Födelsedagsutflykt

Utsikten över Mytikas från kapellet

Vi hade legat nästan en vecka i Mytikas och var många gånger ensamma i den relativt öppna bukten, men vi hade bra grepp med ankaret. På kvällen den 14:e maj så växte molnen ovanför bergen bortom stranden och vi kunde se åskmoln bildas. Vi förberedde oss för vindbyar på kvällen och natten genom att sätta ankarsegel, ta upp jollen på däck och aktivera vår app för ankarvakt. Det blixtrade över bergen och åskans muller hördes i fjärran men allt stannade över fastlandet.

Dagen efter vaknade vi i ottan då det var Lucinas födelsedag och hon fick bestämma dagens agenda. Den tidiga morgonen var för att hinna med en topptur innan det blev för hett. Målet var ett litet kapell målat i vitt som vi sett på bergssidan ovanför Mytikas. Vi tog jollen in till marinan och gick förbi ett par affärer för att köpa frukost som komplement till vad vi hade med oss och gick längs strandpromenaden bort mot basen av berget där kapellet låg. 

På vägen mötte vi ett par unga killar i 20-årsåldern när de slängde frukostsoporna i ett sopkärl. De hade tungt lastade cyklar med tält och annan utrustning. Vi stannade till och började prata med dem. De hade träffats för någon vecka sedan och slagit följe. Den yngste var från Tyskland och hade varit på väg i åtta månader medan den andre var från Nederländerna och var på väg till Aten under sin andra månad på vägarna. 

Vi önskade dem lycka till och fortsatte med att leta efter vägen som kunde leda upp till kapellet. Vi började på en lite bredare grusväg som letade sin inåt landet, men den verkade inte svänga uppåt berget så vi vände efter någon kilometer. Men på vägen tillbaka upptäckte vi en mer otillgänglig väg som försvann uppåt berget och chansade på att den kunde leda rätt. Det syntes att något fordon hade åkt där men kvalitet på vägen indikerade att det måste varit en fyrhjuling eller traktor. Efter ett par svängar fram och tillbaka upp mot berget så såg vi en skylt med grekisk text, men under stod det på engelska The Church of Eleoussa, vi var på rätt väg eller åtminstone på väg mot en kyrka eller kapell.

Vägen som nu gick brantare uppåt i sicksack blev en stig och stigen blev en getstig och getstigen blev ingenting, men sakta så klättrade vi närmare den vitkalkade delen av bergväggen. På bergssluttningen passerade vi vårblommor, men framför allt så växte salvia och rosmarin som doftade härligt i den allt varmare förmiddagen. Varje gång vi vände på oss och såg bort från berget upptäckte vi nya saker i området. Dalen som låg bakom Mytikas blev allt större och vi såg olivodlingarna breda ut sig och långt bort vid bergets fot syntes ett litet samhälle. Vi såg vägar som ringlade sig upp längs bergsidor och fler kyrkor i dalen. Mot Mytikas och havet såg vi hamnen och hur smalt näset är där de flesta av byggnaderna ligger. Vi såg först inte Sarita, det var först när vi kom upp högre som hon kunde skönjas bakom byggnaderna vid marinan. 

Efter en halvmils vandring med 35 våningars höjd (enligt Iphone) nådde vi målet. De sista stegen var en vitkalkad trappa som dök upp plötsligt bland stenarna på sluttningen. Den ledde till en platå där ett magnifikt träd gav skugga. Under trädet reste sig bergväggen brant med en dörr insprängd. Vi insåg att kapellet var ett grottkapell som låg inne i berget och närmade oss försiktigt och vördnadsfullt dörren. Vi funderade ett tag om det var respektfullt att gå in i kapellet eller inte men bestämde att det var ok. Så vi öppnade dörren, som bara hade ett skjutlås, på glänt.

Det kom in ljus i den lilla grottan från flera öppningar i berget och på ena sidan var det en halvcirkelformad nedsänkning med ett otal ikoner föreställande samma sak, Jungfru Maria med Jesusbarnet tryckt vid sin kind. Vi läste sen att Eleoussa betyder ömhet och barmhärtighet och kyrkorna med det namnet visar Jungfru Maria i denna skepnad 

Ovanför alla ikoner så var ett valv byggt för att hålla uppe väggen och över det ett lufthål. Det var svalt i rummet och vi kände oss andäktiga, det är något speciellt med kyrkorum. Det hade gjorts många förstärkningar av grottan och det mesta var någorlunda nyligen vitkalkat och en färgburk stod bredvid en hylla, så kyrkan underhölls kontinuerligt. Det måste kräva en hel del arbete då allt måste släpas upp för branten utan att det fanns någon tydlig väg. Det inkluderade cementsäckar och byggnadsmaterial för att hålla kapellet fint. Vi såg också en stor grill utanför så man hade nog också haft möjlighet till mat under tiden man arbetade. Vi gick ut och stängde dörren försiktigt efter oss och kom åter ut i skuggan från trädet.

Vi hängde upp våra skjortor på tork i trädet, de hade blivit svettiga under vår klättring, och satte oss ner på trappsteget vid dörren och tog fram våra vattenflaskor och det kalla kaffet i termos vi förberett och födelsedagsfrukosten vi handlade i Mytikas på vägen, jordgubbar och croissanter. Vi satt där en lång stund och njöt av tystnaden, utsikten och frukosten. 

Vägen ner gick snabbare och väl nere vid vägen genade vi över stranden istället för att fortsätta på vägen. Vi passerade några grekiska fritidsfiskare, det var lördag. En av dem fick en liten fisk just som vi passerade och han visade stolt upp den tillsammans med kylväskan med vatten där han hade några till fiskar. Vi passerade också flera bergsbäckar som rann ut i havet. I en av dem hade ett gäng kråkfåglar samlats för att bada och dricka. 

Vi avslutade vår topptur med en glass på fiket vid vattnet med mamman och sonen vi berättade om i förra inlägget. Det blev en till puss på kinden innan vi gick till marinan där Lucina valde att simma ut till båten medan jag tog jollen. Det var en härlig start på dagen och vi tog det lugnt resten av dagen. Födelsedagen avslutades med en imponerande fullmåne.

Vi hade handlat frukt och grönt från vår favoritbutik i Mytikas och kände att det var dags att byta miljö. Så dagen efter toppturen tog vi upp ankaret, något som tog sin tid då det verkligen grävt ner sig djupt under vår tid i Mytikas. Men innan vi fortsatte ville vi utnyttja möjligheten att tanka vatten i marinan, något som inte kostar något och det är källvatten så det smakar extra gott. När vi lagt till i marinan och fyllt tankarna passade vi också på att skölja av båten från all smuts som samlats på däck och sittbrunn. Sen bar det av mot ett återbesök på Varco Bay

Sarita vid kajen för att tanka vatten.

När vi kom dit var vi inte ensamma som förra gången utan det låg en handfull båtar där och en husbil på stranden och en husbil på parkeringen, så det var lite folk på stenstranden också. Men det finns en lite vik vid sidan av Varco Bay där det bara finns plats för en båt att ankra på svaj och där är man utom synhåll från den långa stranden. Där låg ingen båt så vi ankrade i en egen liten vik.

Det hade börjat bli varmare i luften och även havet hade börjat värmas upp, det var över 21 grader och det började bli behagligt att bada. Så vi satte på oss snorklar och cyklop och, efter att kontrollerat att ankaret grävt ner sig bra, utforskade klipporna vid vattenbrynet och simmade upp till den lilla stranden. Vi såg många olika fiskar på vägen in och snorkelturen var den första för i år och uppfriskande.

Men som vanligt på stränder på försäsongen, och platser som inte är anpassade för turister, så ligger det mycket plastskräp som spolats iland. Det är skrämmande att se hur mycket skräp som slängs, hamnar i havet och sen på stränder. 

När vi kom tillbaka till båten och satt i sittbrunnen såg vi något stort och vitt i vattnet som flöt förbi. Det var en trut. Han hade vingarna fullt utslagna och rörde sig inte alls. Först trodde vi han var död men vi såg att huvudet rörde sig då och då. Truten såg helt utmattad ut och flöt till klipporna där han slog mot stenarna oförmögen att ta sig upp.

Lucina bär truten iland

Vi samlade snabbt ihop, sax, kniv och en skål med sockervatten innan vi hoppade i jollen och paddlade bort mot klipporna. Medan jag höll jollen från att slå mot stenarna så klev Lucina iland och närmade sig truten försiktigt, Hon tittade på honom och bad om lov och fick tillåtelse att mycket försiktigt vika ihop vingarna och lyfta upp honom. Hon tittade på fötterna och runt kroppen men han satt inte fast i något och hon hittade inga skador. Hon lyfte truten försiktigt och bar honom till en liten gräsplätt högre upp och placerade skålen med sockervatten bredvid. Där piggnade han till en liten stund, skakade på vingarna och såg sig omkring. En stund senare kunde vi från båten se att han var orörlig igen och fridfullt hade dött. Vi tänkte på truten på kvällen innan vi somnade och hoppades vi hade gjort något som kunde upplevas som positivt för honom.

Share Button

2 svar på ”Födelsedagsutflykt

  • 23 maj, 2022 kl. 17:11
    Permalänk

    Heerlijk nog gefeliciteerd met je verjaardag

    Hendrik

    Svar
  • 22 maj, 2022 kl. 12:24
    Permalänk

    Så rörande och vackert! Hardenäran i efterskott, Lucinda.
    Kram
    Birgitta

    Svar

Lämna ett svar till Birgitta Forsberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »