Nya lärdomar och erfarenheter

Seglarlivet innebär att ständigt ställas inför nya utmaningar och få nya lärdomar. Det gör att känslan med livet ombord varierar från frustration över en övermäktig åtgärdslista till njutning av den fria livsstilen och att fixat något som gett tillfredsställelse och bidragit till nya kunskaper. Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.

Båtlivet är lite som en berg-och-dalbana, När man börjat fixa något så dyker det ofta upp följder och/eller upptäckter som gör att ännu mer behöver fixas vilket kan skapa en känsla av övermäktig hopplöshet. Men lika mörk som hopplösheten kan kännas, lika ljus är den nästan euforiska lyckan då man fixat det man trodde var i stort sett omöjligt och kan fira det med en kvällsdopp i solnedgången på en vacker ankarplats. Och sen finns alla känslor däremellan.

Att starta ett arbete på båt, som att rensa ett duschfilter, resulterar ofta i upptäckten av annat, som att en slang behöver bytas. Det innebär att verktyg måste tas fram, reservdelsförrådet gås igenom för att se om slang finns eller behöver köpas in, och sen utföra själv arbetet. Under det arbetet brukar sen nya upptäckter göras av saker som behöver åtgärdas så arbetslistan blir längre trots att man stryker det som är gjort.

Innan sjösättningen var det mycket på arbetslistan så det var skönt när Saritas köl åter mötte havet. Direkt efter sjösättningen förflyttade vi oss till en av våra favoritställen i området, Vonitsa. Den lilla staden ligger utanför turiststråken och de turister som besöker staden är mestadels greker. Vi brukar ankra bakom en ö som är förbunden med fastlandet med en bro som tillsammans med ön ger bra skydd för sjöbrisen. Och den första dagen för Sarita i havet behövdes skyddes då sjöbrisen var ganska stark, och dessutom hade vridit lite åt nord vilket gjorde att vågor kunde smita in runt udden och göra det guppigt på ankarplatsen.

När vi legat där en stund såg vi att en båt utan jolle i aktern sakta hade börjat dragga mot andra sidan. En jolle låg på ön så besättningen var sannolikt på en promenad till staden. Ju längre ut i viken båten kom desto mer exponerad för vågor och vind och dessutom var det djupare i mitten, även om djupet inte varierade så mycket. Lälandet i viken består av klippor så vi började bli oroliga för båten allteftersom den draggade mot klipporna. Med kikaren spanade vi mot promenadvägen till Vonitsa, men ingenstans syntets några som såg ut som besättning.

Vi beslöt då att sjösätta vår jolle och sätta på utombordaren för att se om vi kunde göra något och snart var vi långsides båten som guppade i vågorna. Vi såg att vinkeln på kättingen var alldeles för dålig så efter att bekantat oss med ankarspelet så släppte vi ut mer kätting. Vi noterade också att startnyckeln satt i så vi hade en möjlighet att starta motorn och köra till en lugnare ankarplats i nödfall. Men när vi släppt ut kättingen så rätade båten upp sig och draggandes slutade. Vi stannade kvar ombord tills vi var säkra på att ankaret bitit och åkte sedan tillbaks till Sarita.

Någon timme senare kom ett par och sjösatte jollen som verkade tillhöra båten vi varit ombord på. De såg lite förvånade ut att deras ögonsten nu låg på andra sidan viken och guppade friskt i vågorna som kom åt där. De hade inte nämnvärt bråttom och Lucina kallade på dem på vägen för att informera dem om läget och att vi varit ombord och släppt ut kätting – vi ville inte att de skulle undra hur det hänt. De tackade så hemskt mycket och fortsatte till båten och snart hade de ankrat om i skydd bakom ön igen.

Nästa dag kom de förbi igen, denna gång med ett paket fyllt med kakor som de köpt för att visa sin tacksamhet. De räckte i nästan en vecka till våra fikas och vi tog tacksamt emot. Vi har alltid startnyckeln i och lärdomen är att vi kommer fortsätta med det. Det är en förutsättning för att andra kan bistå i en nödsituation om vi själva inte skulle vara ombord. Då det var ett tiotal båtar på ankarplatsen, varvid en majoritet med besättning ombord, så är en annan lärdom att det finns en ovilja att hjälpa en annan båt i en knepig situation, det är min tolkning eftersom ingen verkade göra en ansats att hjälpa den draggande båten. Det kan vara att många här är bareboats, båtar som hyrs utan besättning och inte ägs av de ombord, men det tycker jag inte är skäl nog.

Vi fick också en tankeställare av vårt eget ankarspel. Vi är inte vana med att det regnar, men i maj och juni kan frontsystem passera Grekland med lite regn. Och efter att ha ankrat en eftermiddag kröp vi ner i ruffen då det började regna. Efter några timmar av ihärdigt regn så hörde vi ett ljud som det tog några sekunder att förstå vad det var. Ankarspelet hade börjat ta upp ankaret utan att vi rört något. Vi rusade upp på däck i diet mörker som nu börjat falla och genom att trycka på nidknappen stannade ankarspelet utan att något värre än vår stolthet hade skadats.

