Om oron med att leva på havet

Ombord på Sarita har vi återkommande haft behov av att prata om den oro vi upplever ombord då det hjälper oss att hitta sätt att agera i de situationer vi känner oro inför. Att leva på naturens villkor innebär inte bara möjligheten att njuta av vad den erbjuder utan också att hela tiden anpassa sig till dess olika skiftningar. En fantastisk ankarplats kan snabbt förvandlas till en farlig plats om en intensiv åskfront passerar och en behaglig segling på havet kan snabbt bli en kamp för överlevnad om man överraskas av en storm. Reflekterar gärna över vad vi skriver och berätta hur ni tänker och gör när det gäller oro ombord.

Magnus tankar:

För mig kommer den största oron från olika vädersituationer med stökigt väder, både till havs och till ankars, och följderna som kan bli av allt från kraftiga vindbyar till åska. Till ankars är det att dragga och konsekvenserna av det, och då inte bara den egna båten utan andra båtar runtomkring. Det handlar om att kollidera med andra båtar eller driva upp på land förutom allt som kan gå sönder i processen. Och om det är åska involverat även blixtnedslag i båten och allt vad det innebär. Även att lägga till med ankare i fören och linor i land/kaj när det blåser en stark vind från sidan kan ge en gnagande oro när jag närmar mig platsen för tilläggningen. Till havs är det mer en oro om allt skall hålla, då framför allt rigg och segel och att vi kan anpassa segelytan till förhållanden i tid men även att allt skall fungera ombord och att vi som besättning skall orka och ha kunskapen att lösa alla utmaningar som kan uppstå. Och det som hela tiden ligger till grund för oron är om följderna av händelserna blir personskador.

Sen kan jag ibland ifrågasätta mig själv om vad som är berättigad oro och inte. När vi haft gäster ombord har jag ofta prioriterat deras behov framför min egen oro. Det kan vara att låta gäster “bada färdigt” i en fin vik fast jag vet att eftermiddagsvinden kommer göra att vi kommer att kryssa i havssjö till ankarplatsen för natten och att vi dessutom kommer att lägga till vid kajen med vinden från sidan. Förutsättningar som både båt och jag klarat av åtskilliga gånger men som ändå startat en gnagande oro i magen för att det skapar en obehaglig situation som kunnat undvikas om jag lyssnat och agerat utifrån min oro.

När jag talat med seglarvänner i samma ålder har jag upptäckt att även om man ogärna pratar om det så har de flesta fått en ökad oro med ökande ålder, åtminstone har jag det. När jag tittar på bilder från leveransseglingar jag gjorde på 90-talet så kan jag bli förvånad över att jag hade gennakern uppe i förhållanden som jag nu av försiktighet skulle tagit ner den mycket tidigare i. Vad är det som gör att jag vid ökad ålder är mer försiktig och har en större oro i kroppen?

En uppenbar faktor är att ju att med mer erfarenhet kommer inte bara mer kunskap och möjliga lösningar på uppkomna problem men också en större insikt om allt som kan hända och gå fel vilket ökar oron. Att jag känner mig mindre fysisk stark adderar nog till detta. Något annat som bidrar är att konsekvenstänkandet utvecklas med ålder och erfarenhet och därmed har nivån för risktagande minskat. Jag kan bara konstatera att oron stigit med ålder.

Med ökat ansvar ombord kommer nästan automatiskt en ökad oro. De första åren när jag arbetade på charterbåtar i Västindien, USA och Europa var jag deckhand och tyckte allting var spännande och försökte lära mig av skepparna, men tänkte inte så mycket på allt som kunde hända. Jag förstod heller inte varför skepparna hade så mycket mer betalt än vi som var deckhands, vi slet ju minst lika mycket. När jag sen blev skeppare så både förstod jag och tyckte det var motiverat med löneskillnaderna efter insikten om oron som det ökade ansvaret innebar. Som skeppare kände jag oro innan tilläggningar på ett helt annat sätt än som deckhand och inför oceanöverseglingar ville jag konstant ha väderuppdateringar och hela tiden planera i förväg, men det var inget man pratade om utan själv fick erfara. 

En annan upptäckt med att gå från deckhand till skeppare var insikten av hur lite jag visste som deckhand om vad som krävdes för att fullt ut ta ansvar för en segelbåt som man bor ombord på, oavsett om det är ens egen eller om man är anställd att sköta någon annans. Vi ser också att inställningen hos oerfarna seglare varierar från att tro man kan allt till att ödmjukt fråga om råd och ta till sig de råd man får från mer erfarna seglare. Självinsikten av hur lite man kan varierar, men också vad man oroar sig för och tar hänsyn till.

