Vackra Vonitsa
Vonitsa i Amvrakikobukten är en av de platser vi återkommer till och trivs att besöka. Det är en lugn plats där den lilla turism som finns är mestadels grekisk. Där finns vår favorittaverna och en marknad full av frukt, grönt och folkliv som lockar till besök. Över staden tronar en borg med en lång historia och nu börjar också marinan vakna ur en Törnrosasömn.
Efter sjösättning i Preveza brukar vår första anhalt vara Vonitsa i Amvrakikobukten. På vägen dit spanar vi efter delfiner och sköldpaddor som ofta gör oss sällskap. Vid vanligt sommarväder med svaga vindar på natten och förmiddagen och en nordvästlig sjöbris på eftermiddagen så brukar vi ankra bakom halvön öster om staden. Där kan vi mysa av lugnet på ankarplatsen där kvällsjoggare rundar halvön och vi hör korna högljutt vägra att återvända till sitt nattkvarter medan vi avnjuter en plockmiddag i sittbrunnen och solen går ner mellan träden på halvön. Ett kärt återseende av en av våra favoritplatser i området som vi skrivit om förut, bland annat när vi beskrev Amvrakikobukten men också när vi sjösatte i våras och där har vi upplevt firanden av nationaldagen, 200-års jubileum av ett slag där turkarna besegrades och sprinttävlingar för speciella hästar från området i en gångart som liknar tölt förutom vardagshändelser som bröllop och festivaler.
Dagen efter var det dags att återknyta bekantskapen med och åter njuta av vad Vonitsa har att erbjuda. Vår förmiddagspromenad gick genom eukalyptusskogen förbi ruinerna av murarna från romartiden och den gamla kyrkan mittemot den nyöppnade caféet/discot och tillbaka till staden där vi avslutade med var sin glass där vi kunde se ut över stenstranden med sina resta solparasoller och solstolar som kan användas av de som vill. På kvällen rodde vi jollen tillbaka i land för att fira Saritas sjösättning med “Drunken mussels” på vår favorittaverna Maistrali.
På vägen passerade vi en session för bröllopsfoton vid kyrkan på halvön där brudparet och fotografen försökte samla ihop alla motvilliga barn som skulle vara med som dekoration på bilderna. Brudparet och dess föräldrar fick turas om att jaga de små uppklädda telningarna för att få dem samlade på samma bild. Vi försökte bidra med att fånga deras uppmärksamhet så de stod stilla några sekunder, tillräckligt länge för att fastna på bild. Brudparet såg ut att ta det med ro och det blev lite olika konstellationer i det vackra kvällsljuset Fotografen log lite urskuldande men tacksamt mot oss när vi lyckades få barnen att tänka på något annat än att jag varandra runt trädstammarna. Till slut lyfte brudgummen upp den minsta tjejen i famnen istället, tror det blev mycket fina bröllopsfoton.
När vi närmade oss tavernan såg vi att den äldste sonen nu tagit plats i köket istället att arbeta som servitör. Men både han och hans pappa såg oss när vi anlände och vinkade glatt till oss. Det ger en varm känsla att inte bara bli igenkänd utan att det känns som att de genuint blir glada av att se oss igen. Inne i tavernan så hänger fotografier från Vonitsa under en svunnen tid som påminner om att familjen funnits här länge. Så vi hade den yngre sonen som vår servitör och som vanligt hjälpte honom med att sätta över en vit pappersduk över de rutiga tygdukarna. Han skulle hämta menyn men vi visste redan vad vi ville ha, att dela på Saganaki cheese till förrätt och Drunken Mussels till huvudrätt. Han försvann in och kom ut med bestick och bröd. Vi frågade försynt om vi kunde få brödet grillat i olja och med en kryddblandning med bl a oregano och timjan som är så gott och som vi fått vid tidigare besök, men han skakade på huvudet. När han sen kom med vår förrätt kom han också med grillade brödskivor, vi misstänkte att den äldre sonen hade fixat till det. Och maten smakade som vanligt underbart och vi njöt av att sakta skopa upp mussla efter mussla i ett tomt musselskal, fylla den med den salta smakrika skyn och lite av purjolöken som simmade i skyn och sörpla i sig härligheten. Allt medan vi kunde se ut över Amvrakikobukten som sakta skiftade från blått till grått till rosa och rött allteftersom solen sjönk ner bakom bergen. När vi betalt och skulle gå så hejdade de oss och sa att vi måste smaka på deras nya efterrätt, inlagda plommon. Då hade också mamman i familjen anlänt och Lucina var inte sen att ge henne en varm kram och en puss på kinden. Inte undra på att vi älskar den tavernan.
