Tillbaka till Sarita
Efter en härlig vinter i de svenska fjällen så ställde vi av bilen i slutet av mars och flög ner till Grekland för att åter flytta ombord på Sarita. Men det var en hel del som behövde göras innan sjösättning, men efter tre veckors båtfix på land var hon redo för att sänkas ner i havet och vi kunde börja vårt båtliv i det rätta elementet.
Det blev 700 kilometer i längdspåren i Funäsfjällen och en underbar vit vinter i fjällen innan vi styrde kosan söderut igen. Flyget var bokat för nedfärd till Aten i början på 2020 då Covid-19 slog till, men det gick att skjuta på biljetten tills nu. Då vi landade ganska sent, och därmed missade sista bussen till Preveza, så blev beslutet att ta en one-way hyrbil efter lite efterforskning och prisjämförelser. Det blev billigare än övernattning och buss, även om vi behöll bilen en extra dag för att handla.
Så efter midnatt den 25:e mars anlände vi till Sarita som stod där vi lämnat henne åtta månader tidigare. Det var till och med bäddat så vi kom snabbt i säng och somnade efter en 20-timmars dag. Dagern efter var alla stora mataffärer stänga då det var Greklands nationaldag. Så vi passade på att med hyrbilen åka till Vonitsa och ta en promenad och äta musslor på vår favorittaverna.
Vi gick till marinan som fortfarande har en del övergivna båtar som inte bara tar plats utan också är en miljöfara. Dessutom hade en båt sjunkit utanför piren och det hade börjat ske stora förändringar. Stora cementblock med en form låg på kajen som visade att förändringar var på gång. Enligt rykten ska det vara kommunen som skall fixa till marinan, men också att det är charterbolag som kommer lägga beslag på många av platserna. Hoppas bara inte det kommer påverka den familjära och trevliga stämningen som råder i Vonitsa.
Vi fick vänta på bord då det var mycket folk i rörelse på nationaldagen men de kände igen oss på tavernan, även vår beställning av “Drunken mussels”. Denna gång adderade vi en portion med “Kalamari”, och de var de godaste friterade bläckfiskar vi ätit. Och när vi betalade och skulle gå smög de till oss en liten kartong med en extra dessert som de vet Lucina älskar, apelsiner i sockerlag. En familjetaverna vi verkligen känner oss hemma hos då vi varit där alla säsonger och ätit musslor i januari framför deras vedeldade kamin.
På lördagen, innan vi lämnade in hyrbilen, åkte vi till Lefkas för att handla. Dels frukt och grönt på marknaden och dels stapelvaror på Lidl. De hade stängt kustvägen för ett vägarbete så vi fick ta omvägen med den nya motorvägen till Vonitsa. Men det var härligt att åter kunna köpa färsk frukt, grönsaker och ägg från ditresta jordbrukare på marknaden. Vi brukar lägga om kosten till frukt, grönt, fetaost och olivolja när vi kommer till Grekland och det är inte bara gott, det känns nyttigt också.
På Lidl köpte vi också deras piroger fyllda med godsaker som fetaost för att traditionsenligt åka till muren vid Lefkas kanals nordliga mynning för att äta pirogerna med medhavd kaffe på termos. Sedan tog vi smitvägen förbi kite-stranden längst utmed kusten hem. Den går längs olivlundar, små hus med fruktträdgårdar, får flockar som betar på ängar och blommande vägrenar. Tillbaka till Cleopatra Marina var det dags att återlämna bilen på flygplatsen, vi hade kört förbi där tidigare och fått tiden de stängde. I sann grekisk anda så hade vi fått en tid när vi tog ut bilen i Aten, en tid som stod på nätet, och så en som personen på Preveza flygplats gav oss och som gällde. När bilen var inlämnad så var det dags att packa upp cyklarna då varvet ligger isolerat. Men de har en liten färjebåt som kör tvärs över sundet fredag-lördag klockan 10.00 och tillbaks 13.00, så man får några timmar varje dag i staden om man behöver.
