Tankar om hårt väder till havs, del 2 erfarenheter

I det här inlägget delar jag med mig av de erfarenheter och lärdomar jag fått av att hamnat i hårt väder till havs. Även om jag seglat ett tiotal Atlantöverfarter och fram och tillbaka mellan USA:s östkust och Västindien mer än en handfull gånger så har jag varit med om väldigt få riktig otäcka stormar. Jag har sett det som en en av mina viktigaste uppgifter som skeppare att minimera risken för att hamna i riktigt svåra oväder även om de är nästan omöjligt att undvika det helt. Men trots min ambition har det blivit en hel del kulingar, någon storm och även erfarenheter från två orkaner, en för ankar på USA:s ostkust (Gloria 1985) och en till havs (Frances 1996). 

Orkanen Gloria

Gloria upplevde jag som skeppare ombord Swan 57:an Ioarana i Long Island Sound på USA:s östkust. Vi låg med tre ankare och sex linor till träd i land i på var sida om Selden creek, en biflod till Conneticut River, och ögat passerad strax söder om oss. Jag körde med motorn fram och tillbaka innan vindarna började för att se till att belastningen på alla linor och ankare var jämn. Vi strippade allt på däck, inklusive alla segel, sprayhood och annat för att minska vindmotstånd. Under orkanen satt jag på huk i sittbrunnen klädd i regnställ och cyklop (hade inga skidglasögon) med motorn på och när orkanbyarna kom så kompenserade jag med att lägga in växel och köra mot vinden. Två av träden föll offer för vindarna men de låg kvar liksom repet runt dem så de fungerade som de skulle ändå. 

En av erfarenheterna från Gloria var en förvåning över hur byig en orkan är, det var som små tornados i lågtrycket. Vinden kunde ligga på kulingstyrka periodvis och sen kom orkanbyar som drog förbi och lyfte ytvattnet till skum. En annan erfarenhet var det höga vattenståndet som ett så intensivt lågtryck skapar, både genom sitt låga tryck och den flodvåg den drar med sig. Vi hade tur, orkanen anlände till kusten vid lågvatten så nivån blev bara lite högre än vid spring högvatten. Om den kommit vid högvatten så hade det blivit ett par meter över nivån vid högvatten vilket var en av anledningarna till att jag lämnade Pilot Points marina och åkte till floden för att ankra, ett inte helt självklart val. Men med en vattennivå runt 2 meter över normalt högvatten hade en del av stolparna som höll flytbryggorna på plats i marinan varit för korta och bryggorna hade börjat flyta fritt. Men nu hände inte det men det var något att ta med i beräkningarna. Det finns ett mer utförligt inlägg om mötet med Gloria här.

Orkanen Francis

Orkanen Francis till havs var ombord en 48 meter lång lyxmotorbåt, ett Feadship (First Export of Dutch Shipbuilders) som betraktas som ett av världens bästa kvalitetsvarv för motorbåtar. Båten skulle till ett varv i Miami i september för förberedelser för en jordenruntfärd och med bra väderuppdatering trodde skepparen (jag var first mate) att vi kunde undvika oväder på vägen över. Men orkanen bildades rakt ovanpå oss (söder om Bermuda) och vi var de första som rapporterade om dess existens till Hurrican center i Miami som sen döpte orkanen till Francis. 

Så den första lärdomen, som jag lär mig om och om igen, är att inte ha bråttom utan kunna vänta ut lämpliga tillfällen, väderfönster eller rätt säsong, för sina seglingar. Den andra lärdomen från den erfarenheten var att så länge det blåste över 30 m/s så var vågorna relativt jämna även om de var stora. När vinden droppade under cirka 30 m/s så kunde gamla vågsystem från orkanens vindskiftningar störa de nybildade vågorna som då blev mer ojämna, toppiga och brytande och därmed farligare. 

Den tredje lärdomen var att nästan alla båtar får problem i hårt väder. Även om denna båt är tillverkad på ett av världens toppvarv så höll det på att sluta illa av anledningar som nog ingen riktigt tänkt på. Båtens stabilatorer och styrning går på hydraulik och är båda livsviktiga för att kunna styra båten bra i sjöar som en orkan ger upphov till. Hydrauliken är beroende av elmotorer som är beroende av ström. Båten hade tre generatorer förutom de två huvudmotorerna. Under orkanen började de helt plötsligt i omgångar varna för lågt oljetryck och hög temperatur och slog av sig själva. Dessutom så blev det kortslutning i maskinrummets lampor så det blev mörkt där. De två maskinisterna rusade ner i motorrummet och räddade situationen genom att koppla bort “varningssystemet”. 

