Tranquil Bay

Dagen efter vi tagit hand om truten hade det hunnit bli den18:e maj och väderprognosen spådde oroligt väder med kraftiga vindbyar från flera väderstreck, bland annat ost vilket är ovanligt. Även risk för åska fanns, men då mest över fastlandet. Man pratade till och med om snö i berg som var över 1700 meter höga på fastlandet och på Peloponnesien. Så vi styrde kosan mot Nidri på Lefkas och Tranquil Bay där, som namnet indikerar, det brukar vara lä och skyddat för de flesta vindriktningar och dessutom bra ankarbotten. När vi hittat en plats och sett till att ankaret grävt ner sig kunde vi njuta av en vacker solnedgång

Natten bjöd på en hel del vind men ingenting farligt och inte så byigt som vi befarat. Så även om vi var uppe i omgångar under natten och hade appen med ankarvakt påslagen, blev natten lugnare än vi räknat med. Vi såg på internet att det fanns andra ställen och andra båtar som inte hade det lika lugnt, och vi skulle snart träffa en av dem. På morgonen hade det lugnat ner sig lite även om det fortfarande blåste en hel del. Vi var ganska trötta efter att vaknat till och från under natten men det var ingen mot det unga paret, Patric och Paula med deras hund Aileen som kom in med sin OE 36:a med svensk flagg och ankrade strax bakom oss. Deras gummijolle hängde ledsen på akterspegeln bara delvis uppblåst och de såg trötta och uppgivna ut så vi förstod att något hade hänt. 

Vi körde förbi deras båt som hette “Hippolyta” med vår jolle och frågade om de behövde lift iland. De såg lite förvånade ut över erbjudandet som de tackade för, men de hade en reservjolle de skulle använda. De hade startat sin segling från Sverige och nu anlänt till Grekland och hade haft en väldigt jobbig natt där båten draggat i kulingvindar samtidigt som de hade varit magsjuka, ingen kul kombination. 

De hade legat vid ankarplatsen i södra Kalamos där vi vet sanden är hård och det finns bara ett tunt lager innan kalkstenen så fästet är dåligt på de flesta ställen. De hade blivit överraskade av hur byig vinden var bakom berget och efter att draggat lite i tagit i omgångar bestämde de sig för att lämna ankarplatsen för att söka ett bättre ställe. Magsjuka och med en manuellt ankarspel blev det en jobbig manöver men de klarade av det. Under färden till Tranquility Bay blev de exponerade inte bara för vinden utan också större vågor och till slut hade jollen dykt och fått med sig fästen till solpaneler som slog hål i en ponton. De lyckades reda ut detta också för att ta sig in i lä vid Tranqul Bay.

Vi insåg hur lugn ankarplatsen vi legat i var i jämförelse med bara några sjömil bort och berömde dem för deras insats (kan läsas mer i detalj på deras Facebooksida). Lite senare satte Lucina ihop en påse med blandat innehåll som skulle fungera för trötta magsjuka personer som behövde lite omsorg, det var allt från riskakor till en banan smoothie. Vi kände en omedelbar samhörighet med det unga ödmjuka paret och dagen efter när saker lugnat ner sig spenderade vi hela dagen tillsammans i Saritas sittbrunn i givande samtal om segling, båtar men framförallt om väsentligheter i livet. Vi tycker det är så fantastiskt att se unga personer skapa möjligheten att utforska världen med segelbåt så när vi har möjlighet ger vi dem ett exemplar av min bok “Bortom horisonten” vilket också Patric och Paula fick. Hoppas vi skall träffas flera gånger och vi kan bara önska dem lycka till att uppfylla sina drömmar.

Besättningen på “Hippolyta” var inte de enda vi träffade i Nidri. “TuSan” med Ott och Päivi kom förbi och spenderade en eftermiddag i vår sittbrunn också. Även Claes och hans fru Karin, en kompis från mina somrarna som barn vid vårt landställe söder om Linköping i Östergötland, hann vi träffa. De var i Nidri på semester en vecka, eller på resa då de är pensionärer och har inte semester längre. Jag hade inte träffat Claes på säkert 50 år men han var min bästa sommarkamrat under uppväxten där vi fiskade och paddlade kanot tillsammans i sjön Järnlunden innan seglingsintresset och träbåtar i Stockholms skärgård tog över intresset och sommaraktiviteterna. Vi hade fått kontakt igen då hans son börjat segla och ville köpa min bok. Ett trevligt återseende.

Även om det fortfarande var en del vind kvar så låg vi skyddade i Tranquil Bay så den 19:e maj var det dags för lite båtfix igen, att montera ett kättingstopp. Vi hade hittat ett som passade för våra behov i en liten tillbehörsaffär i Preveza för € 35 för ett tag sen men vi behövde borra nya hål i den rostfria skyddsplattan, vilket vi inte har en tillräckligt bra borrmaskin för. Vi vet att det finns verkstäder för arbete i rostfritt i Nidri så vi fick vägbeskrivning till en och började promenera i riktningen vi fått. Vi kom till ett varv och frågade någon där om det fanns en rostfri verkstad i närheten. De pekade på en fallfärdig stenbyggnad med ett rostigt plåttak där det låg diverse gamla motorer halvt isärplockade utanför. En äldre lite kutryggig man stod och gjorde ett impellerlock rent. 