Men det var dags att ta tag i jobb på Sarita, där rengöring stod högst upp på listan efter åtta månader av att varit utsatt för vädrets makter. Och det hade regnat och blåst mycket denna vinter, ofta med inslag av sand som blåst upp från Sahara som, blandat med rester från jetbränslet från planen från flygplatsen bredvid varvet, blir en brun geggig massa som är svår att få bort. När teakdäcket nu är borta kan vi använda högtryckstvätten, och det gör skillnad. Sarita blir glad.
Att vårrusta båten är lite som att flytta ut från sitt hus och flytta in igen. Vi plockade fram nästan allt och gick igenom det vad gäller fukt, ohyra, skador med mera, och sen provade vi och testkörde det som skall fungera för att kontrollera att allt är som det ska. Sen dammsög, skurade och rengjorde vi allt innan det stuvades ner igen. Det innebar bland annat att vi plockade ur tampstuven i sittbrunnen innan det började regna och sen fortsatte med nästa stuvutrymme i sittbrunnen innan den dubbelt så stora akterstuven fick sin genomgång. Där lyfte vi ut tunga segel för fuktkoll med mera. Invändigt så sprayade vi alla träytor med en blandning av diskmedel, vinäger och vatten för att sen torka rent. Det innebar också att vi tömde och demonterade soffan för att kunna komma åt att skruva bort inspektionsluckan till dieseltanken för att försäkra oss om att det inte börjat växa bakterier i tanken. Även motorn kontrollerade vi att det inte läckt någonstans, det fanns kylvatten och olja samt spände fläktremmen då den var lite slack.
Efter en vecka på båten och två omgångar med högtryckstvätt av däcket så landade en ny omgång Sahara sand på båten med nattens regn. Och det var inte mer än 15 grader så Greklands varma vårsol lös med sin frånvaro. Dagen ägnades åt att fortsätta rensa och sortera i alla skåp och stuvar. Slänga eller spara är frågan? Kommer “bra att ha saker” som tar utrymme i framtiden vara räddare i nöden när något behöver lagas då vi är på haven eller inte.
En dag vid en frontpassage med åska jagade vi bortblåsta foppatofflor mellan saharasandsregnbyarna som var ovanligt kraftfulla, en del hade stormbyar från syd som tog i så ytvattnet rök och elen på varvet slutade fungera. Under natten kände vi hur båten skakade under de värsta byarna som var förenade med hagel som smattrade mot däcket och blixtar som lös upp himlen. Vi fick höra att några båtar hade tippat under de värsta byarna.
Vi upptäckte att vår vindmätare bara visade riktning och inte styrka när vi satte på instrumenten. Vid närmare efterforskning (inspektion av masttoppen) så var det inte undra på. Grannbåtens pilotlina (tunn lina som ersätter ett fall) hade gått av och blåst upp till vår masttopp och trasslat in sig i vår givare. Med maststegen, och en klättersele säkrad i ett fall, går det snabbt att ta sig till masttoppen, även om det är lite läskigt med höjden. Masten är 23 meter från vattnet. Ett snabbt saxklipp och lite uttrasslande så snurrade den igen. Fin utsikt över varvet var en bonus.
Jobbet fortskred och det var en blandad kompott på arbetslistan. Bottenmålningen blev klar, propellern omlindades med tyger dränkta i vinäger över natten innan finputsen, rodret förstärktes lite på ett ställe för att förebygga vatteninträngning, bogpropellern var redan fixad, blev sexbladig istället för trebladig (eller tvåbladig som det var när vi tog upp Sarita förra året) och vindgeneratorn fick nya propellerblad då de gamla höll på att lösas upp av solen.
