Från skärgårds- till oceansegling
Att kunna hantera kontakten med myndigheter smärtfritt är en viktig ingrediens för en lyckad långfärdssegling. Att segla i Europa har underlättats genom Schengenavtalet, även om det i en del länder verkar som tolkningen av reglerna inte bara är områdesanpassat utan också skiljer sig på individnivå. Till och med kan dagsformen hos samma individ göra att det skiljer sig från olika tillfällen, men också hur man själv agerar.
Vi har klivit iland och båten vi bott på de senaste åtta åren, och seglat med de senaste tretton åren, i Medelhavet är såld. Det var ett beslut som inte kom hastigt utan har mognat fram under en längre tid. Även om beslutet kändes rätt så var det känslomässigt svårt att lämna Joniska havet, seglingsområdet som vi lärt känna och tycker så mycket om. Många av de skäl vi hade för att flytta ombord på vår båt i Medelhavet och vår livstil där har vi upptäckt är lika viktiga för vår flytt till fjällvärlden. Den fria horisonten till havs har ersatts av den vidunderliga utsikten på kalfjället. Seglen har ersatts av apostlahästar eller skidor.
Jag har en lägenhet i Tänndalen med två plus två bäddar med milsvid panoramautsikt över orörd fjällnatur som du kan hyra. Från dess altan kan man se Tänndalssjön och Tännån under Rödfjället, Vättafjäll och de norska fjället Viglen. Utanför dörren börjar preparerade skidspår som totalt sträcker sig runt 300 km i området och med mellan fem och tjugo minuter med bil så har du tillgång till tre av Sveriges bästa skidområden, Tänndalen, Funäsdalen och Ramundberget som tillsammans har runt 120 nedfarter.
”Utan grundstötning ingen grundlig utforskning” var länge mitt motto när jag seglade i Stockholms ytterskärgård på 70-talet och grynnorna låg tätt och sjökorten var osäkra med information från 1800-talet. Ibland var grundstötningarna definitivt handhavandefel som när vi gick på fel sida om en prick vid Karlsborg på väg ut i Vättern med en gammal R-10:a vi köpt i Norge. Sen har det blivit en hel del bottenkänningar på världshaven där min mest genanta grundstötning är också den mest spektakulära. Läs mer om mina grundkänningar.
Den sjunde juni hade vi anlänt till marinan i Oieras, en förort till Lissabon, i väntan på att fortsätta vår segling till Porto Santo och Madeira. Här hade vi tid för båtfix, utforskning av Lissabon med omnejd och att vänta på förstärkning av besättningen för de runt 475 NM av segling över havet till Porto Santo som väntade. Seglingen blev tuff till en början med kulingvindar men det lugnade sig när vi närmade oss Porto Santo och Madeira som vi också gjorde vandringar på innan hemfärden med flyg.
Ovni 385:an Ikigai befann sig i spanska Vigo på sin väg söderut längs Portugals kust. Ombord var ägare och skepparen Tompa, Amanda och jag. Målet var Lissabon för att därifrån sen segla till Madeira. Starten blev inte som tänkt då motorn gav upp så det blev ett oplanerat stopp i Baiona för att vänta på en reservdel innan färden fortsatte, och då med dagsseglingar längs kusten vilket är ett trevligt alternativ för segling längs Atlantkusten.
Efter seglingen över Biscaya var Ikigai, Tompas Ovni 385, med besättning i Galicien, redo att utforska mer av området känt för sina vikar (“rior”) med fina ankarplatser och små fiskesamhällen med marinor. Det finns också öar i de flesta av riorna som gör seglingen både vacker och mer utmanande. Denna del handlar om vår segling i den spanska delen av Galicien, från Viveiro på nordkusten till Vigo på västkusten strax norr om gränsen till Portugal.
Våren 2025 fick jag möjligheten att segla med en Ovni 385 från Frankrike till Madeira via Galicien och Portugals Atlantkust. Det var Tompa, en seglarvän från Oceanseglingsklubben, som hade köpt båten “Ikigai” och behövde gastar och jag kunde hänga med hela våren och försommaren med båten till Madeira. Det här är den första delen i beskrivningen av seglingen, från Les Sables-d´Olonne på Frankrikes västkust över Biscaya till Viveiro på Spaniens nordkust.
