Sommaren i Grekland

Ett nytt år har just öppnat dörren och det är ett naturligt tillfälle för en sammanfattning av sommarens seglingar då det var länge sen vi uppdaterade vad vi gjort med ett inlägg på hemsidan, Men nu finns förutom detta inlägg, som är en sammanfattning av våra seglingar i Joniska havet 2021, också lite ögonblicksbilder i form av notiser från alla strandhugg i somras, och för de som vill ha snabbare uppdateringar har vi vår Facebook-sida.

Vi har redan skrivit om tiden i marinan ombord Sarita under den grekiska lock-down från november till maj och våra ansträngningar att bli vaccinerade. Det var inte mer än en handfull båtar i Preveza Marina som hade bofasta ombord, så vi blev en lite kärntrupp som mest bestod av ensamma män som försiktigt umgicks med respektfull distans. Det var amerikanen Mitch med sin charmiga men åldrande dalmatin Peat, australiensaren som sade sig hata katter men som i smyg kärleksfullt matade dem, den ensamma äldre engelsmannen som var så försiktig med Covid-19 att vi aldrig fick ett närmare samtal med honom och så några par från Tyskland och England. 

Och så alla lösa hundar, alltifrån den brokiga trojkan (en liten lurvig, en mellan släthårig och en stor raggig) som vaktade marinan med blandad framgång (de låg ofta och sov) till den av kakor övergödda stadshunden Stella. Henne fick vi sällskap av under våra motionsrundor när vi passerade stadskajen där hon brukade hålla till i väntan på att någon fiskare eller taverna-ägare skulle komma med något gott. Men kärast var nog katterna och då speciellt Tjorven som efter en lång period av uppbyggande av tillit övernattade de kalla, regniga och blåsiga vinternätterna under vår sprayhood. Där hade vi riggat för honom i en cykelkorg inklädd med mjuka filtar och täckt med en plastpåse. Som vanligt med katter så blev Sarita snabbt hennes egendom där vi var gäster med uppgift att mata henne och kela med henne, då hon kände för det.

Men det som värmde mest var nog alla grekiska äldre damer som under sina promenader passerade marinan och därmed vår båt och då vinkade eller pratade med oss. Ett par, Norma och Eleni som var gifta med ett par bröder från trakten, nästan adopterade oss då deras egna barn och barnbarn var fast på andra orter i Grekland under Covid. De kom med hembakade jul- och nyårsgåvor, frukter och inlagda oliver från sina trädgårdar. Andra som Anastasia drog med Lucina på traditionella vinterbad som de äldre damerna hade sin “egen” strand för med en sten där ombyteskläderna lades. Med oskrivna regler så fanns männen på behörigt avstånd vid en bänk längre bort där de spelade domino. Ytterligare andra delade med sig av innehållet från sina fält som vi passerade på våra utflykter där allt från potatis till broccoli frodades.

Men i maj öppnade Grekland igen efter över sju månader i lock-down och vi kunde lämna Preveza Marina, där vi tvingats att ligga stilla under perioden, och lägga till vid stadskajen. Första ankarplatsen blev sen strax utanför marinan i lite klarare och renare vatten för att inspektera Saritas botten efter att ha legat still så länge. Det var mycket växtlighet där det akuta var att göra rent propeller. Då upptäckte vi att propellerns offeranod hängde på bara en bult och borde tas bort helt, och propellern rengöras, innan fortsatt användning av motorn. Den var täckt av havstulpaner så det enda området som kunde “offras” var runt bultarna i ytterkanten. När det var gjort blev första ankarplatsen Vonitsa som ligger i den stora saltvattenlagunen Amvrakikobukten, mest för vi ville fira vår återvunna frihet med att äta musslor på vår favorit taverna Maistrali. Vi höll sedan till i området kring Preveza då vi hade olika projekt på båten som behövde avslutas där tillgången till olika affärer var viktig, förutom att proviantera då vi hade tillgång till vår bil där. 

Närmast land i Preveza låg en liten segelbåt med svensk flagga för ankars det visade sig vara en Shipman 28:a. Vi blev nyfikna på vem som dolde sig i skrovet så efter en av våra utflykter iland paddlade vi förbi med den uppblåsbara kajaken (vår jolle tog in för mycket vatten) och knackade på. Upp kom Lars, en svensk ensamseglare. Vi hade en trevlig pratstund där det framkom att han hade fått sitt batteri till utombordaren (eldriven) stulen när han var i land. Vi hade tidigare bytt husbatterierna men sparat ett gammalt i reserv som nog hade lite kräm kvar i sig. Numera hade vi nästan glömt bort det och batteriet fungerade mest som motvikt när styrbords vattentank var full. Så vid frågan om han ville ha det var Lars idel positiv. Nästa dag skedde utbytet och sedan dess har vi följt Lars, och han har fått sällskap ombord och är numera inte längre ensamseglare.

Ett av projekten ombord Sarita som avslutades var att installera AIS och i samband med det flytta ner vår plotter från ovanpå hyllan vid navstationen till att bli en del av nav-stationens instrumentpanel. Själva panelen behövde då också göras om så den byttes ut från den plastskiva som fanns till ett i marinplywood. Tyvärr fanns inget i teak att tillgå så vi fick betsa plywooden, och efter att ha testat lite olika fastnade vi för bets med kaffepulver. Ett annat projekt var att fästa travare på stormstorens förlik och sy en ny segelsäck så seglet kan var iskuren (finns en separat skåra i masten för ett replik) och redo att hissas samtidigt som storseglet är uppe. Vi hittade också en lösning för hur ett inre förstag kan sättas fast i ett nymonterat däckbeslag med hjälp av en snabbkoppling till det existerande baby-staget som vi bytte till oss med kätting vi fått över (tack Janne och Petra). Vi kan då snabbt välja mellan att ha ett babystag eller inre förstag på masten beroende på om vi vill segla inomskärs med babystag (lättare att kryssa) eller till havs med inre förstag (kan användas för både stagsegel och stormfock). Här fattas ett toggle med rätt dimension för att det skall bli helt färdigt. Vi fick också ett begagnat försegel från en mindre båt med rätt längd på förliket för att fungera som stagsegel, och en stormfock skall vi låta tillverka senare. Vi gav också upp på vår jolle som fick lösa upp sig i sina beståndsdelar på väg till jollehimlen. Men vi hittade en begagnad ersättare för bara €150 som var både lite större och stadigare. Visserligen var den runt tio år gammal men då den mest hade legat skyddad i ett garage var skickat utmärkt, ett kap. Så nu kunde vi ta oss i land med både gummijolle och uppblåsbart kanot. Sen var det en del smått och gott som nämnts i det tidigare inlägget.

För att kunna göra rent botten så ville vi segla till ännu renare vatten så färden gick via Lefkas kanal mot viken Kekropia där vi var i stort sett ensamma under den första dagen. Vi njöt av det klara varma vattnet och kunde mata fiskarna som samlats runt båten med brödsmulor. Men på eftermiddagen följande dag så kom en stor katamaran in till ankarplatsen, sen en till, sen en till, sen en till. När vi räknat till ett femtontal stora katamaraner hade de formerat sig i en cirkel förbundna med varandra. Vi vet inte varifrån människorna i chartergruppen kom ifrån men språket var av slavisk karaktär så Ryssland eller Baltstaterna låg nära till hands att gissa. Vad huvudsyftet för deras närvaro i Grekland var blev dock snabbt tydligt, det var discomusik på högsta nivå och dans, skrik och party hela natten. 

