Höst i Messolonghi marina

Efter att ha legat med ankare på svaj i 150 dagar under året var det dags att förtöja Sarita i en marina för vintern. Så måndagen den 31:a oktober anropade vi Messolonghi marina på kanal 69 för att bli anvisade en permanent plats. Det var med blandade känslor vi lyfte Saritas ankare från botten i lagunen utanför marinan. Det skulle bli skönt att slippa oroa sig för om ankaret skulle dragga i de frontpassager och åskväder som hör hösten och vintern till i Medelhavet. Vi såg också fram emot att kunna utforska ett nytt område genom vandringar eller cykelturer. Samtidigt går vi miste om känslan av frihet från att segla omkring och välja ankarplatser beroende på om vi vill ha enskildhet, uppleva ett samhälle eller träffa andra båtfolk, och att kunna bada direkt från båten och ta jollen för att utforska det som finns i området. Nu hade vi gjort det under större delen av sommaren och vädermässigt haft en ovanligt fin höst, så det kändes bra att nu starta lite av ett nytt kapitel.

Vi fick en plats längs den fasta kajen och inte till någon av de två flytbryggorna som var ett alternativ då det inte fanns någon ledig plats där. Vad marinen upplyste oss om var att det bara fanns en förtöjningslina installerad till vår plats, men det skulle komma en dykare senare i veckan som skulle ordna detta inte bara för vår plats och båt utan för flera andra där det fattades linor. Det kändes bra eftersom vi sett att det skulle komma ett oväder till helgen. 

Även om det var ett tag sen vi var i en marina så satt rutinerna bra vid tilläggningen. Efter vi fått ett par löplinor iland från aktern så gick Lucina fram med marinans förtöjningslina till fören och vi körde ut en bit med motorn tills våra akterlinor spändes och det blev lättare att spänna och sätta fast förtöjningslinan i den förliga knapen. Hur långt vi släpper på aktertamparna är en bedömningsfråga och svaret om förtöjningslinan är lagom spänd eller inte får vi inte förrän vi backar och ser hur nära kajen vi kommer vid full back. Om det känns bra spänner vi aktertamparna och när vi ska ligga här hela vintern blir det sex aktertampar, tre från varje sida, och två springlinor. När vi kände oss nöjda blev det första vi gjorde var att fylla på vatten då tankarna var tomma som vi skrev om i förra inlägget och vi hade hämtat vatten iland de senaste dagarna. 

Dagen efter vi förtöjt i marinan var det dags för vår första cykelutflykt. Cyklarna hade vi lämnat kvar och låst fast runt en lyktstolpe på marinan så de stod och väntade på oss. Vår första tur gick till mynningen av kanalen som går in till Messolonghi, där hade vi sett stränder och duschar och då en kallfront närmade sig kändes det som en bra idé att utnyttja tiden tills dess med lite sol och bad. Det går en bilväg dit som har en cykelbana parallellt. Färden går genom våtmarker med bland annat flamingos, hägrar, änder och måsfåglar. 

Flamingos ser stolta ut där de långsamt spatserar på långa ben och sträcker på halsarna för att se vad som händer i omgivningen. Sen  försvinner huvudet under vattenytan medan de fortsätter sina långa steg medan de filtrerar vattenlevande insekter samt alger genom lameller i den nedåtvinklade näbben som de trampar upp från botten. Här finns inte de små räkor som gör att de får en rosa färg så de är mer gråvita. De pratar lågmält med varandra med vackra dova ljud som ökar när vi kommer närmare, men de verkar vana vid människor för de flyr inte iväg.

Naturen längs vägen känns långt ifrån vad man förväntar sig i Grekland men inte desto mindre vacker och spännande med vallar och små vägar som delar upp våtmarken i vattenfält som regelras med olika typer av slussystem med portar mellan fälten. Här och där ligger en liten fiskestuga på en av vallarna, en del är byggda på pålar och ser ut att hänga lite i luften. Det låga landet gör att sikten är milsvid och solen lyser upp bergen i fjärran i olika färger beroende på hur högt den står på himmelen. Doften är annorlunda än ute på havet och påminner om doften från en strand med tång.

