Segla till Madeira, Del 2 Galicien

Vi, Tompa, Kerstin och jag, hade anlänt till Galicien efter en 300 NM segling från franska västkusten med Ovni 385:a Ikigai den 16:e maj 2025. Nu var det dags för nästa etapp i vår seglats, de 65 NM från Viveiro till A Coruña på Spaniens nordkust. Vi hade kontaktat seglarparet Mats och Ingela, som seglade med sin Elin Alida i området under många säsonger, och fått lite tips på trevliga “rior” (vikar) och ankarplatser i Galicien. De har en utmärkt sammanfattning på sin blogg som är tillgängligt för de som vill läsa, Ria för ria. 

Vi startade på morgonen den 17:e och så snart vi kom ut ur Viveiro bukten fyllde vinden i och vi kunde rulla ut genuan. Högtrycket över Azorerna hade etablerat sig så nordvinden var stadig runt Galicien och Portugals kust, men längs Spaniens nordkust vred den lite mer åt nordost vilket vi var glada för på vår färd västerut. På vägen passerade vi Spaniens nordligaste uddar, alla med olika fantastiska fyrkreationer och vilda klippformationer där dyningen gjorde effektfulla vattenkaskader. Den mest nordliga udden och fyren är “Faro de Estaca de Bares“. Det var vår och fortfarande kyligt ute på havet där vattentemperaturen var runt 13-14 grader, så det var mössa och jacka på. Autopiloten hade slutat fungera på väg över Biscaya och planen var att hitta någon kunnig på Raymarin autopiloter i A Coruña. Under tiden blev det att handstyra, något som jag tycker är kul och en del av båtlivet. På kvällen när vi kom in i bukten där A Coruña ligger, “Ria de Coruña” och närmade oss staden kunde vi se den karakteristiska kubistiska hamnbyggnaden vid vågbrytaren och sedan när vi rundat piren också ruinerna från 1500-tals forten Santo Antón och Santa Cruz längre inåt staden. Vi valde att lägga oss i den yttre marinan, “Marina La Coruña“, som hade många lediga gästplatser. Här skulle vi vänta nästan en vecka på Amanda, en ny förstärkning till besättningen. 

Men att vänta lite i A Coruña passade bra, det är inte bara en trevlig stad som har ett stort utbud av det mesta man behöver, utan vi behövde tid för lite båtfix. Vi hade börjat få problem med kylen som slutade fungera på vägen till A Coruña. Vi felsökte och vår misstanke var ett relä som fördelade strömmen till olika enheter med olika strömstyrka i kylen. Det var beställningsvara och en svår del att få tag i men den beställdes och skulle levereras till vänner till Tompa i Sverige för vidare transport där vi skulle befinna oss. För säkerhets skull ville Tompa också köpa en portabel 12V kyl att ha tills vi fick igång den permanenta, och som också kunde fungera som en reserv senare. Vi hittade ingen portabel kyl i A Coruña utan Amanda fick beställning att ta med sig en från Sverige. Vi fick också autopiloten kontrollerad och den misstänkta boven i dramat var hydraulpumpen, så en ny del beställdes som också skulle levereras till Tompas kompis i Sverige. Men nu skulle vi bli så många ombord att en autopilot kändes som en extra lyx istället för en nödvändighet. Men det fanns mer att göra ombord. Bland annat hade VHF-antennen skakat loss och ramlat ner under seglingen över Biscaya, så jag tog en tur upp till masttoppen och installerade en ny och fick en fin utsikt över marinan och A Coruña på köpet. Vi installerade också om trumman och manöverlinan till stagseglet som tidigare monterats åt fel håll vilket gjort ut- och inrullning av stagseglet alldeles för trögt.

A Coruña är en stad som verkligen utnyttjar sitt läge vid havet med långa strandpromenaderfrån marinan in till stadens centrum där det sjuder av aktivitet. På vägen passerar man konstverk och statyer, gatumusikanter, tavernor och kaféer, ruiner av fästningar och borgar, marinor, kajer där kryssningsfartygen turas om att lägga till, torg omringade av byggnader med vackra fasader, en lång sandstrand på stadens nordvästra kust och en stadsdel full av historiska byggnader.

Åt andra hållet går strandpromenaden runt udden med den imponerande fyren som står på fundamentet av vad som sägs vara världens äldsta fyr. Fyren, “Herkulestornet“, byggdes innan 1000-talet, kanske runt vår tidräknings begynnelse. Efter romarrikets sammanbrott förföll fyren men renoverades i slutet på 1700-talet och är nu ett av Spaniens nationalmonument och ett världsarv. Den är 59 meter hög på en 60 meter hög klippa som gör att fyrljuset har en höjd av 106 meters och en optisk lysvidd på 23 NM. “Herkulestornet” är numera, förutom en fungerande fyr, en turistattraktion av stora mått. Promenaden kantas också av diverse konstverk som står i naturen av olika material, mest cement, järn och stål men också av sten. Staden har också fina sandstränder, inte bara den långa i stadens centrum utan också flera mindre runt promenadstråken. Lägg därtill gågator vid de långsträckta kajerna och i stadskärnan med ett myller av restauranger och barer bland gamla byggnader och smala gränder så är det en stad det är lätt att trivas i. 