Vi hade en draggande båt som höll på att kollidera med oss vars skeppare osäkert frågade om vi tyckte han skulle ta upp ankaret. När vi bekräftade att han draggade och det var en bra idé att ta upp ankaret och ankra om var det inget snack. Sen körde han förbi och frågade var vi tyckte det var bra att släppa ankaret så han inte kom för nära andra båtar. Men vi har också haft båtar som ankrat för nära och när vi påpekat att vid ett vindvrid kommer vi kollidera så har de bara ryckt på axlarna och ignorerat det med en kommentar som” jag ankrar ofta här”. Sedan har vinden vänt och vi har fått starta motorn för att manövrera bort från båten för att inte kollidera medan dess besättning suttit på någon taverna iland.

Det är bra med självkännedom om hur jag fungerar i kritiska situationer, det hjälper mig att hantera min oro. Jag har varit med om två orkaner på två helt olika sätt. En i Long Island Sound där jag som skeppare på en segelbåt fick tid att förtöja båten i en liten biflod med tre ankare och sex linor till träd iland. Oron, som framför allt bestod av att inte veta hur det skulle bli, dämpades av att det kändes som att jag hade kontroll över situationen och gjort allt jag kunde i förberedelserna. Jag hade varit aktiv och kände en tillfredsställelse av hur vi förberett oss vilket gav ett inre lugn. Den andra gången var ombord på en 48 meters motorbåt mitt på Atlanten då en orkan bildades precis där vi befann oss. Där kunde jag inte på samma sätt förbereda mig och kunde jag tydligt se hur olika personer i besättningen hanterade oron och rädslan på olika sätt. En del blev helt apatiska och stirrade rakt fram, andra bad till gud och blev inneslutna medan andra försökte skämta bort så mycket som möjligt av situationen. Där lärde jag mig att jag mår bäst med min oro och rädsla om jag är aktiv och kan bidra till att öka säkerheten ombord.

En annan aspekt som påverkar nivån av oro är var på skalan mellan en trygghetsivrare och en risksökare man befinner sig. Då jag ligger närmare trygghetsivrare så upplever jag att det hjälper om jag försöker skaffa mig kontroll över hur jag skall hantera det som skapar oron. Jag försöker förebygga genom att tänka olika scenarior som kan hända och hur jag skall agera vid de scenariorna. När något sen inträffar som jag har känt oro inför har jag möjlighet att vara handlingskraftig och därmed minska oron. Men det känns skönt att veta att jag hittills inte har hamnat i apatisk panik när jag blivit rädd utan hela tiden agerat. Vad jag måste förbättra är kommunikationen om vad jag vill göra då jag ibland tar för givet att alla i min omgivning är tankeläsare och vet vad jag tänker göra och därmed också vet vad de bör göra.

Jag upplever att en anledning till att ämnet om oro så sällan tas upp i seglarsammanhang kan vara att man hellre pratar om prylar och pinaler som kan dämpa oron än om känslan i sig själv. Dessutom tycker jag att det fortfarande finns av en machokultur bland seglare där det inte är ok att prata om känslor, speciellt rädsla och oro. Istället för att benämna oron är det vanligt att prata om vilka prylar som finns ombord som ökar säkerheten och kan förebygga krissituationer samt vad man gör för att förbereda för olika eventuella händelser. Vanligt är också att bagatellisera alla jobbiga situationer och istället för att prata om den oro man kanske känt framhäva hur häftigt det var.

Numera delar jag ansvaret ombord med Lucina och vi har olika kompletterande erfarenheter och kompetenser som vi bidrar med. Att tala om oron och dela med sig av den tillsammans och sedan fatta gemensamma beslut gör ansvarsbördan och oron så mycket mindre. För mig är det befriande när jag kan prata om oron och rädslan ombord, det är inte bara positivt för att kunna fortsätta njuta av seglarlivet bortom horisonten utan en förutsättning. Det ger mig och Lucina motivation och en möjlighet att arbeta effektivt med att förebygga och klara av situationer som vi fruktar skulle kunna hända och att stötta varandra på ett sätt som vi inte kunde om vi inte satte ord på det vi känner. Det skapar i sin tur en trygghet som dämpar oron.

I min bok “Bortom horisonten” finns flera kapitel om just besättning och relationer ombord och i tidigare inlägg har jag skrivit om farhågor och förväntningar, både allmänna och de som jag och Lucina hade inför att flytta ombord på Sarita. Den gemensamma nämnaren är här att just prata inte bara om de förväntningar man har på den planerade seglingen utan också farhågorna, vad är det som skapar oron och obehag. De flesta vill njuta av sina seglingar bortom horisonten, men att hamna i obehagliga och besvärliga situationer under en längre segling går sällan att undvika. Genom att prata om de farhågor man har och hur man kan ta hänsyn till varandras oro kan man minska och förebygga den. Förhoppningsvis hittar alla som seglar bortom horisonten sitt sätt att hantera sin oro ombord, vårt sätt är att prata om det och omsätta oron till handling. Läs gärna om hur vi hanterade åskfronten Genesis.

