En vinter i fjällen

Vintern kom tidigt till Åsvallen 2023, redan i början av oktober kom den första snön. Det ovanliga var att den inte smälte undan utan låg kvar och fylldes på. Vi skulle få en härlig lång snörik vinter där vi kunde utnyttja både de runt 300 km skidspår som prepareras i området och de sex områden för utförsåkning som finns i Funäsfjällen. Allt inom räckhåll från vår stuga 800 meter upp mot trädgränsen i Tänndalen, i området Åsvallen. Där kunde vi njuta av utsikten över Rödfjället, Vättafjället, Storvigeln i Norge, Svansjökläppen och Hamrafjället från vår veranda när vi inte var ute och åkte skidor. 

Den tidiga snön hade en nackdel, den lade sig som isolering på marken och gjorde att kälen hann inte sätta sig vilket i sin tur gjorde att myrar och andra våtmarker som många skidspår går över förblev våta långt in i november även om det var kallt många dagar. Det gjorde också att Funäsdalens ledbolag som spårar alla lederna inte kunde göra det så tidigt där lederna gick över myrmarker. Men under november blev fler och fler av spåren preparerade, en service som har en imponerande hög nivå. Det finns en app där alla spår, både skoterspår och skidspår, finns redovisade i både text och bild samt på en karta och där man också kan se när de olika spåren är preparerade, det sker i realtid så man kan följa spårmaskinernas arbete om man vill. Så tack Ledbolaget för ett fint jobb med fina spår snabbt efter varje större snöfall.

Vi köpte säsongskort för alla 300 km spår för 1200:-, ett mycket rimligt pris tycker vi. Det går att köpa dags- eller veckokort också. Lite tråkigt var att skating delen av spåren ofta hade förstörts av promenerande människor, något som kan ställa till problem för skidåkarna. Tråkigt då det finns utmärkta promenadvägar som inte är preparerade spår för skidåkning.

Vår stuga i Åsvallen ligger i ett område där flera av spåren passerar, både ett kortare med belysning, 502 (Elljusspåret Tänndalen, 4 km) och en runda som går upp nästan till trädgränsen, 501 (4,5:an Tänndalen, 4,5 km). Även spåret 503 (12:an Tänndalen, 12 km) passerar förbi på vägen mot Skarvruet och Hållan. Alla dessa fick många besök av oss liksom spår 500 (Lillåsslingan, 11 km) som blev en av våra favoriter med fina vyer och varierande natur, både öppna myrar och fina skogar och “lagom” kuperat”, efter en början med en uppförsbacke planar den ut över myrarna innan en behaglig nedförsåkning börjar genom skogen.

Annars var de finaste skidturerna de lite längre. Vi passade på att göra dem när vädret var fint. Vi skidade runt Skarvarna motsols, både Lillskarven och Storskarven, från Åsvallen och tillbaka. Skarv betyder en bergsida där urberget syns eller med lösa stenblock på härjedalska. Turen gick via Malmbäcksstugan, skoterspåret öster om Skarvarna, Svalåtjärn, Solskensturen och Andersborgsstugan. Efter drygt ett par mils skidåkning i fantastisk natur med strålande sol som gjorde gott för själen var vi trötta efteråt. Speciellt skoterledens backe upp mot Svalåtjärn var krävande. Lättare var då turen från Åsvallen ner till Funäsdalen då det var mestadels nerför i en behaglig lutning. Färden gick via 503 till Hållan, sen 2 till Vivallen där vi tog 3 till Funäsdalen. Den största oron var då det började bli ont om tid för att komma med skidbussen från Funäsdalen, men vi hann. Promenaden uppför backen från hållplatsen vid Åsvallen och upp till vår stuga gick lite segt, men som alltid kändes det skönt efteråt. Den tredje långturen gick upp via 501 till Andersborgsstugan, vidare på Solskensturen väster om Skarvara till Svalåtjärn där vi skidade västerut mot Fjällnäs där vi vek av söderut mot Hamra skidområde varifrån vi tog skidbussen tillbaka till Åsvallen. En härlig tur där den största utmaningen var nerförsbacken vid Hamra som var brant och kurvig.

Det blev även lite utförsåkning, åtminstone för mig (Magnus). Med säsongkort inköpt slapp jag stress med åkningen utan kunde utnyttja de bästa åktiderna. För mig är det lågsäsong (undviker jul- och sportlov) och tidigt. Jag brukade hänga på låset vid Buskvallen då liften öppnade. Jag gillar backarna runt den liften och jag var ofta den enda i backarna den första tiden. Det gav mig ett par åk utan någon annan i backen. Efter ett tag kom det åkare från Hamra och fyllde på med under lågsäsong är de inte många. Sen, när jag antingen fick stå i liftkö eller fick vänta med att åka för det var personer i backen, då var det dags att åka hem. Under säsongen blev jag bortskämd med manchesteråkning i tomma nedfarter.

Men den största behållningen fick vi nog av alla “Vita bandare“, de personer som med skidor tar sig från Grövelsjön upp till Treriksröset, eller motsatt riktning. En sträcka på över 130 mil som görs med en pulka i släptåg där tält, kläder och förnödenheter finns packade. Lucinas yngsta dotter Nora gick “Gröna Bandet” för ett par år sedan, sommarens motsvarighet till Vita bandet men då vandrar man sträckan med ryggsäck istället. På vägen träffade hon flera vänliga människor som hjälpte med allt från att bjuda på kaffe till att få sova över och hon berättade hur mycket hon uppskattade och fick motivation av all hjälp hon fick. Då Åsvallen ligger utmed vandringsleden mellan Grövelsjön och Treriksröset, lite beroende på vägval, så bestämde vi att hjälpa de som skulle ge sig ut på detta äventyr under vintern. 

Vi informerade Vitabandarna på den officiella Facebooksidan att de som ville kunde komma till vår stuga för övernattning och samtidigt få närande mat, vila och dusch, möjlighet att tvätta och fixa med trasig utrustning och torka allt som var blött. För det senare satte vi upp krokar i taket och mellan dem linor där tält, kläder, handdukar och annan utrustning kunde hängas för att torka. Vad vi fick i gengäld var möten med fantastiska människor som lärde oss så mycket om hur man kan se på livet och om vad som krävs för att klara av strapatser som Vita bandet, både mentalt och utrustning. Även om alla hade olika bakgrund och olika tänk så hade de också mycket gemensamt. Alla hade respekt för och en en kärlek till naturen och de var alla viljestarka, de hade vad som på engelska kallas grit.

Vi tog emot nio Vita bandare, vilket var en tredjedel av alla som skidade sträckan det året. De flesta var ungdomar, nåja för oss var de ungdomar då de var under 30, men en del var uppåt 60. Den äldsta som gick det året var en dam på 67 år. De flesta kom från Sverige men vi hade besök från personer med ursprung i Tyskland, Nederländerna, Finland och Kanada. Vi fick ta del av olika filosofier om varför och på vilket sätt man tog sig an äventyret. Annina från Finland ville ta det lugnt och njuta av färden och hade ingen bestämd tidsram, lusten och vädret skulle styra. Hon gjorde sträckan på 73 dagar. Johan från Sverige däremot hade ett snävt tidsschema som gjorde att han valde bort pulka utan skidade endast med en lättare ryggsäck. För att klara tiden måste han skida runt fem mil per dag, något vi tvivlade på att han skulle klara. Men han bevisade motsatsen och gjorde sträcken på 27 dagar vilket var rekord för Vita bandet.

Vi fick en bonusperson på köpet som inte gick Vita bandet, Markus Klek från Tyskland, eller från stenåldern. Han knackade på vår dörr i början av mars och där stod en person på snöskor klädd i skinn från topp till tå. Han hade träffat Stefan, en av våra gäster från Vita bandet som sovit över hos oss, och Stefan rekommenderade Markus att ta kontakt med oss då han trodde att vi skulle uppskatta ett besök från honom, vilket han hade rätt i. Med sina stenålderskläder och utrustning gick han på sina snöskor, egentillverkade på stenåldersvis med senor, från Vålådalen till Grövelsjön. Stenåldern är hans stora passion som han även med framgång lyckats göra till sitt yrke. Författare till fem böcker, internationell föredragshållare och kursledare som med stort tålamod och stark inlevelse gav oss svar på vår outsinliga ström av frågor. På mindre än ett dygn lärde vi oss mer om stenåldern än under hela vår skoltid.

