På rymmen från vardagslivet, Europaresan

Det var med spänning vi körde ombord Deo, vår Renault Clio, på färjan till Rostock i Trelleborg för vidare färd söderut. Det blev väldigt påtagligt att vi var på väg till Sarita med en fullpackad bil för att flytta ombord. Det hade varit fullt ös veckorna innan avfärd. För oss innebar det förändringar, att lämna arbeten och fast bostad och bli seglare på heltid.

Veckorna innan vår avfärd under påskhelgen hade varit intensiva med att ordna allt i det sista. För Lucina innebar det att packa ihop och tömma ett hus där hon bott de senaste 25 åren av sitt liv tillsammans med sina tre döttrar, med allt vad det innebär både praktiskt och känslomässigt. Jag har brutit upp i delar då jag lämnat ett förhållande med egen lägenhet och sen flyttat till Lucina, så uppbrottet skedde mer stegvis för mig. Dessutom har jag bott på båt tidigare under min period som charter- och leveransskeppare, så det är mindre okänt dit vi är på väg till.

Förutom att packa ihop alla ägodelar, vilka minskade betydligt tack vare Blocket, så tillkom en leverans av nästan tre ton böcker från Norstedts, jag köpte loss restlagret av min bok Bortom horisonten som numera finns i ett garage i Järna och ett källarförråd på Lidingö. Så köp gärna boken genom att kontakta mig.

Så det var med spänning vi annandag påsk hade kört genom ett råkallt Sverige mot Trelleborg för nattfärjan till Rostack med fullpackad bil där förutom båtprylar och en väska med kläder var också fanns campingutrustning. På färjan provade vi sovutrustningen, liggunderlag och ett duntäcke på ett av däcken ombord. Vi sov skönt och var tidigt uppe den 17:e april för att se inseglingen till Rostocks hamn.

Vi hade bestämt att inte ha bråttom, vi hade bara ett sjösättningsdatum i Grekland tre veckor senare att passa. Men vi ville spendera mest tid i kustlandskapet i Kroatien och Albanien, så Tyskland avverkade vi i ett streck. Längs motorvägen blev vi imponerade av omställningstakten som Tyskland gjort till fossilfri och kärnkraftsfri energi. Vindkraftverken och solpanelerna avlöste varandra på vägen mot Österrike.

Vi tog några matpauser för att pröva Trangiaköket men annars var det inte förrän i Österrike som vi tog en längre paus i Werfen där vi sträckte på benen och utformade en ganska död stad, det verkade som om alla var på påsklov någon annan stans. Efter en promenad och lite proviantering gick färden vidare upp mot bergen.

Där kom vintern tillbaka med hagel och snöfall. Lite orörligt blev det då vi hade sommardäck och när mörkret började falla körde vi in till en rastplats för övernattning. Det fanns ingen bra plats för tältet och i snögloppet bestämde vi oss för att sova i bilen. Lucina sov på tvärs över packningen i baksätet och jag över framsäten, med duntäcke över oss. Det fungerade även om jag har sovit bättre.

Vi fick en tidig start den 18:e april och satte kurs söderut mot Kroatien via Slovenien som vi hade som etappmål. Vägen gick via tunnlar igenom imponerande bergsmassiv med avtagsvägar mot skidorter man sett som destinationer för charterresor på vintern. Det är något speciellt med de snöklädda bergstopparna i ett landskap som inte haft en inlandsis som rundat av topparna. Vyerna avlöste varandra men vägarna var bra och Deo, som vår bil numera hade personifierats till, körde vidare söderut och samtalsämnena avlöste varandra och det mesta handlade om vad vi lämnade och vart vi var på väg.

