Symi, en grekisk pärla
När vi kom in genom gattet till viken med den lilla byn Pedi (eller Pethi) kändes lite grand som att komma hem. Vi har varit här många gånger förut under de två säsonger vi spenderat i området kring Tolvöarna och den turkiska kusten. Nu har vi lämnat Symi och kommit till Kos så det är dags att skriva ett lite ode till ön då det är en av favoriterna i med sin kombination av trevliga atmosfär, vackra huvudstad och fina vikar.
Staden Symi har en lagom storlek och klättrar upp längs det omgivande berget vilken gör att man har många fantastiska utsiktspunkter om man börjar utforska de vindlande gatorna och trapporna i staden uppför berget. Staden omfamnar hamnen som ligger i en vik som är väl skyddad för den rådande Meltemin, den grekiska nordvinden i området. När man kommer norrifrån som seglare passerar man ett smalt gatt på väg in i viken där staden ligger längst in. Gattet är inte mer är mellan 3 och 4 meter djupt vilket ger en viss spänning vid passagen då det utanför är över 100 meter djupt. Men alla nyanser av grönt, blått och brunt som visar de olika djupen och bottentypen gör passagen inte bara spännande utan också vacker. Väl inne i det skyddande vattnet breder sig staden ut med sina pastellfärgade hus, vilket adderar till skönheten. Där staden nått högst upp på bergskammen står ruinerna av några väderkvarnar. Att sen staden under turistsäsongen, när dagsfärjorna avlöser varandra och staden invaderas av dollarturister får man leva med.
Jag har ankrat i hamnbassängen ett par gånger men föredrar numera viken på andra sidan bergskammen där byn Pedi ligger. Hamnbassängen i Symi är mycket djup vilket kräver bra ankare och lång kätting för att få fäste, och fäste behövs då vinden pressas igenom dalgången och fortsätter ut tvärs där båtarna ligger förtöjda mot kajen. Dessutom så passerar många stora motorbåtar området och ger svall in i hamnbassängen. Sen följer huvudgatan kajen hela vägen runt staden vilket gör att bilar kör bara någon meter från aktern på båtarna och på andra sidan gatan ligger restauranter och nattklubbar. Så någon nattro blir det sällan i ombord i staden Symi. Och när någon skall ge sig av och tar upp ankaret så brukar någon eller några av båtgrannarnas ankare följa med på köpet.
Men staden slutar inte på bergskammen utan fortsätter en bit ner på andra sidan berget mot viken där vi brukar ankra. Mellan staden Symi och byn Pedi med sin sandstrand breder sig olivträd ut. Varje timme går en buss mellan stranden och huvudstaden, det tar mindre än 20 minuter så om man undviker den värsta värmen är det en trevlig promenad också. Vid stranden ligger den charmiga byn med några små hotell ett par tavernor, en lanthandel, två kyrkor och ett båtbyggeri. Båtbyggeriet har blivit en plats som vi gärna har besökt men det kräver sitt eget inlägg, så jag återkommer om det.
På bergssluttningarna går getter omkring på avsatser som skulle vara en utmaning för en duktig bergsbestigare och då och då skriker en killing som inte kan komma ner från avsatsen han tagit sig till. Getternas bräkande blandas med skallen från hundar på jakt efter godis och katter som markerar sitt revir. Och på morgonen så börjar tupparna sin tävlan om att gala högst och vackrast, långt innan kyrkklockan ringer. Men just morgontimmarna, och kvällstimmarna, då solen inte står för högt och värmen blir för tryckande, är de mest njutbara.
Att ankra här kräver dock lite tålamod då det är ganska djupt i viken utom närmast strand, och ankarbotten är varierade. Så det behövs både mycket ankarkätting och lite tur att hitta rätt plats för att ankaret ska kunna gräva ner sig bra, för när det väl satt sig håller det bra. Men jag har fått ankra om upp till en handfull gånger innan jag fått grepp. Och grepp behövs då vinden som kommer genom dalgången är mycket byig och kan också ändra riktning vilket alltid är en utmaning för ett ankare. Dock blir vinden sällan kraftigt utom när den blåser genom dalgången, så de kraftiga vindstötarna kommer oftast från samma håll.
Men ön har också flera fjordliknande vikar på sin från den rådande vindriktningen skyddade västsida, Vikar där man ankrar med ett stävankare och akterlinor i land. Dessa har för ovanlighetens skull inte några tavernor i land. Här kan man sen imponeras av de lodräta bergen som reser sig upp från havet. Här kan dock en dyning smyga sig in från ett kraftig oväder som blåst långt borta i annan riktning än från väst och nord. Så man får ha en viss beredskap för att flytta eller få en lite rullig natt om det skulle ske. Och från vikarna på västsidan har man en utsikt över det turkiska fastlandet där soluppgången sker.
Även på ostsidan finns möjlighet till ankring i Panomitis, en flad med en liten by där ett kloster utgör den dominerande bilden.
Passagen är smal och vinklad så fladen ger skydd för den rådande vinden trots att den ligger på lovartsssidan om ön. Naturligtvis ligger här också några tavernor. Symi har ingen flygplats vilket för den lite mer svårtillgänglig för charterturismen, och de turister man ser är inte som de partysugna ungdomarna som irrar omkring på Kos gator och stränder på morgonkvisten efter en natts festande. Symi har en behaglig stämning och om man tar sig tid att se sig omkring så kan man hälsa på de äldre männen som dricker Ouzo på den lokala tavernan och le mot de äldre damerna klädda helt i svart som sopar framför sitt hus och känna en sorts värme och gemenskap utan ord. Symi är ö värd att återvända till och vi kommer att sakna den och dess människor när vi styr kosa västerut igen.