Den svåra konsten att njuta istället för att stressa

Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu. Mindfulness kallas det väl numera och nutidsmänniskan behöver gå på kurser för att lära sig det. Jag tänkte jag skall pröva det som en naturlig del av livet.

Jag är ensam på båten en vecka sedan Lucina och hennes dotter Nora och vår gäst Henrik lämnat mig och båten i Cleopatra Marina i Preveza. Ja en vecka blev det inte då två dagar i marinan gick åt till att byta förfiltersats och finfilter för dieselbränslet då vi fått dålig diesel. Sen skulle startbatteriet bytas ut och diverse andra småsaker åtgärdas och min reservdels/verktygs-lista uppdateras (ja, jag har ett Excel ark med runt 500 prylar katalogiserade och var de är förvarade – nördigt med nyttigt). Men efter det var inga stora projekt som behövde göras så jag bestämde mig för att försöka njuta av min tid ensam ombord.

Så på onsdag morgon när det var vindstilla och ingen ström som drev båten i någon riktning körde jag på mina akterlinor medan jag släppte förtampen i vattnet för att sedan glida ut ur marinan innan båtgrannarna vaknat. Jag hade bestämt att spendera fyra dagar i ett av mina favoritställen här i Joniska havet, Vonitsa. Utanför staden finns en ö som är förbunden med fastlandet med en bro och bakom den finns en skyddad ankarplats med bra ankarbotten (lera). Den enda vindriktning som kan göra den osäker är nordlig, men väderprognosen såg bra ut och det finns en bra vik för nordvinden i närheten om det skulle ändras.

Det är en viss känsla att ensam hantera en 16 meters 20 ton segelbåt, visserligen gick jag för motor men en viss självtillfredsställelse infann sig i alla fall, så mycket som en jantelagsuppfostrad individ kan känna. Efter att ankrat och backat på ankaret för att försäkra mig om att ha ett bra grepp så började min njutningsträning. Jag riggade ett vindscoop, en strut som leder ner vind genom förpikens lucka, och gick och la mig för att somna om. En bra start på några njutningsbara dagar.

Jag vaknade ett par timmar senare och började genast tänka på en arbetslista men hindrade mig och gjorde istället en njutbar frukost med grekisk yoghurt, müsli, skivad frukt och honung samt en kopp kaffe. Detta avnjöts i sittbrunnen medan jag tittade på den vackra omgivningen. Det var faktiskt avstressande. Sen följde omläggning av mitt sår som jag fick för över två veckor sedan när ett skot gled ut runt min ankel och tog med sig allt skinn. Jag har inte badat sen dess och nu börjar det äntligen bildas hud på den sista delen av såret, som också var det djupaste. Men genom att undvika bad med saltvatten med bakterier, ständiga omläggningar (först av Lucina och nu mig) och en stelkrampspruta och förebyggande penicillin så har det läkt utan komplikationer, men i den 30-gradiga värmen med en sol från klarblå himmel kan jag längta efter att kasta mig i det någorlunda svalkande havet.

Jag hade bestämt att lustprincipen skulle gälla så nästa projekt blev något lustfyllt, att skriva blogg (det förra inlägget om batteri- och glödlampsbyte). Sen städade jag båten och satte tillbaks många av de prylar som har en tendens att bosätta sig framför allt på navigationsbordet även om de har en annan permanent plats på båten utsedd för sig. Det är också för mig lustfyllt, att se hur Sarita blir fin. Då hade det blivit hett och sjöbrisen hade börjat fylla in från nordväst och det fläktade skönt i förpiken, så det blev en middagslur. Att klimatet styr våra vanor blir tydligt på dessa breddgrader, en siesta mitt på dagen när det är som varmast är en bra idé!

Så har det fortsatt och i början så blev jag stressad av att inte vara ha ständiga projekt där något skulle presteras. Det är som om jag vant mig vid att vara stressad och ha ont om tid och aldrig vara nöjd och att det alltid måste göras massa saker som jag inte hinner. Vi i västerlandet stressar så mycket mellan arbete, ”meningsfull fritid” och familjeåtaganden att vi måste organisera våra tidpunkter när vi kan ägna oss åt gruppande i mindfulness, yoga under en instruktör, fyspass med PT och annat ”avstressande” och måste stressa ihjäl oss för att hinna med allt detta. Så det tar tid att omprogrammera sig, det märker vi också på gäster ombord. Ofta finns många planer på allt som skall göras ombord och platser att besöka, men efter några dagar så brukar det släppa och man njuter mer av att bara vara och är nöjd med mindre aktiviteter och mer lugn och ro.

Jag själv får kämpa med att inte stressa, något som i sig framkallar stress och dåligt samvete – till en början. Men jag känner att dessa dagar har varit nyttiga och kanske kan jag lära mig att mer njuta av det lustfyllda i livet och inte få dåligt samvete om jag inte hela tiden presterar en massa måsten som egentligen inte är så viktiga och kan göras någon annan gång. Livet är för viktigt för att hela tiden skjuta upp och det gäller att följa sina drömmar och göra det som fyller vardagen med mening, även om detta är att inte göra någonting speciellt. Som John Lennon skrev i sången ”Beautiful boy”: ”Life is what happens to you while you’re busy making other plan”.