Men ett genomgående tema var att vi fick påminna oss om att vi hade inte bråttom och att vi inte var på semester utan hade slutat jobba. Det kunde hjärnan förstå, men känslan hade inte infunnit sig ännu. Speciellt det där med att ha bråttom, det sitter så djupt i beteendet att så fort vi slappnade av så började stressen att hinna med så mycket som möjligt så snabbt som möjligt infinna sig. Stressen från att hinna till möten, pendeltågsavgångar och alla måsten fanns med även om verkligheten såg annorlunda ut. Så vi fick regelbundet påminna varandra om att vi har inte bråttom, vi har resten av livet på oss.

Väl inne i Slovenien började vi leta efter bra övernattningsställen, lite avskilda och skyddade platser där vi kunde slå upp tältet. Vi körde igenom vad som såg ut som en nationalpark med stora bokskogar och efter att ha prövat några avtagsvägar som gått till hus så hittade vi en grusväg som slingrade sig uppåt genom bokskogen till synes ingenstans. Vid en breddning av vägen vid en raksträcka bredvid en kraftig sluttning kunde vi parkera bilen med plats för tältet framför.

För mig var det första gången som jag sov i tält och lagade mat med Trangia-köket. Det är aldrig för sent att pröva nya saker ochs detta gav mersmak, det lär inte vara den sista gången. Man kommer verkligen nära naturen med fågelkvitter och vindsus som sällskap inför nattvilan. Vi hade också lyxen av att ha ett duntäcke med oss vilket gjorde sömnen behaglig även om temperaturen fortfarande inte ville upp på dubbla siffror, speciellt på natten.

Vi hörde en bil passera på kvällen efter vi lagt oss, men ingen skogsvaktare med hagelgevär kom och störde oss (min fantasi, Lucina var trygg i att allt var bra). Och skönheten i bokskogen var om möjligt ännu bättre på morgonkulan när vi gjorde frukost och packade ihop för avfärd. Målet för den 19:e april var Kroatiska kusten och Medelhavet.

När vi närmade oss Rijeka såg vi Medelhavet för första gången sen förra året, det kändes att nu var vi nära och det var på riktigt som vi skulle flytta ombord Sarita. Vi åkte in i staden och parkerade vid hamnområdet och tog en promenad. Det var marknadsdag så vi köpte lite frukt bland stånden och tittade på båtar och marinan. Det var nog ingen stad vi skulle prioritera om vi seglade i området.

På väg tillbaka till bilen fick vi stanna för ett gammalt slitet godståg som drog genom gatorna vid hamnkvarteren Tåget fick i sin tur fick vänta på rödljus för bilarna vid gatukorsningar. Staden gav lite före-muren-känsla även om det inte var en helt grå miljö. Vi lämnade staden och hade bestämt att köra längs kusten så mycket som möjligt resten av vägen.

Nu var det slut på stora motorvägar men vägarna var av bättre kvalitet än vi förväntat oss. Skyltar visade också att det var en hel del EU-finansierade infrastrukturprojekt. Vägen slingrade sig längs kusten upp och ner för höjder och berg, ibland igenom men oftast runt om. Det var många gånger vi ville stanna och fotografera utsikten, men efter ett tag blev det mer av att bara njuta av vyerna under tiden vi färdades söderut.

Det som kändes lite nedslående var att många hotellprojekt var gigantiska riktade till lyxturismen, och hotellen byggdes så de ockuperade hela eller stora delar av de vackra stränderna som fanns där. Vi såg det i alla kustländerna vi åkte igenom, Kroatien, Montenegro och Albanien. Ett fåtal platser så byggdes mindre hotell som kändes mer som åtkomligt för vanliga turister som också var en mer naturlig del av den strand de låg på. Det skapar arbetstillfällen och inkomster men jag är orolig att de möjligheterna inte tillfaller den vanliga människan i landet. Jag hoppas att lyxturismen inte förstör möjligheterna för de som bor här.