Då armadan låg kvar dagen därpå flyttade vi till grannviken Varko där det var betydligt lugnare. Vi bestämde oss för en utflykt i land för att kasta skräpet vi samlat på oss. Det blev en längre promenad än vi tänkt oss då de hotell som fanns i viken var övergivna och den enda sopcontainern som fanns låg på stora vägen en bra bit uppför sluttningen. Ett par timmar senare var vi tillbaka på stranden efter försökt hitta nya vägar genom en labyrint av små stigar och oframkomlig terräng på bergsluttningen. 

Tyvärr blev det lite av ett tema under sommarseglingen med stora katamaraner där en berusad besättning, utan någon hänsyn till omgivningen, festade loss ohämmat. Greklands desperata jakt på att få igång turistindustrin (nästan 30% av Grekland BNP) efter det hål i finanserna som Covid-19 orsakat, resulterade i en jakt på turister där båtcharter på dessa bekväma flytande sommarstugor hade prioriterats till nya målgrupper.

Nästa anhalt, och ett ställe vi återkom till flera gånger under sommaren, var Mytikas på den Grekiska fastlandet. En charmig småstad med en lång sandstrand med blandat innehåll. Den kantades av allt ifrån lyxhotell, via enklare campingplatser, till öde sträckor där vem som helst kunde sträcka ut sig. I Mytikas hittade vi, i brist på en lokal marknad, en fantastisk affär med frukt och grönsaker och en speceriaffär med bra utbud. Men framför allt är det en vacker stad som breder ut sig längs kusten med höga berg i bakgrunden. På stranden fanns också duschar vilket var praktiskt för oss då vi ville tvätta. 

I Mytikas träffade vi också på våra nya seglarvänner, ungdomarna Klara och Dennis ombord på Culumbina, en Hallberg Rassy Monsun 31. Igen så var det den svenska flaggan i aktern som lockade oss att köra förbi under ett besök i land. Vi möttes av ett ungt par där entusiasmen sprudlade och ingenting verkade omöjligt. Klara hade gedigen erfarenhet av segling sen barnsben och Culumbina var hennes föräldrars båt. Dennis var nybörjare på segling men litade på Klara och hennes kunskap och tillsammans löste de alla utmaningar tillsammans och upplevde mer än vad de flesta gör i deras ålder. Kort efter vi lämnat deras båt efter att ha bytt kontaktuppgifter kom ett sms där de frågade om vi ville hänga med på fördrink på stranden innan middag på deras favoritpizzeria i Mytikas. Vilken ära! Självklart tackade vi ja och på kvällen hade de riggat med sittunderlag och specialdrink med massa intressanta ingredienser som vi läppjade på medan solen gick ned och skratt, tjo och tjim spred sig vid vårt strandställe. Sen bar det av till pizzerian. Du kan läsa mer om vårt möte på deras hemsida.

Ett par åskfronter passerade som kickade upp sjön i viken, men vårt nya Rocna ankare höll oss stadigt på plats och vi kunde njuta av regnbågarnas färger. Nu var Saritas botten ganska ren från beväxning så vi seglade vidare till en av våra favoritöar, Kastos. Vi började i viken vid den lilla staden för att kunna besöka strand kaféet med den utsökta hemmagjorda glassen i vanilj eller choklad. Tyvärr var den slut för dagen så vi fick åka tillbaka till båten med endast en längtan efter smaken i munnen. 

Följande dag så blev vi påminda om att det finns olika sätt att njuta av livet till havs. Det började som ett svagt surr i fjärran som sakta växte sig starkare. Sen såg vi sprutet från ett 25-tal vattenskotrar som kom körande i full fart förbi båtarna som var ankrade i viken utanför hamnen. Efter ett blixtbesök i hamnen, som om det var ett rundningsmärke på ett race, satte de fart igen på alla sidor om båtarna som ilskna bålgetingar som surrade runt oss. En av ekipagen, som ofta bestod av en man med en kvinna bakom, vinkade glatt och förväntade sig idel leenden tillbaka. Det verkade som de inte förstod den livsfara som deras framfart utgjorde, det hade funnits badande besättningar i vattnet bara minuter innan de kom framstormande. Bensindoften och svallvågorna låg kvar långt efter bullret tystnat. Sen hörde vi att det var flera såna eskadrar som börjat köra runt i den skyddade vattnen i Joniska havet.

