Orosmolnen skingras

Vi är glada och firar! Efter tre år på land med renoveringar och tre månader i vattnet med en obrukbar motor har vi äntligen en båt som fungerar, motorn har äntligen börjat purra som den ska. Nu är det bara lockdown i Grekland (och ett ostadigt vinterväder) som hindrar oss från att åter utforska övärlden omkring oss. 

Efter problemet med diesel som vi skrivit om tidigare så har vi väntat på rätt delar till vår Yanmar 4JH3-TE efter att våra övervakningsinstrument slutade att fungera. Men nu har allt installerats och motorn är testkörd vid bryggan och allt fungerar. En riktig test ute på havet får vänta tills lockdown har hävts.

Men för att börja från början. När vi beslöt att Sarita behövde lite omsorg och renovering var prioriteten det läckande teak däcket, bli så självförsörjande som möjligt på el, hitta och installera ett vindroder och renovering av motorn. Att det blev så mycket mer tillhör nog bara livet ombord på båtar, när man börjar riva i en ända så blir det oftast följdverkningar som tvingar (eller möjliggör) mer nödvändiga arbeten än vad som ursprungligen var planen.

När vi såg kostnaden för ett nödvändigt minimum av åtgärder för motorn, som att byta motorfästen, renovera turbon och göra rent injektorer, så insåg vi att lyfta ut den inte skulle bli så mycket dyrare och ge massa andra fördelar. Vad vi däremot övervägde var att investera i en ny motor, men då den var från 2005 och hade många timmar kvar om vi skötte den så valde vi renovering. Så motorn lyftes ut och renoverades genom Cleopatra Marinas försorg vilket tillät oss att involvera oss i nya projekt ombord. Lucina började slita ner gammal isolering i motorrummet som delvis hängde löst men också delvis envist hängde sig fast på väggarna som iglar. Det tog mycket svett, tårar och svordomar innan allt var bortslitet och ännu mer jobb var pusslet med att skära till och passa in alla nya bitar av den nya isoleringen, man får bara en chans att passa in biten. Under tiden så gjorde vi rent i kölsvinet för att måla. Det var ingen trevlig syn, vare sig vad som var kvar av en blandning av fett från den gamla propelleraxeltätningen, olja och diesel från motorn och saltvatten, eller upptäckten av mumifierade möss och annat trevligt som vi hittade i skrymslen vi dittills inte kommit åt eller haft anledning att städa. Målningen var sen en barnlek i jämförelse.  

När den renoverade motorn var klar att sättas på plats var motorrummet skinande rent och glittrande isolerat. Men efter den hade provkörts på land hade vi en hel del arbete kvar av övrig renovering så sjösättningen fick vänta till efter vi hade varit i Sverige för båtmässan Allt för sjön 2020. Sen gick det som det gick med en mässa som stängdes efter halva veckan på grund av Covid-19, och regler som gjorde resor osäkra. Så vi kom inte ner till båten igen förrän sent i september samma år. Efter lite sjösättningsjobb som att tvätta bort klibbig ökensand från däck, bottenmåla, montera offeranoder och skära i segel och skot och betala den nya grekiska båtskatten för oktober och november så plumsade Sarita i vattnet i mitten av oktober efter mer än tre år på land. Lyckan var fullständig när vi puttrade mot Vonitsa för att fira med ett besök till vår favorittaverna där för att beställa “drunken mussels”.

Men som vi skrivit om tidigare blev det blev inget firande av vår nya frihet med vatten under kölen. Med svansen mellan benen linkade vi tillbaka till Cleopatra marina med en motor som stannade så fort varvtalet sänktes för mer arbete med det trilskande tillbehöret som inte vill fungera. Problemet visade sig en ligga i tanken. Och när vi då fått ren diesel så kvarstod ytterligare ett problem, ett par av motorinstrumenten (varvräknaren och temperaturmätaren) hade gått sönder och anledningen var att de hade fått för mycket ström (24V istället för 12V). Någonstans i alla kabelvindor mellan motor och instrumenten hade skydden för elkablarna nötts av. De var original och såg slitna ut så istället för att spendera mycket tid på att försöka hitta var i kablarna problemet låg beslöt vi att beställa nya, vi hade ju en nyrenoverad motor som förtjänade ny kringutrustning. 

Det tog tid för de nya kablarna att anlända då det var jul- och nyårshelger, och när de gjorde det så visade det sig att generalagenten för Yanmar i Grekland hade skickat fel kontakter för att kunna kopplas in på befintliga instrument (de nya). Så de skickades tillbaka för att få en kabel med de rätta kontakterna och en ny väntan tog sin form. Men nu har de kommit och en elektriker från Cleopatra marina har installerar dem. Under tiden vi väntat har vi inte kunnat sätta ihop Saritas inredning och allt som förvarats i de bägge akterkojerna har staplats på andra platser i båten för att motorn skall vara tillgänglig från alla håll. Det är en förutsättning för att få dit alla sladdar på motorn.

Den största utmaningen när väl de rätta kablarna anlänt var att trä dem genom motorn till där de skulle kopplas ihop med de olika givarna och pumpar på motorn. Att originaldelar är gjorde så att man i princip måste välja mellan att ta isär motorn eller kontakterna för att fästa dem på rätta ställen är lite frustrerande. Med elektrikern på ena sidan med en av Lucinas garnstickor för att putta på och Lucina hängande upp och ner på andra sidan lirkande med att dra i kablarna lyckades de få igenom alla utom den med tjockaste kopplingen. Men efter att klippa av sladden kunde den också träs igenom för att sedan åter få en ny koppling. Så nu kunde vi inte bara åter starta vår motor utan också plocka ihop och städa Sarita. Något som spred en enorm glädje ombord och vi såg på varandra och gav varandra och Sarita en stor varm kram. Äntligen!. 

Då blev det lite jobbigt att se att generatorn på motorn inte laddade, något var fel. Men det visade sig bara vara en sladd som inte hade riktigt bra kontakt och som efter lite felsökning kunde identifieras och sättas dit ordentligt. Men denna gång avvaktar vi lite med allt firande tills vi ser att denna lycka vi känner nu är beständig och motorn inte hittar på mer att trilskas med. 

Detta var en av de sista stora projekten vi hade kvar på Saritas renovering och nu purrar vår motor så fint vid varje start. När vi testar att lägga in växel och köra på våra förtöjningslinor så kan vi också se att vår propelleraxeltätning i form av Volvos “Black Jack” är “drip-less” inte bara i reklamen utan också i verkligheten och att själva genomföringen inte läcker efter allt arbete vi haft med den. 

Så nu ser vi fram emot när Grekland kommer släppa på sin lockdown och tillåta fritidsbåtar att röra sig fritt bland öarna så vi inte bara får njuta av en nygammal skönhet till båt utan också se övärlden vi tycker så mycket om i Joniska havet. Men än finns inga tecken på att detta skall ske inom den närmaste tiden, men medan vi väntar kan vi njuta av promenader och cykelturer runt Preveza inom ramen för vad som är tillåtet under lockdown. Ett Preveza som sakta börjar tina upp efter en köldknäpp och bli mer våraktigt med dagar där solen börjar värma.