Svalbard, den sista vildmarken

Kajak

För att titta på videon som sammanfattar vårt besök på Svalbard, klicka på bilden. Filmen finns också i en version med låg upplösning, se länk sist i artikeln.

När seglingssäsongen i Grekland förkortades så gav det möjlighet till andra upplevelser av ett helt annat slag på Svalbard. Att uppleva denna ögrupp, som ligger cirka 130 mil från nordpolen och har världens nordligaste stad/by på 78:e breddgraden, gav mersmak. Ögruppen som har fler isbjörnar än innevånare och där man inte för röra sig utanför staden Longyearbyen utan att ha en beväpnad guide gör det spännande. Att vi under besöket dessutom hade en enorm tur med vädret och hälsade på två polarguider gjorde inte saken sämre. 

Svalbard från luften

Vid inflygningen till Longyearbyen sågs de snöklädda bergstopparna på Svalbard sticka upp ovanför molnen.

Redan ombord på flyget kunde vi se hur Svalbard ståtade med sin karga skönhet. Vita snötäckta toppar stack upp över de mjukt formade låga molnen som hade öarna i ett stadigt grepp tills vi närmade flygplatsen alldeles utanför Longyearbyen. Då sprack molnen upp och de karga klippformationerna avtäcktes och den mörka naturen avslöjade att kolindustrin var den viktigaste inkomstkällan under 1900-talet. Landningsbanans kvalitet i permafrostens land gjorde stoppsträckan ovanligt guppig,

Vid flygplatsen välkomnades vi av Lucinas dotter Signe

Vid flygplatsen välkomnades vi av Lucinas dotter Signe

Både Signe och hennes sambo Vladimir är polarguider.

Både Signe och hennes sambo Vladimir är polarguider.

men allt gick bra och vi, Lucina och jag, välkomnades av Lucinas dotter och hennes sambo Vladimir som bägge arbetar som polarguider på Svalbard sedan många år och en av anledningarna till vårt besök.

Temperaturen var över nollan, och lite variation över nollstrecket är normalt för denna tid på året. Så kontrasten från den 20+ gradiga brittsommaren vi hade haft i Sverige vid avfärden var stor. Men luften var klar och kändes skön att andas, och utan vind kändes det inte så kallt. Vi åkte till huset som skulle bli vårt hem under vistelsen, en av ”hyreskasernerna” på Svalbard där Signe och Vladimir bodde i en liten lägenhet med ett sovrum som inte rymde mer än en säng, en kokvrå och ett rum, allt på cirka 20 kvm. Men hyran slår Stockholmspriser, 7500 i månaden plus el. Överhuvud så är allt dyrt på Svalbard, allt måste fraktas upp. En julgran kostar 10 000 och priserna i stadens enda mataffär får en att höja på ögonbrynen, en liter mjölk uppåt 40 kronor och Aubergine cirka 150 kronor kilot. Men då inget kan kastas då inget förmultnar så rear affären ut produkter som börjar närma sig bäst före datum, så det går att leva billigt om man är uppfinningsrik i mathushållningen och kan laga mat på det som erbjuds.

Longyearbyen

Longyearbyen

Longyearbyens hamnområde sedd från flygplatshållet. Byn fortsätter in i dalgången till höger.

I övrigt är Longyearbyens centrum inte stort, det och där finns bara en mataffär och lite turist- och klädaffärer förutom några hotell, restauranger och offentliga byggnader som ligger längs en gågata. Staden grundades 1906 av amerikanen John Munroe Longyear som var den största ägaren i gruvbolaget Arctic Coal Company . Och även om det finns en hel del bilar (det är skattefritt så det är billigt att köpa bil) så finns det inte mycket vägar att köra på. Då är snöskoter (finns fler än innevånare), hundspann, skidor eller snöskor bättre och mer vanliga alternativ.

14355725_10154424292508805_1072470680687589972_n

Longyearbyen sedd från bergsplatån Sarkofagen som ligger i slutet av dalgången.