Vi passerade flera campingplatser på vägen men alla verkade stängda. Maj verkar vara månaden då allt öppnar. Men vi hittade ett ställe som såg trevligt ut och tänkte slå upp tältet oavsett om det var öppet eller inte och efter lite dörrknackning hittade vi någon som tog betalt med en symbolisk lågsäsongsumma. Vi hade där utsikt över Medelhavet med vattnet någon meter från tältet.

Men vi flyttade tältet i lä av duschbyggnaden (vattnet var avstängt dock) då det börjat blåsa från bergen. Det ökade ständigt och vi förstod att det var Boran som anlänt, den Kroatiska katabatiska vinden som är vanlig på vintern men som kan förekomma året runt. Den ökade och snart såg vi hur ytvattnet lyftes upp i vindbyarna och det kändes skönt att inte vara ute med Sarita just då. Den kan nå stormstyrka och det finns inget lä då den följer bergssidan ner mot havet. I Trieste finns handtag i gränderna så man kan förflytta sig någorlunda säkert även när den blåser (kan blåsa över 40 m/s enligt Wikipedia).

Så även om vi låg tryggt i vårt tält var det svårt att sova då vindbyar hela tiden ruskade om i duken och prasslet höll oss vakna en del av natten. Boran, som kan hålla på i flera dygn, hade inte avmattats under natten, tvärtom hade den ökat i styrka. Vi fortsatte vår väg längs kusten den 20:e april och fascinerades av Borans styrka, det kändes i bilen när vi passerade lite öppna partier. Vi stannade flera gånger för att njuta av naturen och även äta lunch i en by vid en av stränderna. Vi passade också på att ta en längre promenad längs en utmärkt led, vi hade ju inte bråttom.

Men Boran gav oss inte bara ett fascinerande skådespel, den skapade problem också. Kustvägen mot Split passerade några höga broar, och de var nu stängda för att det blåste för mycket. Vi åkte tillbaka till vårt lunchställe och frågade om det fanns alternativa vägar. Och med hjälp av hans instruktioner och Google maps (som hjälpt oss hela vägen med den äran, speciellt med tillgång till fri roaming genom Telia-abonnemang) lyckades vi passera området utan att använda de höga broarna.

Efter Split var det dags att leta efter nattkvarter igen och vi hittade ett område med barrskog och stenstränder som såg fint ut. Först var vi nere vid en stängd camping men valde en parkering längre bort där vi kunde tälta alldeles vid vattnet under några skyddande grenar. Det blev en fin solnedgång med ett glas Ouzo för att påminna oss om vår destination.

Vårt etappmål för den 21:a april var Dubrovnik som inte låg alltför långt bort, men vi hade inte bråttom. Vi hade hittills undvikit stora städer med undantag av Rijeka och istället stannat till vid små byar eller utanför allfarvägarna. Men jag ville gärna se Dubrovniks gamla stad och Lucina protesterade inte. Så efter mer spektakulära vyer längs kusten och ett par stopp vid marinor för att se möjligheter för framtida båtstopp kom vi fram till Dubrovnik.

Även om det var långt ifrån högsäsongen var det mycket folk som vandrade runt i den gamla staden som påminde lite om Gamla stan men med en borg som grund för byggnaderna innanför. Det blir lite speciellt att gå omkring i en medeltida miljö tillsammans med en hop andra turister (det var ett kryssningsfartyg inne som säkert bidrog till antalet) och kommers med massa krims krams i butiker inhysta i gamla stenbyggnader. Men det ger ändå än känsla av historiens vingslag och hur det kan ha sett ut en gång i tiden.

Men efter någon timme så kändes tiden mogen att lämna storstaden till förmån för mer lantliga miljöer. Straxt utanför staden passerade vi en stängd camping med utsikt över hela den Medeltida staden. Det stod en del andra bilar där redan vars ägare vi inte visste var de var, för det var tomt vid campingen. Dessutom fanns det en halvcirkelformad teater i sten med utsikt över havet i samband med campingen. Om den var restaurerad från en gammal amfiteater eller var nybyggd var svårt att se, men läget var spektakulärt.