Magnus

Lucinas tankar:

Då vi flyttade till Holland när jag var 14 år var jag tvungen att lära mig simma, det var ett krav från skolan. Min mamma berättade att min mormor i sin ungdom hade haft en båt på vinden då vi levde två meter under havsnivån och jag fick höra historien om då vallar brustit och delar av landet hamnat under vatten. Jag kände panik för vatten och det var svårt att lära mig simma även i bassäng.

Då jag närmade mig 50 år tackade jag ja till att göra en leveranssegling med en ny segelbåt och dess ägare från Tyskland till Sverige utan att någonsin varit på en sådan segelbåt tidigare. Då land, som var min trygghet försvann ur sikte, och båten krängde och rullade, inredningen knakade och jag för första gången såg oändligt mycket vatten, blev min oro stor. Detta var en ny sorts oro jag aldrig upplevt förr, att jag inte kunde ringa jourfirman och att jag inte kunde ta mig därifrån. Jag var tvungen både fixa saker själv och klara av min oro. Skepparen visade mig då en klassificerings skylt på båten som visade vilka vindar och vågor den skulle klara och att det var vi som skulle ge upp långt innan båten. Det sänkte min oro något, men jag var helt ny på havet och utan erfarenhet och kunskap.

Inför nästa leveranssegling året därpå pluggade jag förarintyg, kustskeppare, VHF och sjukvård. Då började jag förstå hur lite jag visste och att mycket av det som kändes som otur var okunskap. Nu har jag korsat Nordsjön, seglat i olika länder, blåst över Atlanten och pluggat två år på Marina läroverket. Och jag har varit med om att känna allt mellan en liten gnagande odefinierbar oro till att jag har varit delaktig i livshotande situationer. Men jag har fortfarande bara tio år på haven och det känns som ganska lite med tanke på alla nya situationer som dyker upp och som fortsatt skapar oro och där vågor och vindar och väder är ständigt närvarande och behöver följas alla timmar varje dygn. Där vi ibland kan behöva gå från sömn till handling på minuten.

För mig är det eftersträvansvärt och helt avgörande att kunna vara öppen och uppriktig kring den oro jag känner. Oro är för mig passiviserande och kan göra det svårt att veta hur jag skall handla då det behövs. Min erfarenhet från då jag seglat på andras båtar är att oro döljs, förnekas, ignoreras, förlöjligas och hånas, men mest av allt förtigs den med motivationen att inte oroa övrig besättning.

Med Magnus har jag önskat mig en dialog och där har jag fått ett fullt gensvar. Det är för mig oändligt värdefullt att veta vad han känner och tänker och vilka olika scenarier som kan komma och på vilket sätt vi kan agera tillsammans. Det är helt nödvändigt för mig för att veta vad jag har att förhålla mig till. Min oro hade ökat enormt om han redigerat sina tankar för att bespara mig.

Oro är även för mig starkt förknippat med ansvar, och då tänker jag ansvar för mig själv, för Magnus för båten och för andra båtar som behöver vår hjälp. Då vi på en ankarplats med flertalet båtar plötsligt såg en större tom båt i allt högre fart börja dragga mot klipporna hände något märkligt. Alla båtar omkring på ankarplatsen såg men ingen kände ansvaret att agera. Vi hoppade i jollen och klev ombord och förhindrade den andra båtens framfart. Efteråt kom de andra båtarnas människor till oss och hade både förklaringar och ursäkter. Vi bestämde då att vi i fortsättningen kommer göra på samma sätt, och vårt synsätt är att vad hade vi önskat själva att andra gjort om Sarita varit på väg mot klipporna.

Magnus och jag har utifrån de erfarenheter vi fått tillsammans gjort en överenskommelse. Om någon av oss känner en oro och vill handla utifrån den så behöver den andra bistå med detta, även om den som oroar sig bara har en känsla som inte finns förklaring eller belägg för just då. Det har ofta besparat oss en hel del onödiga svårigheter då det har visat sig att vi har agerat förebyggande. Min oro har både minskat enormt men även ökat. Minskningen har skett där jag har erfarenheter och känner igen händelser som gör att jag kan förutse utvecklingen och har flera handlingsalternativ under händelsens gång. Ökningen av min oro har skett i situationer där jag kan ana en utveckling mot fara för någons liv och att detta kan ske på sekunder. Den maktlösheten tänker jag är speciell på havet, och som alla vi därute tvingas förhålla oss till.

Lucina