Vackra Vonitsa
Vonitsa i Amvrakikobukten Ă€r en av de platser vi Ă„terkommer till och trivs att besöka. Det Ă€r en lugn plats dĂ€r den lilla turism som finns Ă€r mestadels grekisk. DĂ€r finns vĂ„r favorittaverna och en marknad full av frukt, grönt och folkliv som lockar till besök. Ăver staden tronar en borg med en lĂ„ng historia och nu börjar ocksĂ„ marinan vakna ur en Törnrosasömn.
Efter sjösÀttning i Preveza brukar vÄr första anhalt vara Vonitsa i Amvrakikobukten. PÄ vÀgen dit spanar vi efter delfiner och sköldpaddor som ofta gör oss sÀllskap. Vid vanligt sommarvÀder med svaga vindar pÄ natten och förmiddagen och en nordvÀstlig sjöbris pÄ eftermiddagen sÄ brukar vi ankra bakom halvön öster om staden. DÀr kan vi mysa av lugnet pÄ ankarplatsen dÀr kvÀllsjoggare rundar halvön och vi hör korna högljutt vÀgra att ÄtervÀnda till sitt nattkvarter medan vi avnjuter en plockmiddag i sittbrunnen och solen gÄr ner mellan trÀden pÄ halvön. Ett kÀrt Äterseende av en av vÄra favoritplatser i omrÄdet som vi skrivit om förut, bland annat nÀr vi beskrev Amvrakikobukten men ocksÄ nÀr vi sjösatte i vÄras och dÀr har vi upplevt firanden av nationaldagen, 200-Ärs jubileum av ett slag dÀr turkarna besegrades och sprinttÀvlingar för speciella hÀstar frÄn omrÄdet i en gÄngart som liknar tölt förutom vardagshÀndelser som bröllop och festivaler.
Dagen efter var det dags att Ă„terknyta bekantskapen med och Ă„ter njuta av vad Vonitsa har att erbjuda. VĂ„r förmiddagspromenad gick genom eukalyptusskogen förbi ruinerna av murarna frĂ„n romartiden och den gamla kyrkan mittemot den nyöppnade cafĂ©et/discot och tillbaka till staden dĂ€r vi avslutade med var sin glass dĂ€r vi kunde se ut över stenstranden med sina resta solparasoller och solstolar som kan anvĂ€ndas av de som vill. PĂ„ kvĂ€llen rodde vi jollen tillbaka i land för att fira Saritas sjösĂ€ttning med “Drunken mussels” pĂ„ vĂ„r favorittaverna Maistrali.
PÄ vÀgen passerade vi en session för bröllopsfoton vid kyrkan pÄ halvön dÀr brudparet och fotografen försökte samla ihop alla motvilliga barn som skulle vara med som dekoration pÄ bilderna. Brudparet och dess förÀldrar fick turas om att jaga de smÄ uppklÀdda telningarna för att fÄ dem samlade pÄ samma bild. Vi försökte bidra med att fÄnga deras uppmÀrksamhet sÄ de stod stilla nÄgra sekunder, tillrÀckligt lÀnge för att fastna pÄ bild. Brudparet sÄg ut att ta det med ro och det blev lite olika konstellationer i det vackra kvÀllsljuset Fotografen log lite urskuldande men tacksamt mot oss nÀr vi lyckades fÄ barnen att tÀnka pÄ nÄgot annat Àn att jag varandra runt trÀdstammarna. Till slut lyfte brudgummen upp den minsta tjejen i famnen istÀllet, tror det blev mycket fina bröllopsfoton.
NÀr vi nÀrmade oss tavernan sÄg vi att den Àldste sonen nu tagit plats i köket istÀllet att arbeta som servitör. Men bÄde han och hans pappa sÄg oss nÀr vi anlÀnde och vinkade glatt till oss. Det ger en varm kÀnsla att inte bara bli igenkÀnd utan att det kÀnns som att de genuint blir glada av att se oss igen. Inne i tavernan sÄ hÀnger fotografier frÄn Vonitsa under en svunnen tid som pÄminner om att familjen funnits hÀr lÀnge. SÄ vi hade den yngre sonen som vÄr servitör och som vanligt hjÀlpte honom med att sÀtta över en vit pappersduk över de rutiga tygdukarna. Han skulle hÀmta menyn men vi visste redan vad vi ville ha, att dela pÄ Saganaki cheese till förrÀtt och Drunken Mussels till huvudrÀtt. Han försvann in och kom ut med bestick och bröd. Vi frÄgade försynt om vi kunde fÄ brödet grillat i olja och med en kryddblandning med bl a oregano och timjan som Àr sÄ gott och som vi fÄtt vid tidigare besök, men han skakade pÄ huvudet. NÀr han sen kom med vÄr förrÀtt kom han ocksÄ med grillade brödskivor, vi misstÀnkte att den Àldre sonen hade fixat till det. Och maten smakade som vanligt underbart och vi njöt av att sakta skopa upp mussla efter mussla i ett tomt musselskal, fylla den med den salta smakrika skyn och lite av purjolöken som simmade i skyn och sörpla i sig hÀrligheten. Allt medan vi kunde se ut över Amvrakikobukten som sakta skiftade frÄn blÄtt till grÄtt till rosa och rött allteftersom solen sjönk ner bakom bergen. NÀr vi betalt och skulle gÄ sÄ hejdade de oss och sa att vi mÄste smaka pÄ deras nya efterrÀtt, inlagda plommon. DÄ hade ocksÄ mamman i familjen anlÀnt och Lucina var inte sen att ge henne en varm kram och en puss pÄ kinden. Inte undra pÄ att vi Àlskar den tavernan.
Det nya i Vonitsa Àr allt arbete som sker vid marinan vilket Àr positivt dÄ det legat mÄnga övergivna bÄtar vid kajen dÄ det inte varit nÄgon avgift att ligga dÀr. Stadskajen dÀr bÄtarna ligger förtöjda har förlÀngts bortom marinan och nÀsta steg Àr att förlÀnga vÄgbrytaren utanför den nya kajen. Man har redan tjuvstartat att ta betalt Àven om det bara finns tillgÄng till vatten i nulÀget men prisnivÄn Àr mycket rimlig, under 100-lappen per dygn för Sarita som ligger lÀngs med pÄ bryggan. Avgiften motiveras av att förtöjningslinorna vid kajen har kontrollerats och bytts ut dÀr det var nödvÀndigt. Hittills sker byggandet i kommunens regi och man hoppas att vara klara med marinan till nÀsta Ärs sÀsong dÀr det skall finnas plats med upp till 200 bÄtar, men dÄ kanske en privat aktör har tagit över. Det Àr Ätminstone vad hamnkaptenen, som var en kvinna, indikerar.
DÄ vÀderprognosen varnade för en annalkande Äskfront tog vi beslutet att gÄ in i Vonitsas marina dÄ vinden kan bli kraftig och komma frÄn alla hÄll och ankarplatsen Àr öppen för mÄnga vindriktningar. Vi noterade att det fanns en plats pÄ insidan av hamnpiren som sticker ut, Àven om vÄra ögonmÄtt sade att Saritas för skulle sticka ut lite i hamninloppet. Men fredagen den 16:e september kunde vi lÀgga till dÀr vÀl medvetna om att nÀr sjöbrisen kom skulle vi tryckas mot kajen. Men med Ätta fendrar och vÄr landgÄng som fungerar som fenderbrÀda mellan fendrar och kajen pÄ plats kÀndes det inte som ett problem.