Köp en julklapp till en seglingsintresserad vän, eller till dig själv. “Bortom horisonten” kan nu köpas på julrea för 99:- plus frakt fram till den 15:e december Det är en bok full med råd och tips illustrerade med egna erfarenheter om hur det är att segla bortom horisonten. Boken innehåller mina tankar och erfarenheter efter att ha seglat över 100 000 sjömil ombord på ett 50-talet olika båtar under ett halvt sekel, vad jag skulle vilja ha vetat innan jag gav mig iväg bortom horisonten.
Över åren har jag seglat på ett 50-tal båtar och haft över tusen personer ombord som besättning och/eller gäster. Om jag skall låta fördomarna flöda fritt så finns det lite stereotyper som gastarna kan kategoriseras i, alltifrån Besserwissern till Instrumentjunkyn. Man kan nog känna igen sig i flera stereotyper samtidigt, vilka känns träffande för dig? Och vilka andra karaktärer har du träffat ombord?
Den 21 maj lämnade vi Monemvasia på Peloponnesos östkust för att köra ner till dess södra spets och besöka stränderna vid staden Viglafia som ligger mittemot ön Elafonisos. Återigen gick färden mestadels uppe på slingriga bergsvägar genom olivlundar och små bergsbyar med stenhus innan vi nådde sydkusten på Peloponnesos östra finger. Där vid kajen för färjan över till ön Elafonisos hittade vi ett träd vi kunde ställa oss under som åtminstone delvis gav skugga från den allt hetare solen.
Den 14:e maj vaknade vi i vår lilla husbil på en liten skogsväg i en olivlund i bergen. Vi var på väg från Peloponnesos västkust över bergen till bukten mellan dess västra och mittersta fingrar de halvöar som sticker ner söderut på Peloponnesos. Efter en fika på vägen utanför, ingen bil hade passerat under tiden vi varit där så det kändes säkert att sitta på vägens södersluttning och få lite värmande sol medan vi tog vårt morgonfika.
Den 7 april 2024 lämnade vi Niforeika beach på Peloponnesos för att fortsätta vår roadtrip på Peloponnesos ii Grekland. Vi hade bestämt att försöker utforska det vi stötte på och inte har några bestämda planer när det gällde varken tid eller platser. Vi ville uppleva de saker som kändes mest intressant för stunden och inte följa en uppgjord plan med besök på rekommenderade turistorter.
Har du planer på att segla till och i Medelhavet, eller kanske ännu längre, eller har du redan startat en sån seglats eller har en båt i Medelhavet, då kanske heldagskursen “Kasta Loss” från Kryssarklubbens sektion Medelhavsseglarna kan vara för dig. Eller ett kvällsföredrag i Stockholm om Att segla bortom horisonten och hur det är att bo ombord permanent den 2:a april. Gemensamt är att jag håller i bägge så välkomna om ni har tid och lust.
I början av april 2024 lämnade vi vår stuga i Tänndalen där fjällen var täckta av snö och renarna sprang runt på vägarna med årskalvarna. Vi ställde kosan söderut mot vår båt Sarita i Grekland. Vi ville göra henne fin för kommande visningar och träffa mäklaren igen eftersom hon var till salu. Vi hade utrustat vår VW Caddy maxi med en madrass att sova på, en gardin mellan last och förarutrymmet, en vattendunk, en 12 V kyl och ett enkelt enlågigt gaskök. Vi kände oss redo att leva husbilsliv ett tag framöver.
Jag fick en förfrågan från redaktionen på Oceanseglingsklubbens medlemstidning Oceanseglaren att skriva en kort artikel om mina tankar om segel för långfärdsbåtar. Det resulterade i texten nedan som beskriver mina tankar utifrån de erfarenheter jag haft från att ha seglat ombord olika båttyper med olika rigg under olika väderförhållanden under mina år på havet.
Det är inte bara vid stadskajer och i en del marinor som det kan behövas ankras med stävankare och linor i aktern. På många lite trånga naturhamnar i framför allt Grekland och Turkiet så krävs det att man har linor i land för att få rum fler båtar och för att det inte är tillräckligt grunt mitt i vikarna för ankaret att få fäste. Många vikar är ganska djupa i mitten med en lutning upp mot land och det borgar för att om man drar ankaret mot land så får man bättre grepp i den “uppförsbacke” man får när man ankrar mot land.
Skillnaden mellan vad jag benämner en stadskaj och marina är att stadskajen drivs av staden medan marinorna är privatägda och därmed ofta är större, har mer service och drivs kommersiellt. Många stadskajer i Medelhavet har inga permanenta förtöjningslinor utan man förväntas använda sitt eget ankare vid tilläggningen även om fler och fler av stadskajerna börjar installera förtöjningslinor. Hur vi ombord Sarita brukar lägga till och hur man kan hantera om man fastnar i varandras ankare handlar Lägg till Medelhavet del 2 om.
En av de stora skillnaderna mellan att segla i svenska farvatten och bortom horisonten är hur man ankrar i vikar och lägger till i marinor. Ombord på Sarita har vi genom att segla i Grekland och Turkiet ett tiotal år fått träna i tilläggningar. Vi har oftast varit två personer ombord på en 16-meters 20 ton tung segelbåt med ganska lång köl, inte helt lättmanövrerad med andra ord. Men vi har haft en bogpropeller vilket har underlättat. Del 1 kommer att handla om att lägga till i en marina som har permanenta förtöjningslinor vilket är vanligt i Medelhavet, man behöver då inte använda sitt eget ankare. Senare inlägg täcker tilläggning vid kaj med eget ankare vilket är vanligt vid stadskajerna, svajankring i vikar och ankring med linor iland.
Det är alltid trevligt när uppskattning kommer helt överraskande. Ett mail om ett pris jag aldrig hört talas om som jag vunnit för artiklar i en medlemstidning påminde mig om ett annat pris. Ett pris som jag heller aldrig hört talas om som jag tilldelades på 70-talet efter en räddningsaktion i Trollhätte kanal från båten jag då var delägare i.
I det här inlägget delar jag med mig av de erfarenheter och lärdomar jag fått av att hamnat i hårt väder till havs. Även om jag seglat ett tiotal Atlantöverfarter och fram och tillbaka mellan USA:s östkust och Västindien mer än en handfull gånger så har jag varit med om väldigt få riktig otäcka stormar. Jag har sett det som en en av mina viktigaste uppgifter som skeppare att minimera risken för att hamna i riktigt svåra oväder även om de är nästan omöjligt att undvika det helt. Men trots min ambition har det blivit en hel del kulingar, någon storm och även erfarenheter från två orkaner, en för ankar på USA:s ostkust (Gloria 1985) och en till havs (Frances 1996).
Hur man skall hantera hårt väder till havs är ett kärt ämne med nästan lika många åsikter som ankring och ankare, och de flesta har en historia att berätta om hur mycket det blåste när de var ute på havet. Även om jag genom planering försökt minimera risken för att hamna i oväder är det i stort sett omöjligt att undvika på längre havspassager, speciellt i områden med lågtrycksbanor. I två inlägg delar jag med mig av mina tankar och erfarenheter om hårt väder till havs och börjar med förberedelser.
Vintern kom tidigt till Åsvallen 2023, redan i början av oktober kom den första snön. Det ovanliga var att den inte smälte undan utan låg kvar och fylldes på. Vi skulle få en härlig lång snörik vinter där vi kunde utnyttja både de runt 300 km skidspår som prepareras i området och de sex områden för utförsåkning som finns i Funäsfjällen. Allt inom räckhåll från vår stuga 800 meter upp mot trädgränsen i Tänndalen, i området Åsvallen. Där kunde vi njuta av utsikten över Rödfjället, Vättafjället, Storvigeln i Norge, Svansjökläppen och Hamrafjället från vår veranda när vi inte var ute och åkte skidor.
Två vackra träbåtar från 1900-talets början delar plats i en lada vid Höga kusten, Magda IV som jag var delägare till på 70-talet och Ester. Gemensamt är att de har renoverats av Bo Eriksson som jag kontaktade när jag hade vägarna förbi med en förhoppning om att få återse “min” gamla båt, men jag fick så mycket mer än det.
En epok i våra liv avslutas och därmed kan en ny fas ta sin början. I tolv år har vi fått de finaste upplevelserna tillsammans med Sarita och vi känner stor tacksamhet för allt hon gett oss. Men det är med blandade känslor vi lämnade henne i Cleopatra Marina och startade resan norrut.