Vad som hade hänt var att avrinningen från luftkonditioneringen var hopkopplad med avrinningen från akterdäck. Normalt inget problem, men när vi fick brottsjöar på akterdäck så låg det ibland ett par decimeter med vatten där. Trycket gjorde då att saltvatten trycktes in i avrinningsrören mot luftkonditionering, rör som gick i taket över instrumentpanelerna till generatorerna. Trycket gjorde också att det droppade saltvatten på instrumentpanelerna som då kortslöts och stängde av generatorerna, som egentligen var ok. Så lärdomen var att det är svårt att förutse allt som kan hända på en båt, även från ett väldigt välrenommerat varv. Jag kan tillägga att jag seglat på många Swanbåtar och ingen av dem har varit helt täta i hårt väder med grönt vatten över däck. 

Den fjärde lärdomen var att se hur olika individer reagerade under en pressad situation. Vi var 13 i besättningen och en del blev apatiska, en del bad till gud och en del var aktiva och problemlösande. Vem som reagerade på vilket sätt kunde jag i en del fall misstänka innan krissituationen uppstod, men en del förvånade rejält. Så man kan inte veta hur man själv och andra reagerar förrän man själv varit med om kriser eller sett andras reaktioner. Även om erfarenheterna inte var från en segelbåt så är de nog relevanta där också. 

Kuriosa var att då vi inte visste orkanens bana var vi osäkra på vilken kurs som skulle styra bort från den, det säkraste sättet var att se om nålen på vår barometer steg eller sjönk. Det knackades så mycket på glaset på barometern för att se åt vilket håll bålen hade en tendens att röra sig så att nålen till sist hoppade av fästet och hamnade på botten innanför glaset på barometern. Du kan läsa ett längre inlägg om hur min tid på den stora motorbåten började.

Atlantstorm

Sen har det blivit en rejäl storm mellan Västindien och Azorerna och ett tiotal kulingar (förutom lokala väderfenomen som Meltemi i Grekland, Mistral i Lejonbukten och Williwaws i Patagonien). När jag valt att aktivt styra har det varit med en stor besättning, minst fyra personer ombord som kan turas om, och det har varit ombord båtar byggda för att klara av svåra förhållanden (mestadels Swan-båtar). Visst har det varit blött och stundtals obehagligt, men det har ändå känts säkert. 

Den mest kritiska segling var med Swan 651:an Sway, förlängd till 72 fot, på väg från Västindien till Sverige och vi hade haft ett par kulingar och det blåste med stormstyrka när vi närmade oss Azorerna. Besättningen började bli trötta men var vid gott mod. Utmaningen var att vindriktningen gjorde att vi måste segla på halvvind/bidevind för att inte missa Azorerna, något som vi ogärna ville göra. Det gjorde att rullningarna i vågorna blev otäcka ibland och relingen doppades i vattnet åtskilliga gånger. Men att kunna se var brotten på vågorna började bildas och aktivt kunna styra bort från dem gjorde att vi kunde minska deras påverkan, och dessutom få en känsla av att kontrollera situationen. Det gäller dock att ha ”lagom” med segelyta. För mycket ger en obehaglig lutning och en svårkontrollerad båt. För lite gör att den rullar mycket i vågdalarna när vinden försvinner och den minskade farten gör dels att kontrollen minskar och att brottsjöar kommer ifatt.

Stormen styrde vi oss igenom och med en bra besättningen gick det utmärkt även om vi var tvungna att bytas av vid rodret relativt ofta. Vi kunde förvånansvärt ofta se och styra undan för de brytande vågorna, även på natten då brotten lös upp i mörkret. En annan erfarenhet var skottningen av stormstoren. Vi använde rullstolens uthal för stormstoren för att ha bättre kontroll på skotningen. Men när vi låg på halvvind och vågorna krängde båten så doppades bommen i vattnet och belastningen på infästningen på kicken blev för mycket så det uppstod en spricka. Att kunna surra bommen midskepps i såna lägen är skönt också för att inte ha en rörlig metallpinne som kan skada någon i besättningen. Så att skota stormstoren i relingen och surra bommen var en lärdom. Annars var den största utmaningen på slutet när vinden vred och det var osäkert om vi kunde nå Faial utan att kryssa, men vi kom fram utan slag, men tilläggningen vid tullbryggan var en utmaning för att inte tala om sjöhävningen där.

Dreja bi

Jag har använt att dreja bi två gånger och då mer för fördröjning istället för att det var nödvändigt. Ena gången var i en nordlig kuling på väg in till New York då jag ville undvika att passera Golfströmmen då vågorna i golfströmmen blir riktigt otäcka när kraftig vind sätter mot strömmen. Även i lite lättare vind kan man se skillnaden på vågorna, och vattnets färg, när man kommer in i Golfströmmen. Så vi drejade bi och avvaktade tills vinden lugnat ner sig. Det kändes som ett bra beslut då det inte bara underlättade vår segling över Golfströmmen, även om det var en ganska besvärlig sjö även i den lättare vinden, utan besättningen fick också tid för att laga mat och vila upp sig när båtens rörelser lugnade ner sig betydligt. 

Andra gången var för att undvika en sen orkan, Klaus, när vi var på väg från Long Island Sound i USA till Västindien i slutet på november 1984. Även där blåste det nog kuling och vi kunde ha fortsatt men ville inte komma för nära orkanen vars bana skulle korsa vår kurs om vi fortsatte. Igen blev det en möjlighet för besättningen att laga mat och vila upp sig då rörelserna lugnade sig och bara en behövde hålla vakt. Vi följde rapporterna om orkanens position via kortvågsradion för att vara veta att vi höll ett planerat säkerhetsavstånd till ovädret. När det passerat skotade vi hem och fortsatte färden som blev ganska obekväm då det var kvar en hel del korssjö efter orkanens framfart. 

Bägge gångerna var det med en ketch som hade ett inre förstag och, visserligen ett delat lateralplan men en lång köl. Med revad mesan och stagsegel skotat till lovart var det lätt att hitta en rodervinkel där båten var stabil i sitt läge mot vinden och då låsa fast rodret. Fenkölade båtar med friliggande roder är en större utmaning att hitta en stabil balans med när man drejar bi, men de flesta båtar kan göra det. Så bäst är att praktiskt testa hur just din båt balanseras bäst för att dreja bi, det är något jag tror de flesta på långsegling kommer att ha nytta av.

Många med mig har uttryckt att det är bättre med en storm på Atlanten än en hård kuling på Nordsjön. Det är vågorna som blir obehagligare i den relativt grunda Nordsjön i jämförelse med den djupa Atlanten. På Swan 59:an Shadowfax lämnade vi svenska västkusten i oktober 1989 för chartersäsongen i Västindien. Vi hade hårt väder med halvvind över till Skagen, men det klarade besättningen av, som delvis bestod av betalande gäster (paying crew). En envis västlig kuling gjorde att vi låg inblåsta några dygn, och de lokala fiskarna skrämde upp besättningen med att fråga vilka blommor de ville ha på begravningen när de hörde vi skulle segla ut på Nordsjön så sent på säsongen. 

Väderprognosen såg inte rolig ut men vi hade ett tajt tidsschema för att hinna till Västindien för den första chartern, så vi stack iväg när det blev en lucka mellan fronterna. Men det dröjde inte länge förrän vi kryssade i hårda kulingvindar på Nordsjön. Med bottenrevad stor och minimalt utrullad fock kraschade vi in i varje våg med det relativt plana förskeppet. Det var ingen rofylld syn att titta utmed masten och se hur den pumpade trots backstag och inre förstag. Men det är de byggda för att tåla. Värre var det med besättningen. Vi var två som inte var däckade av sjösjuka och när vi gjort under 75 sjömil mot målet det senaste dygnet (runt tre knop mot målet) tog jag beslutet att gå tillbaks till Skagen och slicka våra sår. Nordsjön hade vunnit första ronden. Men vi fick vår väderlucka och hade en bra översegling och hann fram i tid, men att få uppleva Nordsjön från sin sämre sida ingav respekt och lärdomen är som många gånger tidigare, ha inte bråttom utan planera med tidsmarginal så det går att vänta ut bra väderfönster.

Läs gärna Tankar om hårt väder till havs, del 1 om förberedelser också. För mer tankar och erfarenheter om att segla bortom horisonten finns nu min bok med samma namn på julrea, bara 99:- plus frakt. Klicka här för att få mer information.