Vi är inte på semester, vi bor här

Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande. Ofta kryper det fram en känsla av att vi bara är här tillfälligt på semester och måste stressa för att få allt klart.

Jag vet inte hur många gånger varje dag vi får påminna varandra om att vi har tid när vi är på väg någonstans eller skall göra något, vi har inte bråttom. Vi har sagt att lustmetoden i möjligaste mån skall styra våra liv, men med Luther på ena axeln och Jante på andra ,är det lätt att falla in i den bekanta stressen från vardagslivet i land när andra i stor utsträckning bestämde över vår agenda. Vi hade åtaganden med familj, vänner och ägodelar som adderade både glädje och bekymmer, men framför allt tid. Stressen med att få ihop livspusslet som det så populärt heter.

Vi måste ibland påminna oss om att vi har inget pendeltåg att passa, inget jobb att gå till varje dag, inte några gräsmattor som skall klippas eller andra måsten som skall göras. När vi promenerar in till närmaste stad för att komplettera vårt matförråd så är det lätt att komma upp i fart och stressa in till närmaste affär för att hinna hem till – ja det var just det. Nu har vi inte lika mycket måsten vi ska hinna hem till. Men med orden ”vi har inte bråttom” från någon av oss kan vi stanna till vid olivlunden och titta på blomsterprakten, sitta ner och ta en glass vid ett litet kafé på vägen, eller bara gå i en lugnare och behagligare takt.

Känslan av att inte ha tider att passa och åtaganden som måste göras är svårt att ta till oss. Vi har bägge levt med en hög arbetsmoral, man ska göra rätt för sig. Det tycker vi fortfarande men nu på ett annat sätt. Vi kan mer välja och det kan resultera i annat sorts arbete där vi kan hjälpa andra, men utan tanke på att vi behöver ha betalt. Vi har kommit till en situation som ger oss möjligheter till allt detta, men det är ingen slump att vi hamnat här. Vi har bägge under många år (Lucina de senaste 15 åren) arbetat och sparat för att kunna bo på en båt, först omedvetna om varandra och på senare tid tillsammans. Men att sen anamma livsstilen helt och fullt kommer nog ta tid då det hela tiden smyger in känslan av att vi ska göra rätt för oss. Vilka är vi som tror att vi bara kan leva på en båt och njuta av livet, vi måste arbeta också.

Och visst har vi en lång arbetslista på Sarita, egentligen mer än två heltidsarbeten. Men listan har vi tid att fördela över tiden och ta tag i utifrån lustmetoden. Där har vi lite olika principer när vi bestämmer vilka saker på listan som skall åtgärdas. Lucina gör alltid några saker som hon tycker är lite tråkiga innan hon gör det hon tycker är roligt, lite som en belöning. Jag börjar mer med det som jag tycker är roligast eller viktigast vilket gör att det där tråkiga ofta blir kvar på listan. Men livet är så finurligt konstruerat att det jag tycker är tråkigt eller för krångligt för att ge mig i kast med, de sakerna är ofta de som Lucina tycker är roligast.

Det kan vara att skrapa och slipa föremål som förberedelse för att fernissa eller måla, något jag tycker är tråkigt. Däremot är Lucina inte lika förtjust i att fernissa, men det är jag. Jag tycker om att organisera och sortera vårt reservdelsförråd, allt ifrån att sortera skruvar i skruvlådan till att kategorisera elkablar, något som Lucina aldrig skulle ha tålamod med. Däremot är hon tacksam över att det är lätt att hitta rätt skruv när hon behöver dem, liksom att kemilådans innehåll finns registrerat så hon vet vad det finns för lim och tätmedel. Hon har däremot oändligt tålamod att plocka isär saker som inte fungerar och få ihop dem igen, ofta fungerande. Men om de inte fungerar vid första försöket så är det på det igen med nya försök medan jag har en tendens att ge upp efter första försöket. Det kan handla om att snickra ihop och anpassa akterstuvens durk efter att området förändrats av nya skrovgenomföringar, eller en pump som slutat fungera. Det bästa sättet att få något gjort är att säga till Lucina att det är omöjligt, det är som att skjuta startskottet till ett individuellt maratonlopp för henne.

Lucina brukar beskriva det som att hon har mycket kompetent personal (jag har mage att anta att hon syftar på mig), ett fantastiskt organiserat och optimerat reservdelslager, en välsorterad tillbehörsaffär och en kvalitativ verktygssats (hon ler varje gång hon tar fram väskan med Bachos hylsnyckelsats mm) till sitt förfogande som gör allt arbete ombord till en njutning. Även i pentryt är det praktiskt för arbetsfördelningen genom att Lucina gillar att laga mat men tycker att diska är om inte onödigt så i alla fall urtråkigt. Diskning har jag däremot inte har något problem med, vilket jag har med matlagning. Sen att hon slänger in besticken i besticklådan gör bara att jag får städa upp bland utensilierna med jämna mellanrum.

Så oftare och oftare kan vi njuta av att vi faktiskt bor här, inte bara är här för en kortare semester. Både när vi tar itu med arbetsuppgifter ombord och när vi smuttar på glaset på fördäck medan solen går ner en ljummen kväll i den Grekiska övärlden och talar om vad vi mer vill uppleva tillsammans