Vad som hör var att vi inte hade lagt ner fjärrkontrollen till ankarspelet i ankarboxen och stängt locket, utan fjärrkontrollen låg på luckan ute i regnet. Till råga på allt hade luckan en kant så det blev en liten vattenpöl som fjärrkontrollen låg i. Så det blev kortslutning i kontrollen och den började självmant ta upp ankaret. Vi kunde konstatera att det är lätt att skaffa sig vanor i en typ av situation, som alltid klar himmel, som inte fungerar i en annan, regn.

Vi stängde av huvudströmbrytaren till ankarspelet och to loss fjärrkontrollen som Lucina plockade isär och torkade noggrant. Det var ett kretskort som inte verkade tagit skada så efter natten så satte vi dit kontrollen igen och det fungerade som vanligt. Lärdomarna från detta var två (minst). Förvara alltid fjärrkontrollen så funka inte kommer åt den och slå av huvudströmbrytaren till ankarspelet efter ankringen är klar (vi har en säkring vid elpanelen så det går snabbt och enkelt). Sen skulle man kunna lossa ankarspelet så om det ändå skulle få spel inget händer mer än att det snurrar runt, vi har ändå en ”snubber line” en lina med ankarkrok som kättingen är fastgjort på en knap med, så ingen belastning ligger på ankarspelet.

Sen har vi det där med bakterier i dieseltanken. Antingen hade vi för lite medel i dieseln i höstas, eller så glömde vi. Resultatet såg vi i grovfiltret, slemmig diesel som låg vilket krävde filterbyte och rengöring av hela anordningen innan avfärd. Och efter första längre motorfärden såg det inte bättre ut så vi beslöt att öppna inspektionsluckan. Det var ingen trevlig syn, väggarna på tanken hade många slemmiga varelser som klängde sig fast. Vi hade gjort rent tankarna för tre år sedan och  det innebär en hel del kostnad/arbete förutom att tanken måste tömmas med all diesel (450 liter).

Vi beslöt att pröva en enklare metod först. Vi tillverkade en håv av en sil och ett handtag med vilken vi fångade upp så mycket slem som möjligt, det blev en hel del. Sen blandade vi in bakteriedödande medel som fick verka ett tag. Vi körde en sträcka och upptäckte mindre slem men mer grova partiklar i finfiltret. Så efter att ha bytt både det och finfiltret så öppnade vi tanken igen och använde en mycket enkel (och billig, runt 30 kronor i järnaffären) men effektiv handpump som vi förlängt med ett plaströr för att nå ned till botten. Med den sög vi ut all dålig diesel som samlats på botten av tanken. Det blev runt 30 liter innan vi började få ren diesel i pumpen. Sen dess har finfiltret sett fint ut men vi kommer att göra en ny raid mot tanken när vi inte har lika mycket diesel kvar. Dels för att suga upp den sista bottensatsen som kan ha samlats, men också för att fiska upp förlängningsröret som gled av på slutet av vår operation men som vi inte kunde se i tanken när den var nästan full. Men räddningen var en billig handpump som jag kan rekommendera, den fungerar till det mesta och har en imponerande effektivitet.

Vi kan konstatera att livet blivit lättare och ekonomin bättre sen roamingavgifterna slopades inom EG länderna. Vi hade turen att Telia tjuvstartade vilket innebar att redan när vi åkte ner i april hade vi abonnemang som vi kunde surfa och ringa med i nästan hela Europa till samma kostnad som om vi gjort det i Sverige, eller ännu billigare eftersom samtal till abonnemang i de länder som är med också ingår. Så det är inte bara våra vänner i Sverige vi ringer till ett fast månadspris, utan även nummer i de länder vi rest igenom. I mitten av juni skall dock alla bolag ha infört fri roaming om vi förstått rätt.

För de som skall segla i Grekland i år med egen båt kan det vara bra att känna till att man måste ha ett nytt seglingstillstånd, det gamla slutar gälla till hösten (efter den 26:e september) och det kommer innebära böter om man inte har det nya DEKPA som det heter. Kostnaden är € 50 och man behöver ha med sig registreringsbevis, ägarbevis, pass (ägarnas), försäkring och kompetensbevis, förutom bevis på betalningen (man måste gå till en bank för inbetalning, det går inte att betala direkt till hamnmyndigheten). Det har länge varit tal om en skatt på båtar som skall vara betydligt större och beroende på längd, men den har i nuläget inte genomförets utan det är seglingstillståndet som gäller för närvarande. Läs mer på noonsites hemsida.

En av anledningarna till att vi tagit steget att flytta ombord är livsstilen det innebär att bo ombord på en båt. Det inkluderar att värna om miljön och efter att under många år nu sett alla stränder i Grekland som är fulla av plastskräp bestämde vi oss för att göra en insats. Inspirerade av en tjej från Costa Rica som startat en hashtag på Instagram med #5minutebeachcleanup där man kan lägga upp bilder från sina insatser. Vi startade med en strand utanför Vonitsa och Lucina har smugit iväg någon morgon och gjort en egen insats också, och vi räknar med att göra detta lite regelbundet. Sen har vi slopat vattenflaskor ombord, vattnet i marniorna vi tankar är tillräckligt bra för att dricka här i Grekland, vi har också investerat i bombulls- och kolfilter för tankning om vi är osäkra. Det har skurit ned vårt bidrag med plastskräp markant vilket känns bra.