En kort promenad från huset där vi bodde ledde över olika rörledningar till centrum där den affären som blev vår favorit låg, alla varor var gratis. Det är många studenter och forskare som tillfälligt lever på Svalbard och de behöver specialkläder för klimatet under en kortare period. Och det är dyrt med att ta med sig en väska på flyget (600 kronor) för att inte tala om övervikt. Det gör att många lämnar prylar och kläder man inte längre behöver och de samlas på ”Bruktikken” som drivs av studenter. Där kan alla som vill fynda och vi kompletterade våra vinterkläder med många godbitar därifrån.

Fisketur

En bra klädsel anpassad efter aktivitet, här för en fisketur.

I en miljö som Svalbard blir livet också mycket lättare, samtidigt som det är svårare. Lättare för att det är uppenbart att mest prylar inte vinner utan det är enkelhet och funktion som är det viktiga. Här utmanar naturen ständigt de som bor här, och man lever på naturens villkor vilket gör en ödmjuk och uppskattande av det enkla i livet. De yttre statussymbolerna blir inte så viktiga utan det gäller att ha saker som fungerar i de förhållanden som råder. Det är på många sätt befriande.

Samtidigt som naturen sätter innevånare och besökare på prov så ger den också storslagna upplevelser. Jag och Lucina var priviligierade då vi dels hade ett värdpar som var polarguider i slutet av en hektisk säsong vilket innebar att vi antingen kunde följa med på utflykter som inte var fullbokade eller få egna skräddarsydda arrangemang, och dels hade ett väder som strålade emot oss. För förutom promenader i Longyearbyen och dess omedelbara närhet, så får man inte vistas utan att ha någon med licens och ett gevär med sig, något både Signe och Vladimir har (liksom de flesta på Svalbard – det finns förvaringshållare för gevär utanför mataffären och banken).

14192004_1110999488970576_5814799953827731576_n

Vägen upp till Platåberget gick över ett snöfält.

Platåberget

Och vägen tillbaks från Platåberget mot Longyearbydalen gick genom en ravin

Platåberget

Den första utflykten skedde till Platåberget som ligger 550 meter direkt öster om Longyearbyen som ger en fantastisk utsikt över staden och dess omgivning. Stigningen är periodvis ganska brant men det handlar inte om någon bergsbestigning utan snarare en promenad i stark lutning. Belöningen kommer i form av utsikten på toppen, som hade ett snötäcke när vi var där. Där fick också ett minnesmonument över en ung kvinna som dödades av en isbjörn för inte så många år sedan och är en av anledningarna till de åtstramade reglerna om att bära vapen utanför Longyearbyen.

Grillfest

Grillfest på Longyearbyens strand där en gemensam grill och trädgårdsmöbler av lastpallar alltid finns.

Efter att ha passerat över den snötäckta platån gick vi ned på baksidan genom en ravin som under snösmältningen ofta består av en porlande bäck men som nu var i stort sett torrlagd med mycket runda stenar och grus exponerade. Bra förutsättningar för att hitta fossil vilket vi också gjorde. Det underlättar då att ha en geolog med oss, vilket Vladimir har som bakgrund. Vi avslutade kvällen med en BBQ vid stranden med en T-ben stek och renkött från en nyskjuten ren, allt fantastisk gott.

Segelförening

Svalbards seglingsklubb har ett eget klubbhus vid stranden och några jollar, men framför allt ett gäng kajaker.

Följande dag så gick jag och Lucina på upptäcktsfärd längs Longyearbyens stränder och kajer. Vi besökte både deras gästhamn/marina, kajen för större båtar, den lokala marinan där bland annat RIB-flottan huserar och Svalbards segelförening som hade mer kajaker än segeljollar. Segelklubbens jolleaktiviteter hade nästan dött ut då de som kunde segla lämnat Svalbard och ingen tagit över, men det låg några jollar som kunde göras i ordning för segling. På kajen låg Sysselmannens (eller numera kvinnan eftersom positionen innehas av en kvinna) båt, en ombyggd supply-båt för oljeplattformarna med en underlig skrovform – som en gigantisk bogserbåt med helikopterplatta på akterdäck.

