Myndigheter

Att kunna hantera kontakten med myndigheter smärtfritt är en viktig ingrediens för en lyckad långfärdssegling. Att segla i Europa har underlättats genom Schengenavtalet, även om det i en del länder verkar som tolkningen av reglerna inte bara är områdesanpassat utan också skiljer sig på individnivå. Till och med kan dagsformen hos samma individ göra att det skiljer sig från olika tillfällen, men också hur man själv agerar. Och ha fina skeppspapper med stämplar hjälper, som många kan vittna om när det gäller OSK:s myndighetsaktiga registreringsbevis eller det från Kryssarklubben.

I Västindien har betydelsen av mitt eget agerande genom åren blivit väldigt tydligt för mig. Som när kontoret för immigration var öppet men obemannat när jag och en amerikan kom för att klarera in. En vit skärmmössa stack upp i baren bredvid kontoret som avslöjade var bemanningen satt. Han var djupt involverad i ett seriöst parti med domino med några vänner där brickorna slogs i bordet med höga smällar. Jag gick fram och ödmjukt informerade honom om att när han var klar så väntade jag på kontoret medan amerikanen skällde ut honom för att inte vara på sin post. Att han sen klarerade in mig innan han gick till baren för en ny omgång domino medan amerikanen stod högröd i ansiktet och väntade var en för mig väntad utveckling. 

Men jag har också gjort bort mig inför myndigheter som när jag skulle klarera in i de Amerikanska Jungfruöarna och kom glad i hågen till immigrationsmyndigheten med en förberedd besättningslista i högsta hugg. Där på kontoret i St Johns, då ett fallfärdigt ruckel som stod på styltor, stod en barsk omfångsrik dam i en vit uniformsskjorta som veckade sig runt alla kroppens utbuktningar med imponerande axelklaffar. Jag hade noggrant fyllt i besättningslistan med namn, titlar och passnummer, allt från skeppare, gast, kocka och passagerare. Ändå spände hon ögonen i mig på ett sätt som fick mig att bli rädd där jag stod framför henne när hon läste igenom dokumentet. När hon insåg att jag var svensk och inte hade engelska som modersmål förmildrades den skoningslösa blicken lite då det fanns en förlåtande faktor och hon upplös mig om att titeln på den matlagningsansvariga ombord stavas “cook” och inte “cock” som jag skrivit.

Jag har också lärt mig att undvika att klarera in i kommersiella hamnar då man får följa samma procedurer som de stora lastfartygen. I Barbados på 80-talet innebar det att tullmyndigheten, immigrationsmyndigheten, hamnmyndigheten och någon mer myndighet vars funktion var diffus skulle besökas. De låg utspridda i olika delar av staden, säkert för att ge taxinäring ett tillskott. Dessutom så fick man på ett par platser inte betala med kontanter, utan det skulle till frimärken som skulle klistras på dokumenten. Det innebar att postkontoret också måste besökas mellan myndigheterna så det tog mer än halva dagen att vänta på olika kontor. På varje myndighet låg det högar av pärmar med handskrivna dokument i många kopior, gjorde genom karbonpapper som gav ett nästan oläsligt resultat. Men det kan vara det omvända som i Les Saints i de Franska Antillerna där man fyllde själv i pappren och la i en brevlåda utanför det obemannade kontoret. 

I Grekland, som är medlem i EU, kan myndighetsutövandet se lite olika ut och samma myndighet kan ge olika besked beroende på var i landet du är och vem på myndigheten du frågar. Det blev speciellt tydligt under pandemin och införandet av båtskatten för några år sedan. Efter att först fått informationen av Preveza “Port Police” att vi inte behövde göra något för att slippa betala skatt då vi låg fast i en marina under pandemin, vi fick inte segla någonstans, så ändrades allt när vi pratat med en ny person på samma myndighet som krävde att vi också skulle lämna in våra båtdokument till “Port Police”. Men det var inget problem förutom när vi sen skulle hämta ut dem igen när restriktionerna hade hävts. Vid första försöket var personen med nyckel till kassaskåpet där dokumenten förvarades inte där. Andra gången hade personen glömt nyckeln hemma. Tredje försöket målades rummet med kassaskåpet om så det gick inte att komma åt. Så fjärde gången gillt gällde och vi fick tillbaka dokumenten och kunde lämna marinan. 

Värre var det för en amerikansk seglarvän som blev fast i samma marina under pandemin och under lockdown då han insåg att hans visa skulle gå ut. Han pratade med en myndighetsperson på tullen och immigration som sa att med rådande situation så var det inget problem. Två månader senare när lockdown hävdes sa samma person att vår vän stod inför två val, stanna kvar och betala dyra böter för överträdelse av reglerna eller utvisas och få fem års förbjudet inresetillstånd som straff. Att det var samma person som tidigare sagt ok till att han skulle stanna hjälpte inte så med några väl valda ord sa vår seglarvän adjö till både myndighetspersonen och Grekland. Han njuter numera av att segla runt i Stilla havet.

Vikten av ett pampigt dokument blev tydligt i Dominikanska Republiken dit vi anlände på 80-talet med Cygnus, en Svan 65:a som hade köpts från Nautors varv i Jakobstad i Finland för att seglas till USA av ägaren Franz. Av praktiska och ekonomiska skäl hade han fått godkänt av amerikanska ambassaden att vänta med registreringen tills han anlände med båten till USA. Myndigheterna i Dominikanska Republiken representerades av en handfull män med olika pråliga uniformer med skinande emblem på axelklaffarna, men gemensamt var att de alla hade nyputsade marschkängor och hade tjänstevapen i sina hölster när de klev ombord. Vi kunde höra hur den fernissade durken kved under i sulornas fastkilade stenar när de satte sig vid salongsbordet för att starta pappersexercisen. Utmaning var att de inte kunde engelska och ingen av oss kunde spanska viket var det gällande språket i landet. 

Fylleriövningarna gick hyfsat bra då det också stod på engelska vad som skulle fyllas i, tills vi kom till raden för registreringsnummer. Vi försökte förklara att båten för närvarande inte hade något men språksvårigheterna gjorde att de bara spände ögonen i oss och upprepade som i ett mantra på knagglig engelska: ”Registration number”. Vi försökte med att visa dem segelnumret men fick en ännu mörkare blick med orden “Registration number.” Vi prövade med skrovnumret som stod på en fin blankett, de lös upp för en sekund innan mantrat kom tillbaks. Till slut kom Franz på att han hade ett intyg från USA:s ambassad i Finland som förklarade hur det förhöll sig med registreringen, visserligen var det på engelska men vi började bli desperata vid det här laget. 

Uniformerna sken upp när de såg dokumentet, det fanns nämligen inte bara en stämpel med underskrifter på pappret utan också ett sigill. Det såg väldigt myndighetsaktigt ut. De förstod visserligen inte vad som stod på pappret, men den som verkade viktigaste av uniformspersonerna log och pekade på dokumentet och upprepade mantrat, ”Registration number.” Vi nickade ivrigt och unisont och de skrev ner postnumret till ambassaden i Finland i sina dokument och gick vidare i proceduren. Alla drog en lättnadens suck och vi kunde gå i land och utforska ett nytt land.