Sarita vĂ€ckte en del uppmĂ€rksamhet pĂ„ kajen dĂ„ bĂ„tarna ankrade pĂ„ andra sidan hade österrikiska och tyska flaggor. Sarita har en historia av att vara österrikarens Kurt Eckers privata yacht. Ecker startade och drev Ecker Yachting, ett charterbolag i Medelhavet och Grekland som han nyss pensionerat sig frĂ„n, sĂ„ mĂ„nga österrikare kĂ€nner till honom och hans bĂ„t. Dessutom var han vĂ€n med tyske bĂ„tjournalisten och Ă€ventyraren Bobby Schenk som lĂ„nade Sarita vid olika tillfĂ€llen och skrev böcker om sina seglingar. En om Atlantseglingen utan navigationsinstrument och en om seglingar i Söderhavet som ocksĂ„ blev en film för tysk TV. SĂ„ ibland kĂ€nner seglare frĂ„n bĂ„de Tyskland och Ăsterrike igen bĂ„ten och vill prata om dess historia, som det hĂ€nde pĂ„ kajen i Vonitsa. Du kan lĂ€sa mer om historien pĂ„ sidan om Sarita.
PĂ„ kvĂ€llen dagen efter kunde vi sedan med en blandning av fascination och bĂ€van se pĂ„ skĂ„despelet i fjĂ€rran nĂ€r naturens krafter visade sig pĂ„ natthimlen. Ăven om Ă„skcellen passerade norr om oss och lösgjorde sina krafter över Arta kĂ€ndes det skönt att vara förtöjda innanför vĂ„gbrytaren i Vonitsa. Det kom varken regn eller vind sĂ„ vi kunde fortsĂ€tta njuta av skĂ„despelet pĂ„ avstĂ„nd. Dagen efter sĂ„ kom en byig kraftig vind som blĂ„ste oss mot kajen och Ă€ven om vĂ„gbrytaren i hamnen skyddade för större vĂ„gor sĂ„ behövdes de mĂ„nga fendrarna och fenderbrĂ€dan som skydd. Bra att ha en fendersamlare som Lucina ombord som hittat flera kasserade fendrar som hon fixat till och gett nya sydda fenderskydd.
NÀr vi lÄg vid kaj tog jag fram min cykel för att laga en punktering jag fÄtt pÄ bakhjulet dÄ jag cyklat för nÀra björnbÀrssnÄren med dess vassa taggar. Det Àr en Brompton som jag köpte begagnad och lagat punktering pÄ Ätskilliga gÄnger, men dÄ var det framdÀcket som Àr enklare att ta bort. Jag hoppades kunde fixa punkteringen med hjulet pÄ men nÀr jag stoppade ner det nypumpade bakdÀcket i en hink med vatten för att lokalisera lÀckaget insÄg jag att hela dÀcket och innerslangen borde bytas. Som tur var fanns dessa ombord pÄ reservdelslistan och vi hade ett svagt minne av att vi sett en cykelreparatör pÄ huvudgatan.
SĂ„ Ă€ven om det kĂ€ndes lite som ett nederlag att inte fixa sjĂ€lv gav jag mig ivĂ€g in i Vonitsa ledande cykeln med ett nytt dĂ€ck runt styret och en inneslang pĂ„ pakethĂ„llaren. Vad vi sett var dock en mopeduthyrning som dessutom var stĂ€ngt dĂ„ det var lördag. Jag fortsatte till gatans slut men ingen mer cykelreparatör sĂ„ jag stannade till vid en mack. Med Google translate gjorde jag mig förstĂ„dd, men vĂ€gbeskrivningen Ă€r jag tacksam för att hans son som kunde lite engelska fanns dĂ€r och översatte. PĂ„ Vonitsas bakgator hittade jag en verkstad som var lĂ€tt att identifiera dĂ„ gĂ„rden framför var full med mopeder och cyklar i olika skeden i sina liv och olika typer av dĂ€ck lĂ„g utspridda runt huset. I den mörka verkstaden satt ett par medelĂ„lders mĂ€n bara i kortbyxor och snackade medan en annan man i jobboverall jobbade med en cykel. Jag visade upp mitt ekipage till mannen i overall och pekade pĂ„ bakhjulet och det medhavda dĂ€cket. Han gjorde tummen upp och sa “One hour”. Jag gned mina fingrar som symbol pĂ„ hur mycket det skulle kosta. Han visade upp tio fingrar. Jag gjorde tummen upp. PĂ„ vĂ€gen ut nĂ€rmande sig de tvĂ„ andra mĂ€nnen och försökte börja prata pĂ„ lite olika sprĂ„k varav inget fungerade. DĂ„ sa den ena “Fussball” och log. DĂ„ sa jag “Zlatan” och han sken upp med ett brett leende innan jag gick ivĂ€g. En timme senare var jag tillbaka med 10⏠och fick tillbaka en nyfixad cykel. Undrar vad det skulle kostat i Sverige?
PÄ söndagen tog vi en promenad bort till stranden och agerade badturister en stund innan vi anvÀnde duscharna pÄ stranden att tvÀtta oss. Sen belönade vi oss med en glass pÄ en av uteserveringarna vid stadskajen. NÀr vi satt dÀr hörde vi bilar som tutade frenetiskt och snart hade vi en procession av bilar som innehöll uppklÀdda gÀster, en prÀst och ett brudpar. Vi stÀllde oss upp och vinkade Ät dem och Lucina gjorde ett hjÀrta varvid gÀsterna i de passerande bilarnas vinkade tillbaka och tutade Ànnu mer. NÀr vi sen tog en promenad runt staden passerade vi en av kyrkorna dÀr gatorna var blockerade av uppklÀdda mÀnniskor, det var uppenbart att det var platsen för bröllopet. Vi hörde grekisk musik och en liten procession anförda av musiker och innehÄllande bruden kom intÄgande. SÄ dÀr stod vi bland alla gÀster och njöt av folklivet en söndag i september i Vonitsa.
Dagen efter var en mÄndag vilket Àr marknadsdag i Vonitsa. DÀr kan vi frossa i fantastiska frukter och grönsaker, mÄnga till priset av 1⏠per kilo och fÀrska frÄn gÄrdarna utan att varit kylda. Men marknaden bjuder pÄ mer Àn frukt, grönt och fisk, det Àr klÀder, tyger, husgerÄd, mattor, handdukar och framför allt ett fantastiskt folkliv med mÄnga möten. Ofta lÀgger försÀljarna mer nÄgot extra i pÄsen med en blinkning och ett leende. Lucina beskriver ett möte pÄ marknaden:
PÄ marknaden i Vonitsa Àr det trÄngt och kunderna Àr ivriga, hÀr handlas det skalade nötter i mÀngder.Precis bredvid mig stÄr en mycket gammal kvinna i svart med en sjal runt huvudet, hon ser trött och skör och lite obekvÀm ut i trÀngseln. Hon ser att jag pekar pÄ sÀcken med oskalade valnötter och gör en gest att dessa skall jag inte köpa. FörsÀljaren som har fullt upp tar dÄ snabbt upp tvÄ nötter ur sÀcken och klÀmmer ihop dom i en hand sÄ skalen spricker, han nickar uppmanande till mig och ger mig nötterna. DÄ börjar en diskussion mellan honom och den gamla damen som jag tror handlar om att detta Àr fina nötter frÄn Albanien med bra o tunna skall, men damen tycker de Àr smaklösa sÄ jag skall inte köpa dom. Jag sÀger att jag vill ha ett kilo och försÀljaren börjar skopa nötter i en pÄse. DÄ tittar damen pÄ mig och sedan snabbt pÄ försÀljaren sÄ han inte skall se, det glittrar i de trötta ögonen, hon pekar pÄ min hand och vill smaka. Hon tuggar medans hon avslutar sina inköp, och precis innan hon gÄr gör hon i smyg tummen upp till mig och ser plötsligt stark och busig ut. Jag ler i samförstÄnd.
