblandare samtidigt som intensiteten från båtarnas mistlurskonsert ökade. Resultatet blev en spektakulär ljud och ljus-föreställning.

I Newport hade karnevalen redan börjat när processionen närmade sig Australia II:s marina. Vattnet vid kajen var blockerad av allehanda små flytetyg med glädjerusiga åskådare ombord. En windsurfare klädd i frack seglade upp till segrarna och överlämnade en flaska champagne till Alan Bond, mannen som satsat runt 150 miljoner svenska kronor på sina Americas Cup äventyr. Detta var det fjärde, och förmodligen sista, försöket för honom att ta hem den åtråvärda pokalen från USA. Han stod överlycklig i sittbrunnen och mottog gratulationer från Libertys besättning innan den förlorande båten avvek till ett mindre uppsluppet område som bättre passade till den tryckta stämningen som rådde ombord.

Segrarbåten hade under tiden lyckats tränga sig in till sin kaj för att som vanligt lyftas upp ur vattnet. Trots att det var mörkt gick det och se alla glädjescener som utspelades då TV riktade sina strålkastare och kameror mot detta skådespel, där aktörerna sprutade champagne på allt som rörde sig. En tvåmeters Koalabjörn, vilt kramande en blondin som inte hade mycket mer på sig än Australia II:s gröna kampflagga med teckningen av en boxande känguru, vinkade glatt mot en TV-kamera. När Alan Bond gav tecknet för att lyfta upp båten började folkmassan bilda en unison talkör. “Show the keel”, “Show the keel” skallade ropen. Han tittade på Autralia 2:s designer, Ben Lexcen, som lugnt nickade som svar. Det var den tysta överenskommelsen om att släppa “the modesty skirt”, den presenning som dittills alltid täckt den omdebatterade vingkölen. Så fort pressanningen föll ner i vattnet var de första beundrarna snabbt framme under båten för att kyssa denna skapelse som åsamkat så mycket kontrovers under sommaren. För att skydda den hade man installerat fotoceller under vattnet när båten låg i vattnet och dess utstickande delar var kamouflagemålade i blått. Karnevalsstämningen började urarta och närgångna beundrare, som börjat klättra upp på kölens vingar, måste kylas ned och spolas bort med vattenslangar.

Syndikatsmedlemmarna började vandra upp till presskonferensen som en besviken Dennis Connor redan lämnat efter ett kort uttalande och utan att ge någon tid för frågor. Det tog över en halvtimme för dem att vandra de 150 metrarna från varvsområdet till presskonferensen. Folkmassan gjorde promenaden till ett mellanting av triumftåg och gatlopp. Hela stadskärnan i Newport var avspärrad för biltrafik och inga poliser ingrep när glada och överförfriskade firare gick på gatorna och drack av sponsorernas drycker, Mums champagne eller Black Swan öl. Det var nämligen omöjligt att avgöra var barerna slutade och gatorna började i detta tumult. Hela Newport hade plötsligt blivit ett enda stor cocktailparty som pågick hela natten. Och mitt i detta kaos av människor och mångfald av sinnesstämningar gick jag omkring efter att ha följt seglingarna hela sommaren. Vilken urladdning. Ett crescendo som får sluttonerna i Bolero att blekna.

Denna karnevalsstämning var ett resultat av en lång spänningsuppbyggnad i Newport. Americas Cup 1983 avslutades efter en rekordlång finalomgång, en hel sommars kvalifikationsseglingar samt år av förberedelser. Newport hade under denna sommar ett livligt nattliv, med mycket internationella inslag med många besökare från England och “down under”. När man trädde innanför tröskeln på Christies eller O´Brians, två barer som verkligen levde upp denna sommar, kunde man lika gärna befunnit sig på en lokal pub i någon australiensk småstad. Och Restauranten Sothern Cross, vilket också Alan Bonds stora motorbåt heter, serverades mestadels rätter med sitt ursprung från just Australien. Engelska syndikatet hade inrett en alldeles egen nattklubb, som var öppen för allmänheten. namnet var naturligtvis samma som för den engelska utmanarbåten, Victory. Detta diskotek, mer känt som “the Club, blev ett av inneställena för Newports jet set och hade samma kösystem som Operabaren i Stockholm.

I det nyexploaterat varvsområde hade gamla fiskekajer blivit förvandlade till marinor för lyxbåtar med barer, restauranter och souveniraffärer som dekoration. Det var här turisterna gick upp och ned Americas Cup Avenue och in på tvärgatan Bannister Varf för att kunna få en glans av en Americas Cup-båt som hängde i sina slingar på land när de inte var ute och seglade. Eller de kunde få syn, eller till och med få en pratstund, med någon i besättningen. I värsta fall fick de nöja sig med att köpa en souvenir, vilka var många och uppfinningsrikedomen var stor bland försäljarna. Man kunde bland annat köpa en liten glasflaska som är fylld med saltvatten för ett par dollar. På etiketten stod det “Vatten från havet där Americas Cup seglas”. Men mest florerar T-shirt försäljningen. Dekorationerna på tröjorna varierar från traditionella Newportmotiv till texter som relaterade till det ständiga taktikkriget på land mellan de olika syndikaten. Det kunde stå “Fuck the New York Yacht Club” och “One boat, one winner, one keel”.

Omkring 4,5 miljoner människor besökte staden denna sommar, vilken är en fördubbling av en normal sommar. Men redan dagen efter Australia II skrev historia och nederlaget var ett faktum var nederdelen av skylten “Welcom to Newport, the home of Americas Cup” övertäckt. Och resten är historia. Men dygnet då Americas Cup flyttade “down under” kommer alltid att leva i mitt minne. För de som vill veta mer finns en film på Youtube om Americas Cup i Newport 1983