Markus gör sin ”Stonage walkabout in Sweden” för att i verkligheten testa all sin egenhändigt tillverkade utrustning och teorier om hur man levde på stenåldern, och han gör det på riktigt. Maten består endast av torkat kött och torkade bär och nötter. Sover gör han under en gran i sin sovsäck av renskinn. Det enda verktyg han har med sig är ett “multiverktyg”, en spjutspets tillverkad av flinta. Den används som kniv, såg och sätts på en träkäpp som spjut. Vi tvingades omvärdera alla våra egna och tidigare gästers syn på nödvändig utrustning och hela vår livsstil ställdes på sin spets och fick nya dimensioner. Vilken överväldigande upplevelse för oss, som gav perspektiv på vårt liv på jorden, då stenåldern flyttade in till oss och blev levande i form av Markus. För de som vill ha mer information kan förutom att titta på videon ovan också läsa mer på hans hemsida eller följa honom på hans Facebooksida och Instagram. Det finns också ett kort tyskt dokumentärprogram om hans “Stoneage walkabout” (på tyska) och ett föredrag av honom om vandringen på YouTube, där finns också en frågestund om vandringen. Det finns även en video om Markus och hand vandring på tyska.

Förutom vår skidåkning och besök av Vitabandare och Lucinas döttrar så gjorde vi en del utflykter som till ett fruset Anderssjöåfallet och för att se på när Fornbönderna passerade förbi Tänndalen på deras väg från Klövsjö till marknaden i Röros i Norge. En tradition som startade på 1850-talet och som låg nere ett tag innan ett gäng eldsjälar startade upp det hela igen i början på 1980-talet. Man ville då göra resan på samma traditionella sätt som förr med häst och släde och använda traditionstypiska kläder. Det är stor uppslutning för att titta på tåget med fornbönderna då de passerar olika platser allteftersom den veckolånga 20 mil långa färden mot Röros betas av, vi såg dem när de passerade vägen upp mot Tänndalsvallen.

Men vi trivs också bra i vår lilla stuga där vi kan njuta av utsikten mot fjällen som ständigt förändras beroende på årstid och väder. På verandan har vi också fågel-TV. Vår fågelmatare lockar främst talgoxar, nötväckor, talltitor och blåmesar, men vi fick också besök av domherrar, gråsiskor och en hermelin förutom de stora fåglarna som höll sig på lite avstånd, skatorna och korparna. Sen kan vi också få tid för lite fritidssysselsättning som för Lucina är att sticka och sy och för mig att fotografera och filma som sen redigeras till videos samt att skriva. Och det finns alltid småsaker att göra på huset.

Vi prövade också lyckan med att sälja lite av vad vi skapat, Lucinas stickade mössor och vantar med olika motiv som ledkryss, isbjörnar och får, samt min bok om segling, Bortom horisonten. Vi var med på julmarknaden i Tänndalens bygdegård som arrangeras av byalaget. Det var den 23:e december och blev en trevlig tillställning även om vårt stånd var utomhus och temperaturen kröp neråt närmare -20. Vi gjorde också några försök att sätta upp ett försäljningsbord vid parkeringsplatserna vid Hållan och Fjällparkeringen.

Så vintern 2023/24 blev en händelserik vinter för oss, den första på länge som vi inte tillbringade på en båt i Medelhavet. Men vi fick många berikande upplevelser och vi älskar verkligen Funäsfjällen med alla möjligheter som finns här beroende på årstid (och de är många uppe i fjällen). Och nu väntar en ny vinter i Åsvallen som vi ser fram emot.