Det nya i Vonitsa är allt arbete som sker vid marinan vilket är positivt då det legat många övergivna båtar vid kajen då det inte varit någon avgift att ligga där. Stadskajen där båtarna ligger förtöjda har förlängts bortom marinan och nästa steg är att förlänga vågbrytaren utanför den nya kajen. Man har redan tjuvstartat att ta betalt även om det bara finns tillgång till vatten i nuläget men prisnivån är mycket rimlig, under 100-lappen per dygn för Sarita som ligger längs med på bryggan. Avgiften motiveras av att förtöjningslinorna vid kajen har kontrollerats och bytts ut där det var nödvändigt. Hittills sker byggandet i kommunens regi och man hoppas att vara klara med marinan till nästa års säsong där det skall finnas plats med upp till 200 båtar, men då kanske en privat aktör har tagit över. Det är åtminstone vad hamnkaptenen, som var en kvinna, indikerar.
Då väderprognosen varnade för en annalkande åskfront tog vi beslutet att gå in i Vonitsas marina då vinden kan bli kraftig och komma från alla håll och ankarplatsen är öppen för många vindriktningar. Vi noterade att det fanns en plats på insidan av hamnpiren som sticker ut, även om våra ögonmått sade att Saritas för skulle sticka ut lite i hamninloppet. Men fredagen den 16:e september kunde vi lägga till där väl medvetna om att när sjöbrisen kom skulle vi tryckas mot kajen. Men med åtta fendrar och vår landgång som fungerar som fenderbräda mellan fendrar och kajen på plats kändes det inte som ett problem.
Sarita väckte en del uppmärksamhet på kajen då båtarna ankrade på andra sidan hade österrikiska och tyska flaggor. Sarita har en historia av att vara österrikarens Kurt Eckers privata yacht. Ecker startade och drev Ecker Yachting, ett charterbolag i Medelhavet och Grekland som han nyss pensionerat sig från, så många österrikare känner till honom och hans båt. Dessutom var han vän med tyske båtjournalisten och äventyraren Bobby Schenk som lånade Sarita vid olika tillfällen och skrev böcker om sina seglingar. En om Atlantseglingen utan navigationsinstrument och en om seglingar i Söderhavet som också blev en film för tysk TV. Så ibland känner seglare från både Tyskland och Österrike igen båten och vill prata om dess historia, som det hände på kajen i Vonitsa. Du kan läsa mer om historien på sidan om Sarita.
På kvällen dagen efter kunde vi sedan med en blandning av fascination och bävan se på skådespelet i fjärran när naturens krafter visade sig på natthimlen. Även om åskcellen passerade norr om oss och lösgjorde sina krafter över Arta kändes det skönt att vara förtöjda innanför vågbrytaren i Vonitsa. Det kom varken regn eller vind så vi kunde fortsätta njuta av skådespelet på avstånd. Dagen efter så kom en byig kraftig vind som blåste oss mot kajen och även om vågbrytaren i hamnen skyddade för större vågor så behövdes de många fendrarna och fenderbrädan som skydd. Bra att ha en fendersamlare som Lucina ombord som hittat flera kasserade fendrar som hon fixat till och gett nya sydda fenderskydd.
När vi låg vid kaj tog jag fram min cykel för att laga en punktering jag fått på bakhjulet då jag cyklat för nära björnbärssnåren med dess vassa taggar. Det är en Brompton som jag köpte begagnad och lagat punktering på åtskilliga gånger, men då var det framdäcket som är enklare att ta bort. Jag hoppades kunde fixa punkteringen med hjulet på men när jag stoppade ner det nypumpade bakdäcket i en hink med vatten för att lokalisera läckaget insåg jag att hela däcket och innerslangen borde bytas. Som tur var fanns dessa ombord på reservdelslistan och vi hade ett svagt minne av att vi sett en cykelreparatör på huvudgatan.