Saltframställning är viktigt i området, runt 60% av Greklands salt produceras i våtmarkerna runt Messolonghi. När vi kom fram till mynningen såg vi en skylt om ett museum om saltframställningen så vi cyklade vidare några hundra meter till området där det fanns. Där fanns lite olika maskiner, verktyg och vagnar, många antika, som har använts och förmodligen fortfarande används. Några män höll på att lägga takpannor på huset som nog är en ny museum byggnad. Lucina besteg också en av salthögarna. Vi vände och cyklade tillbaka till mynningen av kanalen.

Vid fyren som står på en liten kaj så fanns stegar ner i havet, duschar och bänkar förutom en taverna. Vi  satte oss på en av bänkarna och  åt vår medhavda lunch innan vi blev bortjagade av för många ilskna getingar. Vi gick istället bort till sandstranden där vi avslutade lunchen på muren mot vägen. Vi promenerade längs vattenbrynet i sanden och njöt av att vattentemperaturer i havet fortfarande var över 20 grader. Ett vackert ställe som säkert är fullt av turister, mest grekiska, under högsäsong men som nu var nästan tomt. Nu kom det bara någon enstaka bil på besök och det stod några husbilar parkerade längre bort vid stranden men vi njöt av lugnet som fanns där innan vi cyklade tillbaka.

I marinan låg det en Amel Super Maramu förtöjd med en fransk nationalitetsflagga i aktern och en svensk artighetsflagga under babords spridare, men det var ingen ombord. Vad som väckt vår nyfikenhet var att när vi gjorde leveransseglingen 2017/18 från Marseille till Bahamas på den stora katamaranen så träffade vi ett fransk/svenskt par på St Martin som anlänt dit efter att ha seglat runt jorden med sin Amel Super Maramu. Kunde det vara samma båt? Vi fick vänta några dagar med svaret men då en bil stannade vid båten gick jag dit och kände genast igen paret från Västindien, det var Eva och Jean-Luc. Det tråkiga var att Eva kom direkt från Lefkas sjukhus där hon opererats efter ett fall och gick på kryckor. Det var kul att återse dem och vi hjälpte dem med det vi kunde under tiden de var kvar i marinan innan de åkte hem till Frankrike.

En dag på stranden. I helgen kommer en kallfront och efter det blir det kallare och mer ostadigt så vi passar på att njut av de sista riktigt varma och soliga höstdagarna genom att cykla halvmilen till mynningen av kanalen som leder till Messolonghi. Vägen, som har en cykelbana parallellt, går genom våtmarker med bland annat flamingos, de är inte rosa här då födan är annorlunda. Naturen känns långt ifrån vad man förväntar sig i Grekland men inte desto mindre vacker och spännande. Där finns också ett "museum" för tillverkning av salt som görs i området. Vattentemperaturen är fortfarande över 20 men på väg ner.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Tisdag 1 november 2022
En video om vår cykeltur till kanalmynningen.

Det hade hunnit bli fredag och innan passagen av lågtrycket med tillhörande front och åskväder, som skulle komma under lördag eftermiddag, passade vi på att göra ännu en cykelutflykt. Vi hade sett att det skulle finnas ett vattenfall som kastar sig ned för ett högt stup i berget en knapp mil norr om Messolonghi. Det såg ut att vara en ganska rak väg dit så vi hoppades det inte stigningen skulle vara för brant. Vi köpte färska piroger i Messolonghi på vägen att ha som lunch och de doftade gott i cykelkorgen. 

Efter en lång sträcka med ett svagt motlut genom små byar omväxlande med olivlundar och odlade fält började vägen bli allt brantare när vi närmade oss bergen. Det hade börjat bli hett och vi kunde ibland cykla i skuggan av skogen som blev tätare längs vägen. Här och där öppnade sig landskapet upp och vi kunde se ut över dalen nedanför med sina olivlundar och berget ovanför som blev allt brantare med fler klippor och raviner. 

Tills slut fick vi alternera mellan att kämpa hårt i motlutet eller kliva av och leda cyklarna. En del kurvor var så skarpa att större fordon, som bussar och lastbilar, tutade när de närmade sig kurvan. När vi passerade en kyrka tittade vi på Google Maps och såg att vi borde se vattenfallet från där vi var. Vi parkerade våra cyklar vid muren till kyrkan och gick ut till kanten där det var ett stup. På andra sidan ravinen såg vi vad som måste vara platsen för vattenfallet, men just nu fanns inget vatten i flodådran. Men den solbelysta bergstupen var vackert i sin röda ton även utan ett vattenfall, det får vi vänta på tills regnen och snön kommer. 