Fisketur

Det tog inte många minuter innan vi fyllde vår fiskekvot med fyra torskar per person.

Fiske

Det glada fiskafänget på väg ut till fiskefånget.

Fisketur

På eftermiddagen var en fisketur inplanerad och vädret för detta var perfekt, mest klar himmel och ingen vind. Signe, som tagit en norsk kaptenslicens, körde RIB-båtar för ett turistföretag på Svalbard och hade bett om lov att få låna en av båtarna om den inte var uthyrd. Och nu hade torsken gått till så många av de lokala båtarna huserade vid uppgrundningen alldeles utanför Longyearbyen för att håva in det som havet erbjöd. Det fanns restriktioner, max fyra fiskar per person och för oss tog det tjugo minuter att fylla vår kvot. Det var bara att slänga ut draget med kroken och låta det sänka ner sig till botten runt 80 meter längre ned och sen vänta några sekunder så kändes det att fiskarna började nafsa. Ett ryck kunde underlätta att någon fastnade, men det behövdes oftast inte utan torskarna högg frivilligt och kunde vevas upp och landas i båten med en huggkrok.

14232371_10154403546128805_3005143286136451539_n

En Vikval gjorde oss sällskap bland torskarna. Till höger syns också fören till Sysselmannens fartyg.

Fiske

En lycklig fiskare med den största torsken

Men vi var inte ensamma. Förutom andra båtar så var vi hårdbevakade av trutar, måsar och stormfåglar som väntade på att vi skulle börja rensa fisken på deras inälvor. Det var interna uppgörelser och slagsmål bland fåglarna när väl resterna kastades överbord och deras skrän kunde höras långt. Även Sysselmannen, den stora båten, var ute på utflykt. Men besöket som gjorde störst intryck var vikvalen som kom förbi. Nyfiken av alla aktiviteter, och kanske sugen på fiskrens, så gjorde valen flera lovar nära båten och passerade till och med under oss vid ett tillfälle. Det är härligt att se dessa gigantiska men ändå gracila varelser röra sig som i slow motion genom vattnet för att med jämna mellanrum komma upp till ytan för att andas. Man kan inte se på det oberörd.

Med 16 torskar och en sej på mellan cirka 3 och 6 kilo (vi vägde dem inte) började den stora rensningen. Efter att ha gett bort en del av fångsten till strategiska personer i byn och efter att ha tittat på ett Youtube klipp hur man rensar torsk, fick alla göra ett försök med att filea, men Lucina var den som lyckades bäst. Hennes filéer liknade mest de från YouTube med mycket kött och lite ben. Som avslutning på kvällen var det middag, och en färsk torskfilé stekt i smör stod inte så överraskande på menyn, och de smakade som väntat fantastiskt.

Glaciärtur

Glaciär

Vädret var med oss under utflykten till Tunaglaciären som var imponerande i sin storlek.

Dagen efter var det dags för nästa äventyr som var möjlig för att det var tre platser över i en planerad aktivitet som Signe ansvarade för, en RIB-färd till en närliggande glaciär, Tunaglaciären (Tuna Breen). Hela aktiviteten beräknades ta sex timmar och startade på kontoret med att alla fick sin utrustning om man inte hade egna kläder. Det var heltäckande overaller med flytkraft, mössor, vantar och varma stövlar. Signe hade en genomgång med förutsättningarna och pekade på kartan vart vi skulle, sen körde hon oss till båten i minibussen.

Signe, glaciär

Signe berättar om glaciären för turisterna ombord på RIB-båten.

När alla satt i sina positioner, grensle över sitt säte med ett handtag framför, så backade Signe ut från båtplatsen och körde sakta ut från marinan. Men så fort vi kommit utanför piren så ökade Signe gaspådraget och RIB-båten accelererade snabbt med sin 300 hk utombordare där bak. Båten väger runt ett ton och med 10 passagerare nästan det dubbla, men det kändes inte när vi flög fram över det stilla vattnet i 35 knop.