Den 23:e maj var det dags att segla vidare med en ny dagsetapp till Camarinas runt 50 distans längre sydväst, nu med fyra ombord eftersom Amanda hade kompletterat besättningen. Vi startade för motor med att ta oss ut ur marinan i stiltje och möttes av en svag dyning utanför vågbrytaren. Det är skönt att inte ha för stor dyning, eller vågor, när man lämna A Coruña då det är en kraftig uppgrundning utanför och jag har sett dyning bryta på ett för segelbåtar obehagligt sätt utanför udden På väg ut passerade vi “Herkulestornet” som med sin siluett ger ett mäktigt avtryck. När vi kom lite längre ut i bukten så fyllde de fortsatt nordliga vindarna i, till en början svaga men på slutet med kulingstyrka i byarna. Vi “slöseglade” med bara en utrullad genua för att slippa gipprisken med storen. Efter vi passerade ön Sisargas kunde vi styra mer söderut runt den Iberiska halvöns nordvästkust. 

Då vi seglade längsmed 20-meters djupkurvan så passerade vi en hel del fiskebåtar och fiskeredskap på vägen, men i dagsljus var det inget problem. Vi valde att segla nära land för att minska risken för besök av späckkhuggare samtidigt som vi kortade distansen till nästa hamn och kunde njuta av den spännande kustlinjen med sina klippor och fyrar. Vi höll koll på späckhuggare via Facebook appen och lokala hemsidor och så här tidigt på våren höll de sig nere vid Gibraltar i väntan på att tonfisken skall komma ut i Atlanten efter att ha lekt i Medelhavet. De flesta iakttagelser var heller inte förknippade med attacker, det är inte alla grupper av späckhuggare i området som attackerar roder på fritidsbåtar. Inne över land kunde vi bakom fyrarna vi passerade se vindkraftverk stå på rad med sina snurrande vingar. När vi passerade fyren Vilán kunde vi svänga runt halvön som staden Camariñas ligger på insidan av. Väl inne i viken Ria de Camariñas kunde vi se bebyggelsen dyka upp på halvöns skyddade östsida och bakom en stor vågbrytare låg marinan där vi förtöjde vid en av flytbryggorna. Vinden låg fortfarande på och platsen vi fått gjorde att Ikigai blåste mot flytbryggan, men det var få båtar i marinan så vi kunde dra ett spring från bryggan mitt emot för avlastning. Det är också runt 2,5 meter tidvattensskillnad här så ibland går det uppför ordentligt på bryggan till land medan det ibland nästan är nedförsbacke. Utanför marinan, men fortfarande hyfsat skyddat av vågbrytaren, finns det utrymme att ankra på svaj för de som vill.

Camariñas är ett fiskesamhälle med flera stora och små fiskebåtar i hamnen. I marinan finns en liten taverna och på väg till staden, som ligger på gångavstånd, en välsorterad Supermercado. Vi gick en promenad in till staden och passerade fiskmåsar som drack vatten från en bäck som mynnade ut i viken och ett lugn rådde på gatorna. I andra ändan av staden fanns en sandstrand, som i de flesta kuststäder och byar längs kusten. 

Dagen efter gav vi oss iväg på nästa etapp i vår segling, denna gång bara 25 NM till Finisterre. Det var dags att runda Spaniens nordvästliga udde och starta seglingen mer direkt söderut längs den Iberiska halvöns Atlantkust. Vi började med att passera fyren Moxia vid Camariñas buktens södra udde för motor. En motor som började agera lite konstigt, den gick ibland tillfälligt ned i varv för att sen åter varva upp. Men vi hade kommit ut tillräckligt långt från land så nordvinden hade börjat fylla, så vi rullade ut genuan och började segla. Det blåste friskt så vi behövde inget mer än genuan och slapp då oroa oss för att gippa med storen. När vi passerade fyren Touriñán så var det Spaniens nordvästligaste udde och vi fick gippa genuan och segla på babords halsar för första gången sen vi lämnade Frankrike. 

