Deo har kört vidare
Vår kära reskamrat har kört vidare, Deo har med trasig motor fått ny ägare och försvunnit ut ur våra liv. Det var med sorg i hjärtat som vi tömde vår Renault Clio på sitt personliga innehåll utanför verkstaden i Norrtälje dit den blivit bogserad. De livsuppehållande felsökningarna på Deo hade börjat bli orimligt höga och fortfarande var orsakerna inte hittade. Nu är ägaren en bilmeck som förhoppningsvis kan ge Deo ett nytt liv.
En bil kan bli lite som en familjemedlem om man upplever tillräckligt mycket tillsammans. Deo har varit vår följeslagare, eller snarare vi har varit Deo’s följeslagare, sen 2012 och tillsammans har vi gjort många mil genom Europa, med tre tur och retur resor från Sverige till Grekland, och dessutom många mil genom Sverige till Tänndalen och runt. Deo har alltid tryggt tagit oss till de mest underbara platser och tuffat på i branta slingrande uppförsbackar genom Alperna med sin för uppgiften svaga motor utan att klaga. Inte heller har Deo protesterat när vi sedan motorbromsat oss ner för branterna och med heta bromsbelägg passerat hårnålskurvorna på väg utför. En sann kämpe.
Deo’s rymliga inre, trots sin litenhet, har varit vår räddning många gånger och då inte bara att transportera alla båtprylar vi haft med oss. Deo har också blivit vår tillflykt i olika oväder som när vi överraskades av snöglopp, hagel och minusgrader i Österrike när vi flyttade ner till Sarita på våren 2017. Läs gärna om den hela resan på detta inlägg. Vi hade sommardäck och var osäkra på väglaget så vi letade efter en övernattningsplats men valde att snabbt stanna i en parkeringsplats vid motorvägen där Deo fick bli vårt hotellrum. Med bilen full med packning blev det en utmaning men med en kombination av vighet och envishet lyckades vi få lite sömn ombord Deo medan snögloppet fortsatte utanför.
Eller i Kroatien när en Borat, kraftiga fallvindar från bergen, plötsligt ryckte i tältduken där vii låg på stranden och det var en stor risk för att tältet skulle följa med vinden ut till havs. Då bestämde vi oss för att överge vår fina plats där vi nyss haft en lugn vacker solnedgång för att fortsätta natten på Deo’s trygga säten.
Eller när vi efter passerat genom Italien under värmeböljan med över 40 grader kommit till de svalkande österrikiska alperna. Läs gärna om den resan här. Där hittade vi, från en liten bergsby, en liten slingrande väg upp i bergen. Vid slutet började en vandringsled där vi kunde parkera Deo och slå upp vårt tält på en lite sluttande stig med skogen runt om. Efter midnatt vaknade vi av ett muller och strax smattrade regnet hårt mot tältduken. Ett kraftigt åskoväder hade bildats och regnet bara öste ner. Under botten på tältet kunde vi känna hur det rörde sig, en flod av vatten rann under oss. Snabbt fick vi samla ihop våra tillhörigheter, täcken och allt som kunde bli blött och snabbt fly in i Deo´s skyddande famn medan åsvädret sakta ebbade ut och vi kunde flytta vårt tält till torrare mark och återgå till vår nattsömn.
Tack vare Deo har vi hittat de mest fantastiska platser för våra pauser och övernattningar på väg till och från Sarita. Att köra ner för grässlänter och upp för grusstigar har inte varit något problem för Deo vilket gjort att vi kunnat slå upp tältet osynligt för allmänheten för att kunna njuta av omgivningarna. Som i Kroatien när vi körde ner för en grässlänt och parkerade bakom en kulle och från tältet då hade en fantastiskt utsikt över Dubrovnik som vi sen kunde promenera runt i dess vackra gamla stadskärna.
I Albanien hittade vi en olivlund nära havet som vi när mörkret började falla körde slalom med Deo bland de gamla knotiga träden för att hitta en skyddad plats. Sen kunde vi ta en promenad på stranden till den lilla byn i närheten och hela tiden mötas av leenden och nyfikenhet av de som bodde där. En fotbollsmatch med ungdomar på ett fält vi passerade stannade upp mitt i spelet för att betrakta de udda fåglarna som passerade.
I Italien, på väg mot Marseille från Grekland för att kliva ombord en stor katamaran för leveranssegling till Bahamas (läs om den resan här), hittade vi en övergiven lada på en åker som såg ut att ge bra skydd i brist på alternativ då vi letat efter nattplats under någon timme. Lucina gav sig iväg för att hitta ägare för godkännande och som vanligt var det inga problem, utan snarare tvärtom. Han vill att vi skulle tälta inne i ladan istället som gav bättre skydd vilket vi avböjde med tanke på sannolikheten för förekomsten av råttor därinne. På morgonen kom ägaren och överraskade oss med två lådor fulla med kiwis som han odlade och propsade på att vi skulle ta med oss läckerheterna trots att Deo redan var så fullastad att det knappt gick att stänga dörrarna.
Men Deo har också fungerat som ett fantastisk transportmedel i närområdena som med sin dieselmotor drog 0,4-0,5 liter milen och tog oss upp i bergen norr om Preveza för att besöka kloster insprängt i berget eller floden Gliki som rinner från en bergskälla norr om Parga. Eller upp till Tänndalen där vi hittat en ny kärlek till de svenska fjällen, läs gärna ett exempel om det här. Vi har upplevt mycket med Deo och vi kan bara känna tacksamhet och önska lycka i livet efter detta.
