Från skärgårds- till oceansegling
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Båtmässan Allt för sjön visar en hel del godis för seglare, men det är också en träffpunkt för båtintresserade. Mitt besök på öppningsfredagen förgylldes av möten med likasinnade, och vid eftertanke insåg jag att tre av dem hade ett gemensamt. De var kvinnliga skeppare som med egna båtar planerar eller har genomfört en långfärdssegling. Då det behövs fler kvinnliga förebilder inom långfärdssegling vill jag presentera dem lite närmare.
Med erfarenheten från att ha seglat med runt 1000 personer: betalande, okända gäster och nära vänner, personer som aldrig satt sin fot på en segelbåt tidigare och erfarna seglare, har en del egenskaper och kunskaper hos besättningen som är viktigare än andra utkristalliserats, där seglingskunskap inte kommer överst på den listan. Utifrån vad jag upplever viktiga egenskaper har jag gjort ett test för att få svaret på den frågan, oavsett om du nu är en seglare eller inte.
När man surfar runt på nätet blir jag ibland förvånad hur båtmänniskor lyckas med de mest fantastiska bedrifter, då inte alltid i positiv mening. Jag tog några av dessa och publicerade på min Facebooksida Bortom horisonten (där samlar jag nyttiga länkar till båtrelaterad information – publiceras också automatiskt i denna hemsidas högerspalt). Klicka på länken nedan och titta på bilderna och lär av misstagen och förundras över hur det kan bli.
När man är ombord på båtar får man ibland frågor som visar att båtlivet kan vara ett mysterium för landkrabbor. Det gör att det ibland kommer frågor som dels beror på okunskap och kanske även lite obetänksamhet, om de tänkt ett steg till kanske de inte behövt ställa frågan. Men resultatet är att blir det ett tillfälle att le lite extra för oss seglare. Jag har samlat några exempel från min egen och andras erfarenhet.
Den klassiska idrottsfrågan ”Hur känns det” har jag fått många gånger efter att ha kommit tillbaks till ett av höstfärger färgat Sverige efter drygt tre månader i den konstanta grekiska sommarvärmen ombord på en båt. Svaret blir gärna ett slentrianmässigt ”bara bra” men det har också gjort att jag tänkt igenom hur jag mår, hur jag haft det och hur jag vill ha det.
Finns det något ämne bland seglare i allmänhet och långfärdsseglare i synnerhet som väcker mer känslor än toaletter ombord? Alla har erfarenheter och åsikter om detta, både ur perspektiven vilken typ man skall ha och hur de skall installeras. Att prata med gäster om hur de skall användas är dock känsligare. För att inte tala om hur ofta man plocka isär dessa nödvändiga utrustningsdetaljer och konsekvenserna av detta.
På land händer det att jag går in i ett rum för att uträtta något speciellt, men när jag väl är där har jag totalt glömt bort vad det var. På en båt sker något liknande men ändå olika. Det illustreras av att jag på vägen till Symi från Rhodos från sittbrunnen gick ner i ruffen för att hämta fler kuddar till Lucina som stod och styrde, och kom upp efter en halvtimme – utan kuddar.
En båt är en kompromiss där olika egenskaper är bra för olika personer och preferenser, vilket också kan ändras över tiden. Svårigheten att hitta rätt båt kan illustreras av ett uppdrag jag fick av en tidigare chartergäst, en framgångsrik börsmäklare i New York, i mitten av 1980-talet. Han hade bestämt sig för att köpa en segelbåt och anställde mig under ett par månader för att hitta sin drömbåt.