När vi passerade sydspetsen på halvön med Finisterre fick vi böja våra huvuden bakåt för att kunna se fyren på den höga klippan, ljuset från fyren tronar 143 meter över havet med en optisk lysvidd på 23 NM. Finisterre är ökänd bland seglare då det kan blåsa hårt och kicka upp kraftig sjö där. Området är känt som “dödens kust” då det ligger många skeppsvrak på botten här. När vi rundade udden och rörde oss norrut på östra sidan av halvön fick vi motvind och rullade in seglet och startade motorn, som fungerade som normalt igen. Lite längre upp på halvöns östra kust ligger orten Finisterre med en marina. Innanför vågbrytaren fick vi lägga till vid ankomstbryggan i väntan på att få en plats vid flytpontonerna, vilket gick ganska snabbt. När vi etablerat oss gick vi upp på kajen som var full med tinor och marinan med fiskebåtar. Ruinerna från ett gammalt fort övervakar inloppet till hamnen och staden har också en liten sandstrand där människor låg och solbadade i lä, men ingen badade i det kalla havsvattnet. Staden är full av smala gränder med kullerstenar som kantas av gamla stenbyggnader och vid strandpromenaden finns flera tavernor. Längre in i viken finns en större sandstrand och plats att ankra på svaj där man ligger i bra lä från nordvinden.

Vi stannade i Finisterre i ett par dagar eftersom vi ville uppleva staden och vandra ut till fyren, en vandring som är väl värd att göra. Det är inte bara den imponerande fyren som är värd ansträngningen att vandra de närmare åtta kilometrarna fram och tillbaka (och upp och ned), utan också för att vägen dit kantas av vacker natur med prunkande blommor, statyer, konst, kyrkor och spektakulära klippor. Fyren är också en turistattraktion och slutstation för en av de pilgrimsvandringar man kan göra i området, Camino Finisterre, där Camino Francés till Santiago de Compostela är den mest kända. Pilgrimer förr i tiden, med ryktet som dödens kust och namnet “världens ände” (Fisterre), trodde att solen dog och att offer till gudarna behövdes för att hålla dem tillfredsställda. Därför var det en sed att pilgrimerna skulle bränna upp sina kläder som en reningsprocess och börja det nya livet. Man skulle också få tag i ett snäckskal att ta med sig hem från vandringen. Snäckan var inte bara ett minne från vandringen, den var också en symbol för död och uppståndelse och hade under medeltiden en särskild betydelse för pilgrimerna. Traditionen med att bära ett snäckskal fastsatt på ryggsäcken lever fortfarande kvar. Snäckskalet används också som ledmarkering på flera leder. Men att bränna sina kläder har ersatts av att många lämnar sina utslitna vandringsskor som “offer” på en plats nedanför fyren.

Den 25:e maj startade vi nästa etapp från Finisterre mot riorna söderut i Galicien. Morgonen bjöd på dimma, duggregn och en svag bris, så vi gick för motor. Det var knappt vi kunde ana fyren på klippan på väg ut. Vi gick för motor någon timme sen började den gå ner i varv för att sedan åter varva upp. Det skedde några gånger innan den la av helt och inga återlivningsförsök hjälpte. Vi misstänkte bränslet eller bränslesystemet men vinden hade kommit tillbaka så vi rullade ut genuan och stagseglet samt satte en revad stor och seglade vidare i en tilltagande nordlig vind. Vi bestämde att leta efter en tillräckligt stor stad som kunde ha en mekanisk verkstad om vi skulle behöva ta hjälp med motorn. Närmaste större hamn var Ribeira men det betydde att vi skulle “hoppa över” en av riorna på väg söderöver, men så fick det bli. Det blev en skön segling tills vi rundade udden för att segla upp i bukten, “Ria de Arouse“. Då blev det kryss i byig vind bland öar, klippor som stack upp i vattnet och farledsmärken, lite skärgårdskänsla. Det var den första kryssen sen vi lämnade Frankrike och väl uppe vid stranden utanför marinan tog vi ner seglen och släppte ankaret. Efter 35 NM kunde vi i sittbrunnen efter en middag ombord njuta av en mojnande vind och en vacker solnedgång där vi kunde se öarna och bergen runtom rian, ingen orkade pumpa upp gummijollen som låg surrad på fördäck för ett landbesök. 

Följande morgon kallade vi upp “Ribeira Nautical Marina” och en båt kom ut för att bogsera Ikigai in till en plats vid en flytbrygga så vi kunde börja vår felsökning på motorn. Som vanligt på båtar när man skall felsöka så går det åt mer tid till att flytta grejor och montera bort inredning för att komma åt vad som skall åtgärdas än det tar för själva felsökningen. Vi öppnade bränsletanken, bränslet såg bra ut. Vi kontrollerade och bytte förfilter som också såg bra ut. Vi kontrollerade om det fanns skarvar på bränsleledningen som kunde ge luft i systemet men hittade inget. Och efter lite frenetiskt pumpade med matarpumpen och luftning av motorn så började den gå igen. Och den fortsatte att gå ett bra tag så vi nöjde oss med det varit luft i systemet och försökt klura ut var det kunde kommit in. Vi bestämde att avvakta och se om det hände igen, då kunde vi lufta motorn och sen göra en större felsökning om var luften smet in. Det blev sen en promenad runt staden och jag gav mig iväg på en lite längre vandring längs kusten söderut.