Vi beslöt att köra ner bilen till den stängda campingen och parkera utom synhåll från vägen och de andra bilarna och sen slå upp tältet där. Sen tog vi Trangia-köket och gjorde middag med utsikt över Dubrovnik i solnedgången. Det kändes bättre att se staden så här lite på avstånd och från ovan och inte vara en del av folkvimlet. Vi hade inte bråttom.

På morgonen den 22:a april lös solen och vi kunde njuta av en varm morgon. Även om vi haft fint väder med sol och hyfsade temperaturer så var nätterna kalla och Boran en kall vind som tog med sig bergsluften till havet. Nu kändes det att solen bet och vi fortsatte längs kusten och snart var vi inne i Montenegro. För att undvika en omväg runt Kotorbukten så tog vi en färja över sundet.

När vi kom ner till Budva vilket blev lite av en chock. Från en utsiktspunkt såg vi ned i en gammal stad som såg ut som ett mini-Dubrovnik, men resten av bukten med sina stränder var ockuperat av lyxhotell och från ett av dem kom hög disko-musik som fyllde etern i hela bukten. Allt genuint var borta kändes det som och vi skyndade vidare längs kusten till en mindre by där vi avnjöt en lunch sittande i solen på en uteservering vid vattnet.

Eftersom vi inte hade bråttom så fortsatte vi längs kusten i långsam takt och stannade till vid intressanta platser. När det närmade sig kväll så hittade vi ett område längs kusten som såg ut som ett naturreservat. Det fanns en liten stenstrand omgiven av klippor samt en ruin från en borg. Allt inrymt i en barrskog som sträckte sig till klippkanten mot havet. Förmodligen ett populärt utflyktsmål under högsäsongen, men nu var det bara några bilar med ungdomar och familjer som hade pick-nick eller var på stranden. men innan mörkret föll hade alla åkt bort och vi slog upp tältet för en behaglig natt där Boran äntligen hade börjat lätta, men där vi också hade lä i skogen

På morgonen den 23:e april passerade vi in i Albanien och vi var utanför EU. Allt gick mycket smärtfritt, lite noggrannare passkontroll bara. Tullen kontrollerade bagaget, men det gjorde den vid alla gränsövergångar. Ingenstans var vi tvungna att öppna bagaget, men det kontrollerade noga att det inte kund gömma sig några människor i bilen förutom Lucina och mig. Så helt plötsligt var vi i Albanien, det en gång stängda kommunistlandet. Vi var spända på hur det skulle se ut.

Det började med en slingrig väg där vi fick stanna för åsnor, getter och kor på vägen, men snart blev det en bredare väg igen. Och det har nog hänt en hel del sen landet öppnades upp, en del infrastruktur har nog också EU bidragit med enligt skyltar vi såg. Utan Google maps hade det nog varit svårt att hitta rätt . Med vägar som inte existerade på kartor, vägskyltar man inte förstod, kostigar som visade sig vara Europavägar och en hel del annat spännande så skulle vi trott oss vara på villovägar om vi inte haft det blå strecket på Googlekartan att följa som visade den föreslagna färdvägen. Så vi följde kustvägen ner mot Grekland.

En kust som var bergig och ingen skyddads skärgård som Kroatien där öarna ligger på band och skyddar för havssjön. Det var inte många hamnar längs kusten och när vi pratade med en agent (obligatoriskt) som sköter inklareringen i södra delen av Kroatien (i Sarande) så var rådet att utforska landet med bil då båtlivet har mycket restriktioner. Dels med brist på hamnar och ankarplatser, men också från myndigheter. Men å andra sidan ligger det i agentens intresse då de också arrangerar utflykter i land för besökande båtar.

Vi körde förbi städerna Durres och Vlore som bägge hade hamnar, men,ingen av dem lockade till besök. Vi satt i bilkö över en timme i Vlore på väg ut då de gjorde ”hamngatan” fin inför säsongen med asfaltering och begagnad av en gågata och väg. Den trevligaste hamnen hade Sarande som ligger ett stenkast från Korfu och är en möjlighet för de som seglar i Joniska havet och vill besöka Albanien. Vi åt lunch vid en liten by där restaurangen hade havet som granne och njöt som sig bör av skaldjur på faten. Vi övernattade i en by där strandremsan höll på att ordningsställes för turistsäsongen med ett nybyggt stort hotell och flera små gästhus.

Bakom strandremsan mot vägen låg en gammal olivlund där vi kunde köra in och parkera bilen osedd och slå upp vårt tält. När vi gick omkring i byn så möttes vi an vänliga leenden,det kändes som en trevlig atmosfär. Män satt vid kaféer och pratade, kvinnor promenerade och ett gäng ungdomar med blandade åldrar från 10 upp till övre tonåren spelade fotboll på en gräsplätt med målramar som fanns vid strandkanten. De tittade mer på oss än vi på dem när vi passerade och igen kom blyga leende och någon började vinka.

Överhuvudtaget var intrycket av resan genom dessa länder längs Medelhavet vänlighet, värme och enkelhet. I byarna så fortgick livet som det gjort i generationer kändes det som och det var med stolthet man såg efter sin närmiljö och skötte sina hus och djur. Vi såg aldrig någon berusad, inte ens ungdomar som var ute på kvällen och smink lyste med sin frånvaro hos tjejerna. Däremot kunde en och annan äldre dam spackla på sig, inklusive rött eller blont färgat hår, men det hörde till ovanligheterna och förekom nästan bara i städerna.

Sista dagen i Albanien, den 24:e april  passerade vi Sarande och hälsade på agenten vi haft kontakt med. Vi hade pratat med Linda Lindenau som besökt Albanien innan sin segling runt jorden startade och hon rekommenderade dem och även en utflykt till en undervattenskälla med flod i bergen, Blue Eye. Det låg bara någon timme bort så vi bestämde att åka dit och sedan ta den större vägen inne i landet mot Grekland.

Det var innan turistsäsong så det var inte så många besökare vilket gjorde det trevligt att vandra runt i området med en strid klar ström som kom från en undervattenskälla som låg på 17 meters djup. Några ungdomar kastade sten i vattnet och först blev jag lite irriterad men förstod sen att de ville visa att strömmen från källan var så stark att stenen inte sjönk till botten utan togs med av vattenströmmen. Vad som var tråkigt var att när vi var lite nedströms så kom lite plastskräp flytande. Sen kom det lite till. Sen såg vi att restaurangen som låg där städade och skickade ut soporna i vattnet som den strida strömmen tog med sig. Det gav den fina upplevelsen vid undervattenskällan en lite fadd smak, men naturen har kvar sin ursprungliga skönhet även om vi människor ofta försöker förstöra den.

Så sista biten mot Sarita i Preveza blev en transportsträcka genom först Albanien och sedan Grekland. Så vi anlände till vårt mål en vecka efter vår avfärd från Sverige, fulla av intryck och upplevelser inför vår flytt ombord. Vi hade börjat lära oss att vi inte har bråttom. Vi hade sett att Kroatien har en skyddad skärgård och en fantastisk klippig kustlinje men ont om långgrunda stränder, vilket gör att bojar och marinor är nödvändiga i större utsträckning än i Grekland, och priserna för detta är dessutom högre än i Joniska havet. Att Albanien också har en vacker kustlinje men att ankringsplatserna är få och städerna inte så inbjudande, men vänligheten hos albanerna kompenserar. Så det blir nog en tur både till Albanien och Kroatien så småningom. Men det var skönt att komma fram där Grekland välkomnade med över 20 grader och sol och Sarita tog emot oss med öppna armar även om det var en hel del som måste åtgärdas, men mer om det i nästa inlägg.