Glaciär, Lucina

Glaciären fyllde horisonten.

14322284_10154406612788805_7626252964826922553_n

Ju mörkare isen är desto äldre är den och hela ismassan rör sig vilket gör att den kalvar.

Vädret var åter på sitt bästa humör och solen sken från en klarblå himmel över ett spegelblankt hav. Idealiska förhållanden för en utflykt med RIB-båt, som gjort för en behaglig resa. Det kan vara helt andra förhållanden som innebär att båten hoppar i vågor och passagerarna får iskallt havsvatten i ansiktet med jämna mellanrum. På ett par ställen stannade vi till för att värma upp ansiktet och lyssna på Signe som berättade om när öarna fick besök av valfångare respektive pälsjägare som hade jaktstugor på olika ställen, samt ett stopp för att titta närmare på en flock med kvarvarande lunnefåglar vars kompisar redan lämnat Svalbard för en färd mot varmare trakter.

Glaciär lunch

Vi stannade till vid en strand på vägen tillbaks för lunch.

När vi närmade oss glaciären så var Signe tvungen att sakta ner, det var för många små isberg, ”growlers”, som låg i vägen efter att glaciären kalvat, isstycken ramlat ner från kanten. Det blev för riskfyllt då propellern kan skadas om man kör på den hårda isen. Så det blev lite slalomåkning i halvfart innan det plötsligt började glesa ut mellan growlers igen och Signe åter ökade på farten.

Glaciär berg

Bergsformationerna var storslagna .

Vid glaciärkanten kunde vi njuta av skådespelet från båten, en cirka 50 meter hög isvägg som sträckte sig från sida till sida. En säl låg på en av isflaken nära glaciärkanten och man hörde att isen rörde på sig. Med jämna mellanrum kom skarpa knallar som ibland resulterade i ett efterkommande brak och plask när glaciären kalvade delar av sin massa ned i havet under sin rörelse framåt. Ett imponerande skådespel.

Gruva

Mitt i sluttningen ligger en av de gamla gruvorna

På vägen tillbaks så stannade vi till vid en jaktstuga för lunch. Frystorkad mat av olika sorter som ”aktiverades” med hett vatten stod på menyn. Lite ovan med den sortens mat så väntade jag inte tillräckligt länge innan hungern tog över så min pasta med köttfärssås blev lite knaprig, men god ändå. Lunchen avnjöts vid basen av ett bergsmassiv som förgyllde utsikten.

Gruva

Inne i gruvbyggnaderna kunde man se kolets väg.

Kajak

Lugnet på Adventfjorden var som gjort för en kajakutflykt.

Följande dag var både Signe och Vladimir upptagna med turistevenemang så Lucina och jag gjorde en utflykt till en av de övergivna kolgruvorna som ligger tillräckligt nära Longyearbyn för att man inte skall behöva gevär med sig. Gruvan ligger mitt i en av sluttningarna från bergen som omger staden så promenaden gick mest uppför. Inne i de gamla träbyggnaderna kunde man se hur rälsen kom ut ur gruvhålen, numera igentäppta av is, in till vägningsstationen för att sen tippas på band som förde kolet till en uppsamlingsplats där det genom luckor kunde hällas ner i vagnar som sen gick ut till korgar som tillhörde det system av linbanor som gick kors och tvärs på Svalbard och som avslutades i närheten av hamnen för transport bort över haven.

Kajakutflykt

kajak

Stillheten var tota, en lisa för själen.

Högtrycksvädret höll i sig med sol från klarblå himmel och ingen vind. Perfekt för en kajakutflykt, något som var nytt för både Lucina och mig. Så efter en snabb introduktion av teknik och säkerhet av Signe lånade vi utrustning och gav oss iväg på fjorden utanför Longyearbyn. Där låg också en stor men vacker segelbåt som väntade på sin ägare för turer runt Svalbard. Signe hade inte geväret med sig så vi kunde inte gå iland på motsatta stranden för vidare utflykt till berget så vi fick nöja oss med att glida runt på det stilla havet, vilket var en upplevelse mer än nog.

Följande dag började molnen dra in och vi hade en vilodag med utflykter vilket inte hindrade mig och Lucina att gå på långpromenad i Longyearbyen så långt som man får gå utan gevär. Vi kom till hundgårdarna som på grund av oväsendet och lukten ligger en bit ifrån stadskärnan och boningshusen. Det är ett ständigt liv här med draghundar som vill ut och jobba. Och de får de göra även på sommaren, men då har slädarna hjul istället för medar. Och draghundarna ser verkligen olika ut, det är massa raser som blandas, men gemensamt är att de tål kyla och älskar att dra så när någon börjar rigga en släde så är det en fruktansvärt liv på hundarna som alla skäller ”ta mig”.

Sarkofagutflykten

Sarkofagen

Utsikten från Sarkofagen mot Larsglaciären och Hiertafjället.

Vår vistelse på Svalbard började närma sig sitt slut och då Vladimir var på uppdrag bestämde Signe Lucina och jag att göra den dittills längsta utflykten, upp till glaciärerna och bergsplatån bakom Longyearbyen. Där finns också en av utflyktsmålen på vintern, isgrottan. Nu på höstkanten har glaciären inte frusit till så isgrottan är fortfarande en öppen isravin med en vattenflod i botten, men till vintern täcks den över och fryser till och blir en grotta att vandra i.

Sarkofagen

Hiertafjället i barkunden med Larsglaciären i förgrunden

sarkofagen

Med broddar på kängorna gick det lätt att gå över glaciären

Efter en början på steniga stigar så nådde vi den första glaciären där också bergstoppen Hiertafjellet syntes. Den heter så efter grundaren av Aftonbladet som var med och sponsrade en av Nordenskjölds expeditioner här, det tillsammans med Larsglaciären vi gick på var belöningen han fick för sponsoring (Nordenskjöld fick en högre bergstopp och en glaciär uppkallad efter sig). Vi sneddade över glaciären efter att ha försett våra kängor med isbroddar. Vi kom fram till isravinen där snögrottan finns och nere i sprickan kunde vi se rep och en del kilar som inte tagits bort från förra vintersäsongen. Och djupet gjorde att man fick respekt av att inte ramla ner i dessa sprickor.

Målet för utflykten var en platå, kallad Sarkofagen, med utsikt över hela Longyearbyen och dess omgivning. Här stannade vi för att njuta av utsikten med lite fika och choklad innan färden tillbaka började. Klättringen nedåt gick över en annan glaciär och ett område med flera smältbäckar som ringlade sig ner mot dalen. Vi var trötta men lyckliga när vi kom fram till bilen som stod vid ett av de ”sista” boningshusen i byn där en kille med hörlurar stod och övade på lite hip-hop steg på parkeringen.

Det var med tacksamhet för alla upplevelser vi anlände till flygplatsen för hemfärden till Sverige. Lite spännande var det också då vi reste med endast handbagage. Det var ingen problem till Svalbard, men nu hade vår packning vuxit med bidrag från Bruktikken. Flera tröjor, underställ, vantar, mössor, täckbyxor, jackor och en fin vandringsryggsäck var några av sakerna som adderats till vår packning. Så Signe och Vladimir stod stand by om vi inte skulle få med oss allt. Men allt gick bra och vi kunde komma hem med väskorna fyllda med bra grejor och själarna fyllda med nya upplevelser. Och Svalbard kommer leva i våra hjärtan och kommer finnas där som ett lockande mål när vi seglar på egen köl.

För att se på filmen om Svalbard i hög upplösning, klicka här
För att se på filmen om Svalbard i låg upplösning, klicka här

Share Button

One thought on “Svalbard, den sista vildmarken

  1. Hej Lucina o Magnus!
    Vilken fantastisk och annorlunda upplevelse för er varmblodiga varma-vatten-seglare.
    Men var fanns den franska seglaren?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.