Så även om det kändes lite som ett nederlag att inte fixa själv gav jag mig iväg in i Vonitsa ledande cykeln med ett nytt däck runt styret och en inneslang på pakethållaren. Vad vi sett var dock en mopeduthyrning som dessutom var stängt då det var lördag. Jag fortsatte till gatans slut men ingen mer cykelreparatör så jag stannade till vid en mack. Med Google translate gjorde jag mig förstådd, men vägbeskrivningen är jag tacksam för att hans son som kunde lite engelska fanns där och översatte. På Vonitsas bakgator hittade jag en verkstad som var lätt att identifiera då gården framför var full med mopeder och cyklar i olika skeden i sina liv och olika typer av däck låg utspridda runt huset. I den mörka verkstaden satt ett par medelålders män bara i kortbyxor och snackade medan en annan man i jobboverall jobbade med en cykel. Jag visade upp mitt ekipage till mannen i overall och pekade på bakhjulet och det medhavda däcket. Han gjorde tummen upp och sa “One hour”. Jag gned mina fingrar som symbol på hur mycket det skulle kosta. Han visade upp tio fingrar. Jag gjorde tummen upp. På vägen ut närmande sig de två andra männen och försökte börja prata på lite olika språk varav inget fungerade. Då sa den ena “Fussball” och log. Då sa jag “Zlatan” och han sken upp med ett brett leende innan jag gick iväg. En timme senare var jag tillbaka med 10€ och fick tillbaka en nyfixad cykel. Undrar vad det skulle kostat i Sverige?
På söndagen tog vi en promenad bort till stranden och agerade badturister en stund innan vi använde duscharna på stranden att tvätta oss. Sen belönade vi oss med en glass på en av uteserveringarna vid stadskajen. När vi satt där hörde vi bilar som tutade frenetiskt och snart hade vi en procession av bilar som innehöll uppklädda gäster, en präst och ett brudpar. Vi ställde oss upp och vinkade åt dem och Lucina gjorde ett hjärta varvid gästerna i de passerande bilarnas vinkade tillbaka och tutade ännu mer. När vi sen tog en promenad runt staden passerade vi en av kyrkorna där gatorna var blockerade av uppklädda människor, det var uppenbart att det var platsen för bröllopet. Vi hörde grekisk musik och en liten procession anförda av musiker och innehållande bruden kom intågande. Så där stod vi bland alla gäster och njöt av folklivet en söndag i september i Vonitsa.
Dagen efter var en måndag vilket är marknadsdag i Vonitsa. Där kan vi frossa i fantastiska frukter och grönsaker, många till priset av 1€ per kilo och färska från gårdarna utan att varit kylda. Men marknaden bjuder på mer än frukt, grönt och fisk, det är kläder, tyger, husgeråd, mattor, handdukar och framför allt ett fantastiskt folkliv med många möten. Ofta lägger försäljarna mer något extra i påsen med en blinkning och ett leende. Lucina beskriver ett möte på marknaden:
På marknaden i Vonitsa är det trångt och kunderna är ivriga, här handlas det skalade nötter i mängder.Precis bredvid mig står en mycket gammal kvinna i svart med en sjal runt huvudet, hon ser trött och skör och lite obekväm ut i trängseln. Hon ser att jag pekar på säcken med oskalade valnötter och gör en gest att dessa skall jag inte köpa. Försäljaren som har fullt upp tar då snabbt upp två nötter ur säcken och klämmer ihop dom i en hand så skalen spricker, han nickar uppmanande till mig och ger mig nötterna. Då börjar en diskussion mellan honom och den gamla damen som jag tror handlar om att detta är fina nötter från Albanien med bra o tunna skall, men damen tycker de är smaklösa så jag skall inte köpa dom. Jag säger att jag vill ha ett kilo och försäljaren börjar skopa nötter i en påse. Då tittar damen på mig och sedan snabbt på försäljaren så han inte skall se, det glittrar i de trötta ögonen, hon pekar på min hand och vill smaka. Hon tuggar medans hon avslutar sina inköp, och precis innan hon går gör hon i smyg tummen upp till mig och ser plötsligt stark och busig ut. Jag ler i samförstånd.