Vi förflyttade oss istället till vår “egen” vik vid södra udden av Kastos. Där brukar vi lägga till med två akterlinor i land, kompletterad med två springlinor på var sin sida. Då “blockerar” vi viken och gör den till vår egen, det får ändå bara rum en båt där. Det tar någon timme att få allt på plats med Lucina som simmar med tamparna och fäster dem med “offeröglor” runt stenar i land. Men när allt är på plats ligger vi tryggt och säkert med ett par decimeter under kölen. Så här kan processen beskrivas för att ankra i 20 steg med en 16 meter 20 ton tung båt med två personer ombord:
1. Välj en tidpunkt med lugnt väder.
2. Välj en skyddad och ”smal” vik (helst någon du varit i förut som vår favoritvik på Kastos).
3. Gå in med fören först för att kontrollera djupet och hur långt man kan gå in.
4. Backa och släpp av den bästa simmerskan (Lucina i vårt fall) i vattnet med en lång flytlina och en ”offerlina” (att sätta runt stenarna).
5. Sätt fast Lina 1, akterlinan, runt en i förväg utsedd sten eller klippa för rätt vinkel på akterlinan med ”offerlinan” som skarvas med flytlinan och som sen simmas ut med i vattnet så den lätt går att fånga upp (kan vara med en fender i änden)
6. Plocka upp simmerskan och gå ut och ankra på lämpligt avstånd och djup med att frifälla ankaret.
7. Backa in och ungefär halvvägs öka motståndet på ankarspelet så ankaret börjar gräva ner sig
8. Ha ankarspelet på lite motstånd så kättingen löper ut men inte helt fritt så ankaret fortsätter att gräva ner sig, fören hålls rak och vi fortfarande kan göra fart bakåt.
9. När båten närmar sig den i vattnet utlagda flytlinan så hoppar simmerskan i vattnet och fångar upp flytlinan
10. Flytlinan räcks upp i aktern och görs fast i akterknapen (i vårt fall är styrbords akterlina prioriterad då propellereffekten drar babord vid back)
11. Simma iland med Lina 2, babord akterlina, och gör om proceduren för Lina 1.
12. Sträck upp ankarkättingen för att fixera båten och kontrollera att ankaret inte draggar.
13. För att säkra upp båten (och för att få viken för oss själva) simma iland och fäst två midskepps spring som går lite förut, för att hjälpa ankaret vid sidvind och fixera båten, Lina 3 och 4.
14. Fäst fendrar på springlinorna som varning. Var noga med knoparna, fendrar har en tendens att rymma.
15. Sätt på snorkel och mask och kontrollera att djupet under köl och roder är tillräckligt och stämmer med vad som ekolodet visade när du körde in.
16. Simma och kontrollera att ankaret grävt ner sig bra
17. Snygga till på däck genom att samla upp alla linor.
18. Sätt upp soltaket för att få skugga
19. Avnjut en god frukost (Yoghurt, müsli, frukt och honung rekommenderas)
20. Ta en siesta och njut av att ha en egen ankarvik.

Nu var vi redo för riktig semester, bara ligga stilla ett tag ensamma i en skyddande vik där vi kunde glida ned i vattnet med en bit bröd för att mata fiskarna som samlats runt båten. Och allt började bra tills getingarna började dyka upp. Det var ett getingår och jag har aldrig upplevt dem i det stora antal som besökte båten. Det var hett och det märktes att de var törstiga. Det kunde sitta ett hundratal gul-svarta kroppar på däck innan daggen försvann på morgonen. Det började bli farligt, speciellt då Lucina är allergisk mot getingstick. Vi försökte ta det lugnt och inte provocera insekterna som bara var ute efter vatten, vi ville egentligen inte ge oss av utan fortsätta njuta av vår egen vik. 

Men efter tre dagar gav vi upp då vi inte kunde slappna av med det konstanta sällskapet. Det var bara efter mörkrets inbrott som vi blev getingfria, bortsett från eftersläntrare nere i ruffen. Vi förflyttade oss tillbaka till det lilla samhället där vi ankrade i viken söder om väderkvarnen där vi tidigare sett en annan båt få grepp med ankaret i den annars av sandsten täckta botten. Vi hittade samma plats med sjögräs och sand och fick grepp, men flera båtar som såg oss och prövade samma vik misslyckades med att hitta ett område med sand och draggade så fort vinden ökade. Har var det bara enstaka getingar som kom på besök och äntligen hade de glass kvar på strandkaféet

Från Kastos blev det ett strandhugg i viken Porto Leone på grannön Kalamos där vi firade midsommar. Här ligger en liten by som legat i ruiner och varit övergiven sedan den kraftiga jordbävningen i området på 50-talet. Man har nu sakta börjat återställa en del av byggnaderna med start av byns kyrka. Här tog vi en promenad upp mot vägen som har återuppbyggts och från vilken man har en fin utsikt över viken. Vi låg här ett par nätter innan vi seglade vidare mot Ithaka.

Vi hann också med seglingar till vikar på Ithaka, Meganisi, Atokos och Lefkas. Det blev också flera turer genom Lefkas kanal för att återvända till Preveza för att handla. Men allt gick inte smärtfritt, det var en hel del som var ringrostigt på båten efter över tre år på land och över ett halvår stillaliggande i lock-down. Vår bogpropeller hade på något sätt tappat ett av bladen så vi använde den bara i nödfall. Styrningen (hydraulik) hackade lite vilket tydde på att det antingen kommit luft i systemet och/eller att packningar var gamla och börjat läcka. Autopiloten slutade fungera efter cirka en halvtimme varje gång vi använde den. Och signalerna från VHF antennen till AIS fungerade bara när vi var väldigt nära en sändare/mottagare. Någonstans i kabeln från masttoppen var det dålig kontakt. Alla mindre problem som borde vara lätta att fixa, men vår bägare med att fixa saker var för tillfälligt på väg att svämma över så det kändes tungt.

När vi ringde Dieter på elektronikfirman Metronix, som vid det här laget hunnit bli vår personliga vän, för att fråga om råd fick vi det fruktansvärda beskedet att han just hastigt avlidit. Vi hade träffat honom bara några veckor tidigare och hade gjort besök till hans verkstad obligatoriska varje gång vi var i Lefkas, bara för att träffas och prata lite. En underbar ödmjuk, kunnig och varm människa från Österrike som själv seglat runt med egen båt innan han slagit sig ner i Lefkas och startat sin firma. Det var ett hårt slag och vi kände oss bedrövade och Lefkas tog en ny form. Istället för att vara en plats vi såg fram emot att besöka, för där kunde vi träffa Dieter, så blev det en plats vi kände sorg och smärta inför och till en början undvek.

I mitten av juli hade en ny värmevåg med temperaturer runt 40 grader börjat. Getingar och stora katamaraner fortsatte med sin ibland påträngande närvaro. Och Greklands hetaste och turisttätaste månad augusti närmade sig. Dessutom behövde vi förnya våra pass och bilen skulle besiktigas. Allt detta tillsammans med alla småfel som Sarita fortfarande hade efter allt arbete vi lagt ner gjorde att vi kände behovet av en paus i seglarlivet. Så vi bestämde oss för att återvände till Cleopatra Marina och lyfta upp Sarita på land och stoppa om henne (vinterkonservera) för att kunna åka till Sverige. Det har sedan resulterat i att vi nu spenderar vintern i de svenska fjällen innan vi planerar att flyga tillbaka till Sarita i vår med förnyad entusiasm. Men den historien får bli ett annat inlägg.