Ribeira är som de flesta kuststäder en fiskehamn vilket syntes tydligt med alla fiskebåtar och nät som torkade på land. Från staden går det en strandpromenad ända till mynningen av bukten (“rian”) där man passerar vackra stenformationer, inbjudande sandstränder, gamla ruiner, parker, glasstånd, tavernor och små fiskeläger på vägen. Delar av strandpromenaden går på ett trädäck över vattnet eller en stig medan andra på småvägar längs kusten, och hela tiden har man utsikten över “rian” med sina öar. Vid fiskefabriken i byn Cateiñeiras vände jag om och gick tillbaka och även om det började bli varmt i solen på dagarna så inbjöd inte vattnet vid någon av stränderna till ett bad då temperaturen var runt 14 grader.

Nu behövde Kerstin åka hem så nästa anhalt fick bli en stad med närhet till en internationell flygplats. Vigo var den som låg närmast på vägen söderut, men det betydde att vi fick hoppa över ytterligare en av “riorna” på vägen. Men vi låg redan efter lite i tidsplanen som Tompa hade så Vigo blev nästa destination även om vår utforskning av Galicien blev lite kortare än tänkt. Så morgonen den 27:e maj stack vi från Ribeira med sikte inställt på Vigo drygt 25 NM längre söderut. Motorn purrade på fint vid avfärd innan vi satte segel och stängde av den. Vi seglade i en svag nordlig vind som sakta ökade medan vi genade mellan öarna över bukten “Ria de Arouse” förbi mynningen till bukten “Ria de Pontevedra” och vidare till bukten “Ria de Vigo“. Det blev en behaglig segling även om dyningen gjorde färden lite rullig. Vi passerade ett vackert skärgårdslandskap där den stora skillnaden från den svenska kusten är tidvattnets påverkan på omgivningen. 

När vi närmade oss Vigo kunde vi på håll se att det var en stor stad. Den.kommersiella hamnen med sina kranar och lagerbyggnader syntes lång väg liksom höghus och resten av staden som klättrade upp på berget som reste sig bakom hamnen. Vi kunde också se bron “Ponte de Rande” som går över inloppet till en lagun där floden “Verdugo” mynnar ut och där det finns fler marinor och utrymmen för svajankring. Bron har en segelfri höjd på 43 meter så det är inget problem att ta sig dit. Vigo var den största staden vi besökte med många marinor och kajer varav vi blev hänvisade in till marinan “Real Club Nautico de Vigo” då de andra var fullbelagda, det är många med fasta platser och långliggare i Vigo. I hamnavgiften för “Real Club” ingick det att ha tillgång till badhuset bredvid och ett lyxigt klubbhus med taverna. Marinorna är trånga med många båtar och man har inte stort manöverutrymme att komma in till sin plats.  

Vigo har en strandpromenad längs marinorna och kajerna med parker och ett nybyggt shoppingcenter/kulturcenter. Längre upp finns vindlande gator som ofta går rakt uppåt mot berget som staden klamrar sig fast på. Det finns rulltrappor och gångband under tak för delar av sträckan för de som inte orkade gå uppför de branta gatorna. Högt uppe ligger ruinen till fortet “Castelo do Castro” med en vacker park där många har picknick och en eventuell siesta och där utsikten över Vigo med omnejd är milsvid. Fortet byggdes 1665 för att försvara regionen mot engelska styrkor. Men fortet och staden blev ändå invaderad av England 1709. Även om fortet är imponerande är parken med alla olika träd, buskar och blommor ännu mer sevärd. Bukten “Ria de Vigo” är den sista i Spanien, sen börjar Portugals kustlinje som inte har lika många vikar utan mer flodmynningar där hamnarna finns. Från Vigo åkte Kerstin hem och Tompa, Amanda och jag förberedde oss för att fortsätta söderut längs den portugisiska kusten, men mer om det i nästa inlägg.

Ovni 385 “Ikigai”
Tillverkare: ALUBAT
Tillverkningsår: 2002
Material: Aluminium
Längd: 12,68 m
Bredd: 3,8 m
Djup: Centerbord nere 2,05 m
Djup: Centerbord uppe 0,52 m
Motor: Volvo penta D2-55 (2002)

Läs gärna del 1 också, seglingen över Biscaya. För mer tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten finns min bok med samma namn, nu på Julrea för 99:- plus frakt. Klicka här för att få mer information.