Vi hade också bestämt att en av hytterna skulle bli “verkstad” där vi förvarar våra verktyg och en stor del av reservdelarna så allt hamnar på samma ställe. Det blev styrbords singelhytt som valdes och som därmed behövde två hyllor till. Vi har kört och cyklat förbi ett ställe som ser ut som en brädgård med en grekisk och svensk flagga i början av den nya motorvägen mot Vonitsa (den som slutar i ett växthus vars ägare nog inte velat sälja marken för att göra väg ända fram till tunneln till Preveza). Vi cyklade dit och det var en brädgård med ett imponerande utbud, och på väggen i kontoret hängde bilder på hockey-spelare från Leksand. Det var inget problem att få skivor tillsågade bara de fick måtten. Under tiden vi var där kom ägaren som var grek men pratade svenska med oss. Han tog oss med på en rundvandring i brädgården och hans trädgård som låg bredvid. Där sprang hundar, katter, ankor, höns och kalkoner omkring och såg ut att ha det bra. Han plockade citroner åt oss och försvann in i huset och kom ut med ett halvt tjog med nyvärpta ägg. Som alltid var den grekiska gästvänlighet värmande. Det gäller inte bara svenskrelaterade vänner utan generösa lantbrukare uppmanar oss att ta så mycket vi vill av deras fallfrukt på våra cykelturer.
Tillbaka till båten började vi ta mått på hyllorna. Då båtar inte har några räta vinklar så insåg vi snabbt utmaningen. Till slut tog vi några tunna plywood skivor som vi skarvade med kartongpapper som vi klippte till för att få en perfekt passform för hyllorna som skulle vila på de reglar vi skruvat fast i väggen. Tills slut kändes de bra med storleken på mallarna gjorde att det inte gick att cykla med dem. Så vi promenerade halvmilen till brädgården med våra mallar och fick de tillsågade innan vi gick hem igen. De tunga hyllplanen kom sen levererade med bil lite senare från brädgården och de passade perfekt.
Dagen innan sjösättning var en bra jobbdag på Sarita där flera projekt som vi var osäkra på om vi skulle fixa själva blev klara. VHF antennen i masttoppen blev bytt så AIS fungerar nu som den ska. Den gamla hade gått samma öde till mötes som bladen på vindgeneratorn, solen hade smulat sönder antennen och den är nu ersatt av en i metall. Osäkerheten var om det skulle gå att få bort den och få dit den nya och om antennen verkligen var problemet, det kunde ju vara antennomkopplaren också. Maststegen underlättar och operationen blev lyckad, den gamla gick att lossa och den nya passade i den gamla infästningen.
Vårt inre förstag fick äntligen den felande länken, en 12 cm lång och 6 mm tjock rostfri platta med 12 mm hål som hade tillverkats av en rostfri svetsare. Biten förlänger babystaget så det kan användas, tillsammans med snabbkopplingen vi fått tidigare, som ett inre förstag för stagsegel och en stormfock. Stagseglet har vi redan i form av en begagnad fock som vi fick från en mindre holländsk båt och som bara behöver anpassas för pistolhakar eller softschackel. Stormfocken “letar vi efter och i värsta fall får vi beställa ett nytt.
Men den stora segern och lättnaden var styrningen som förra året började hoppa lite vid ändpunkterna. Då misstänkte vi luft i styrningens hydraulik system men nu upptäckte vi vid en noggrann inspektion att det var betydligt allvarligare. Efter att ha tömt alla förvaringsutrymmen runt styrningen kunde vi se att kedjan som förbinder ratten med en kugge på hydraulik pumpens stång var för slapp så den hoppade över kuggen när man vred på ratten vid ändstoppen. Anledningen var att upphängningen av den tunga hydraulik pumpen som kuggen sitter på, sitter med fyra bultar genom sittbrunnsdurken, eller ska sitta med fyra bultar. Ett av hålen var igensatt med epoxi medan de övriga tre såg fräscha ut både huvudena i sittbrunnen och muttrarna på undersidan. Men mellan dessa hade rost gjort att två av de tre bultarna hade skörat och pumpen hängde bara på en bult och hade då rört sig och lyft upp kuggen som gjort att kedjan blivit slack. Vi lyckades få ut bultarna, halva uppifrån och halva nerifrån och ersatte dem med nya. När vi då drog åt bultarna spändes åter kedjan och glappet försvann. Kunskapen om att detta är ordnat inför sjösättningen är mycket tillfredsställande, det hade annars varit en stor säkerhetsrisk med en hydraulik styrning som kunde sluta fungera. Vi har en rorkult i reserv som kan sättas på hjärtstocken, men det är viktigt att styrningen fungerar som det är tänkt. Så inför sjösättningen känns det som det mesta är på plats.