Kyrkan var omgärdad av en mur men grinden var öppen så vi gick in på området. Framför den vitkalkade byggnaden som var låst fanns en liten altan med nivåskillnad som var perfekt att sitta vid och se ut över dalen som bredde ut sig framför oss. Där åt vi vår matsäck och kunde se på myrorna som hade sin stig alldeles framför oss. De blev glada över smulorna från våra piroger och kämpade med att ta med sig läckerheterna till sin stack. Vi var lite oroliga för hemfärden, om cyklarnas bromsar skulle tåla nedförsbacken. Men allt gick bra och efter att ha kämpat i en konstant uppförsbacke i ett par timmar i vårt anletes svett så var det skönt att slippa röra pedalerna under den kvart det tog att ta oss hem med med fartvinden svalkande runt öronen.

Väl hemma började vi förbereda oss för lördagens frontpassage med att kontrollera linor, täcka utombordare, vindroder och rattpidestalen med kapellskydd som Lucina sydde förra vintern och sätta upp en liten presenning över sittbrunn. Vi såg också att Grekiska myndigheter gått ut med en vädervarning i telefonen och namngett ovädret till ”Stormen Eva”. Vad som kändes lite oroligt var att ingen dykare dykt upp för att installera den extra förtöjningslinan, enligt uppgift var han tvungen att besöka sjukhuset. Men på lördagsmorgon dök han upp. Dagen började med stiltje och dykaren hann installera den andra förtöjningslinan innan fronten anlände. Vi hann också med ett besök till lördagsmarknaden i Messolonghi. 

Eva passerade under eftermiddagen, kvällen och natten med åska, regn och vindbyar över 40 knop från det håll som är mest öppet i kanalen, från syd. Men vågorna byggde aldrig upp speciellt mycket så det känns som marinan är bra skyddad. Vi kunde följa åskcellernas och regnets rörelse och återigen såg det ut som om Messolonghis placering, med lågland runt omkring och berg på behörigt avstånd, hjälper till att hålla det värsta vädret borta. De höga öarna väster om oss, Kefalonia och Lefkas, fick ta det mesta och ofta går det värsta delarna av ovädret söder om oss och orsakade betydligt mer förödelse på Kreta och i Kykladerna. På söndagen hade det lugnat ner sig och vi kunde mysa i ruffen medan regnet smattrade mot däcket på en tät båt.

Då har Eva passerat oss med åska, regn och vindbyar över 40 knop. Men morgonen började med stiltje och dykaren hann installera den andra förtöjningslinan precis innan fronten kom. Nu har det lugnat ner sig och vi kan mysa i ruffen medan regnet smattrar mot däcket på en tät båt.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Lördag 5 november 2022
En video om passagen av lågtrycket Eva.

Det är annorlunda att ligga i en marina med en stad i närheten. Helt plötsligt är välsorterade mataffärer tillgängliga på cykelavstånd så planeringen av inköp behöver inte göras med samma framförhållning som när vi ligger i ankarvikar. Vi kan också besöka en härlig frukt- och grönsaksmarknad en gång i veckan. Så vardagslivet börjar utforma sig men dagarna ser lite olika ut ändå och kan innehålla besök till staden, lite småjobb på båten, utflykter till fots eller med cykel, en löprunda på morgonen, ett bad i lagunen och lite stickande för Lucina och skrivande för mig. Vi trivs med att kunna utforma dagarna efter vad vi känner för och vilket väder som väntas. Och hittills hade hösten bjudit på ett fantastiskt väder med bara två frontpassager på sex veckor och däremellan värme och sol. Men prognosen började mer likna vad som var brukligt för den här tiden på året och lördagen den 12:e november var det dags för nästa front att komma och sedan verkade lågtrycken ligga på kö. 

Så på fredagen innan frontpassagen cyklade vi iväg på ytterligare en utflykt, denna gång till den lilla byn Aitoliko som ligger knappt en och en halv mil bort på en egen ö i våtlandet runt Messolonghi. Vi startade strax efter soluppgången och det var kallt så en jacka behövdes. Vi köpte piroger från ett bageri och lite frukt att ha till vårt medtagna kaffe som frukost på vägen. Solen som börjat krypa uppåt på himlen färgade bergen röda och på en höjd kunde vi skönja ruiner från romartiden som lockade till besök någon annan gång. 