Vi närmade oss honom och frågade på engelska om han gjorde arbeten i rostfritt. Han tittade upp på oss ovanför glasögonen han hade på nästippen och nickade. Jag visade honom vår plåt och frågade om han hade tid att borra fyra 8 mm hål i plåten för ankarstoppet jag hade med mig. Åter en nick till svar och han tog plåten och ankarstoppen och gick in i verkstaden och la på den lilla yta på en arbetsbänk som inte var belamrad med motordelar eller verktyg. Där inne i mörkret så kunde vi skönja en imponerande maskinpark av samma vintage som han själv. 

Jag visade honom var stoppen skulle monteras och han skred till verket med en självklarhet som visade att han gjort liknande saker i hela sitt liv. Och vips hade vi en plåt med fyra nya hål i som passade perfekt till ankarstoppet. Jag frågade hur mycket vi var skyldiga honom men han skakade bara på huvudet och vägrade först ta emot vad jag erbjöd honom, men till slut fick vi göra rätt för oss. 

Monteringen gick snabbt ombord och nu sitter den där och avlastar ankarspelet om snubberlinan skulle ramla av kättingen eller om linan skulle gå av. Och det går att montera isär i ett handgrepp så det är enkelt att lägga dit kättingen efter ankring. Kättingen löper fritt ovanför så vi kan fortfarande frifälla vid ankring utan risk för att fastna i ankarstoppet, samma vid upptagning av ankaret. En härlig och ovanlig känsla när ett projekt tar timmar istället för dagar. Det firade vi med glass

Den 21:a maj var det dags att röra på oss då vädret återgått till sitt lugna lunk med svaga vindar på natten och förmiddagen, och en nordvästlig sjöbris på eftermiddagen och kvällen. Men först tog vi jollen in till Nidri för att komplettera provianteringen. De har en välsorterad affär i två våningar som nyss öppnat där vi hittade det mesta vi behövde till rimliga priser. Vi hann också säga hej då till Patric och Paula innan vi lyfte ankaret och styrde kosan mot Varco Bay för att kunna bada och snorkla, förhoppningsvis i vår lilla vik där vi var ensamma vid förra besöket. Vid framkomsten kunde vi se att det nu var en hel del båtar i viken, men vid vår lite enskilda lilla strand hade ingen lagt sig. 

I Nidri hade vi lyckats hitta en kapelllmakare som kunde hjälpa oss över dagen med att montera öljetter i vårt stagsegel. Steg för steg så närmar sig Sarita att få ett fungerande stagsegel. Först installerade vi ett nytt däckbeslag för ett inre förstag. Sen kom vi över en snabbkoppling som fungerar som en förlängare till babystaget som då fungerar som ett inre förstag med samma infästning i masten, nu till en längd av nästan elva meter. Sen fick vi en genua från en mindre båt med knappt tio meter förlik till skänks av ett holländskt par som inte behövde seglet längre (vi gjorde ett förfrågan på en Facebookgrupp). Seglet hade ett replik så vi ville sätta in öljetter i förlikat för att kunna använda soft schackels. Nu hade vi fixat det. I stiltje innan sjöbrisen anlände i Varco Bay prövade vi att hissa seglet med bara små tampar knutna i öljetterna runt staget. Vi hissade det i liften för spinnakerbommen som kommer ut precis under intre förstaget, så det blir nog det nya fallet, och det såg bra ut. Liften får ersättas med spinnakerfallet i så fall. 

Vantspridarna tar emot vid hårt skottning, så det blir bidevind, halvvind och de öppna vindarna med skotpunkt i relingen som vi kommer att använda stagseglet vid. Det är som komplement eller istället för genuan beroende på vindstyrkan. Så nu skall vi köpa eller tillverka soft schackels. På önskelistan står också en stormfock för det inre förstaget och en kortare spirbom. Med ett andra spinnakerfall installerat, montering av fäste och block i masttoppen står på arbetslistan, kan vi då segla i passadvindar med genua och stagsegel utspirade åt var sitt håll och då inte behöva använda storen och ha bättre kontroll och enklare revning vid squalls. Det är tanken i alla fall. 

Efter sköna dagar i vår lilla vik i Varco Bay var det den 25 maj dags för att komplettera provianteringen, men framför allt att hämta våra brandsläckare som vi lämnat in för att få den årliga återfyllningen för att göra de lagliga här i Grekland. Det gjordes hos Ionian Safety i Lefkas. Men istället för att ta oss dit och leta efter hamnplats i den allt mer båttäta stadskajen, eller spendera en förmögenhet i den kommersiella marinan, så valde vi att ankra utanför den södra mynningen till Lefkas kanal. Där ligger en liten marina som vi la oss utanför och satte motorn på jollen. Men vi lastade också i våra cyklar i jollen för att ta dem iland så vi kunde dels få en cykeltur och dels enkelt ta oss till lite olika affärer som vi hade på agendan. Det blev en en trevlig utflykt iland och det fungerade bra att ta med cyklarna i jollen.