Från marinan hade vi i fjärran sett vita högar med salt på kustvägen norrut. Nu passerade vi högarna som inte var högar utan snarare stora berg av salt. En frontlastare var i färd med att lassa skopan ful från en av högarna för att tippa ner i en lastbil som väntade. En annan frontlastare var på väg upp på en annan av bergen med salt och körde ända upp till toppen där den vände och använde skopan på ett liknande sätt som pistmaskiner förflyttar snö i de svenska fjällen. Han kom ibland nära kanterna och vi funderade på hur stor lavinfara och rasrisk ett berg av salt har. Medan frontlastaren envetet fortsatte sitt arbete med att jämna till berget av salt fortsatte vi vår cykelfärd.

På vår vänstra sida, väster och söder om oss, bredde våtlandet ut sig som ett rutmönster med smala vallar mellan vattenfält. Då och då blev vallen en väg och ibland slutade den med en fiskestuga. Vi cyklade förbi en kyrka, Panagia Finikias, som låg i en dunge i slutet av en av dessa vägar rakt ut i nationalparkens våtland och var som en solbelyst lockande oas. Den byggdes 1804 och var en av Lord Byrons favoritställen att besöka när han bodde i Messolonghi. Vi bestämde att det var en bra plats för att stilla hungern i våra kurrande magar. Kyrkan låg omgärdad av olika träd och en mur med en grind som var öppen. Även kyrkan var öppen så vi gjorde ett besök. Kyrkorna i Grekland ligger ofta på fina ställen och har en vacker enkelhet med ikoner och symboler som vi uppskattar. Utanför kyrkan fanns en trappa med ursikt över våtlandet som var en bra plats för vår frukost. 

Från vår rastplats såg vi starliknande fåglar flyga runt och bilda mörka moln på himlen. Ibland landade de på någon av vallarna mellan vattenfälten och såg ut att ta en paus för att äta. Men snart for de upp igen där de ibland flög tätt ihop och blev en svart massa och ibland sträckte ut för att bli ett tunnare moln. Vi förundrades över hur de undviker att kollidera och undrade vilka eller vilken som bestämmer hur de ska flyga. På vattenfälten gick flamingor och lågmält pratade med varandra medan de långsamt klev runt i det grunda vattnet på sina långa ben. På andra delar av våtlandet gick vita hägrar omkring och letade efter föda. 

Flamingos

Vid fortsatte mot vårt slutmål och när vi kom fram till den lilla ön som Aitoliko ligger på cyklade vi runt den längs vattnet där fåglar och fiskebåtar låg och guppade. Det var fullt med framför allt vad som såg ut som sothöns. På en av gatorna var det en marknad och vi kände igen en hel del av försäljarna från marknaderna i Vonitsa och Messolonghi. 

På öns södra udde fanns en damm där man ordnat en fågelpark med framför allt olika sjöfåglar. Ett lågt staket skiljer stranden till dammen från en gångstig runt. En bro går går över utloppet till dammen som mynnar i våtlandet. Så de fåglar som inte trivs där har alla möjligheter att ta sig därifrån. Men det verkar snarare tvärtom. Duvor och sothöns, och säkert flera andra fåglar, som lever vilt i området kommer också dit. Men en del gäss tog tillfället i akt och gjorde utflykter utanför parken, speciellt vid ett rastställe där lite extra gott kunde fås. På vägen hem hade solen börjat värma och vi hade medvind så vi kunde ta av oss jackorna. Lucina slutade dagen med en simtur från båten, det var fortfarande runt 20 grader i vattnet.

Frontpassagen på lördagen blev odramatisk, en del regn och lite blåst men ingen åska. Det regnade största delen av söndagen också men på måndagen hade det klarnat upp vilket var bra då vi bestämt att hyra en bil och ta oss till Aktio/Preveza och Lefkas. Vi skulle hjälpa en vän med båt på Aktio marina som glömt att rensa och öppna kylen innan båten lämnades där för vintern. Men vi hade lite ärenden att göra också som att köpa pistolhakar till vårt stagsegel och ett relä till vår autopilot som lägger av efter en kort stund. Vi får börja att se om det hjälper. Vi hyrde bilen ett dygn och skulle lämna tillbaka den på tisdagen klockan nio. Det gav oss en idé till att äta frukost vid de romerska ruinerna i bergen vi sett tidigare innan vi lämnade tillbaka bilen.

Idag cyklade vi från Messolonghi där vi ligger i marinan till den lilla byn Aitoliko som ligger på en egen liten ö i våtlanden runt Messolonghi. Vi startade strax efter soluppgången och det var kallt så en jacka behövdes. Vi köpte piroger från ett bageri och lite frukt att ha till vårt medtagna kaffe som frukost på vägen. Solen färgade bergen röda och på en höjd kunde vi skönja ruiner från romartiden. Från marinan hade vi i fjärran sett vita högar med salt. Nu passerade vi högarna som var stora berg av salt och såg hur en del grävmaskiner lastade saltet på lastbilar och andra agera på liknande sätt som pistmaskiner i de svenska fjällen. Vi cyklade förbi en kyrka, Panagia Finikias, som låg i slutet av en väg rakt ut i nationalparkens våtland och var som en solbelyst lockande oas. Vi bestämde att det var en bra plats för att stilla hungern i våra kurrande magar. Från vår rastplats såg vi stararnas flykt bilda moln på himlen medan flamingorna lågmält pratade med varandra medan de långsamt klev runt i det grunda vattnet på sina långa ben. När vi kom fram till den lilla ön som Aitoliko ligger på cyklade vi runt den längs vattnet där fåglar och fiskebåtar låg och guppade och på en av gatorna var det en marknad. På öns södra udde fanns en damm där man ordnat en fågelpark med framför allt olika sjöfåglar. Duvor och sothöns, och säkert flera andra fåglar, som lever vilt i området kom också dit medan en del gäss var på utflykt utanför parken. På vägen hem hade solen börjat värma och vi hade medvind så vi kunde ta av oss jackorna. Lucina slutade dagen med en simtur från båten, det är fortfarande runt 20 grader i vattnet. Vi har det bra.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Fredag 11 november 2022
En video från vår utflykt till Aitoliko.

Så klockan 06:00, efter att ha brett några mackor och gjort kaffetermosar att ta med oss, körde vi uppför berget till Plevrona Acropolis, en by och amfiteater med ursprung från 200 år före kristus som var involverade i kriget mot Sparta. Men vi kom inte ända vägen upp då det var en vägbom och ett riktigt seriöst staket en bit innan ruinerna. Staketet hade en taggtråd överst och inbjöd inte till att klättra över så vi bestämde att följa staketet och se om vi inte antingen kunde hitta en öppning någonstans eller hitta en plats att äta frukost utanför området. 

Det blev en brant klättring uppåt bland tät växtlighet där allt hade taggar och rulliga stenar, men getter hade gjort stigar som var någorlunda framkomliga. Allteftersom vi kom högre upp blev det ljusare och landskapet skiftade färg. Det var brant och svettigt så jackor och  de varma tröjorna vi haft i den kyliga morgonluften åkte av. Vi gav upp hoppet att hitta en ingång till området någonstans utan hittade en avsats på berget där vi kunde njuta av vår frukost medan vi såg solen dyka upp över bergskammen. 

Nedanför oss kunde vi se personalen till området anlända med bil och öppna vägbommen vid vår bil och köra upp till byggnaderna vid ruinerna. Vi kände oss lite som de fåglarna som långsamt kretsar runt oss i samma höjd. Nedanför oss i dalen såg vi det stora våtlandet med alla vattenfält där man utvinner salt och kyrkan vi pausade vid på väg mot Aitoliko. Vi såg också kanalen in till Messolonghi och lagunen där vårt hem ligger för denna vinter. Vi har det bra här.

Upp och iväg kl 06:00 kör vi uppför bergen till Plevrona Acropolis, en by och amfiteater från 200 år fkr. Vid vägens slut börjar klättringen uppåt och allteftersom det ljusnar ser vi landskapet skifta färg. Terrängen är svår, spetsig och rullig sten och all växtlighet är taggig. Det är brant och svettigt och jackor o varma tröjorna åker av. På en avsats njuter vi av vår frukost, varmt kaffe och ostsmörgås medan vi ser solen lysa upp över berget. Vi känner oss som fåglarna som långsamt kretsar runt oss i samma höjd. Där nere i dalen är det stora delta landskapen där man utvinner salt och i lagunen ligger vårt hem denna vinter.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Tisdag 15 november 2022
En video om vår utflykt till Plevrona Acropolis
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »