Från skärgårds- till oceansegling
Filmen som sammanfattar Saritas äventyr i Greklands farvattnen 2015 finns ny på YouTuben. Från starten på Rhodos i Egeiska havet, seglingen över Kykladerna, genom Korintkanalen och ut i Joniska havet med seglingar från Kefalonia och upp till Korfu och tillbaks. Ser fram emot mer segling ombord på Sarita sommaren 2016.
Den klassiska idrottsfrågan ”Hur känns det” har jag fått många gånger efter att ha kommit tillbaks till ett av höstfärger färgat Sverige efter drygt tre månader i den konstanta grekiska sommarvärmen ombord på en båt. Svaret blir gärna ett slentrianmässigt ”bara bra” men det har också gjort att jag tänkt igenom hur jag mår, hur jag haft det och hur jag vill ha det.
Det känns lite overkligt att sitta i en intensiv svensk grönska i där temperaturen kryper ner mot 5 grader på natten när den aldrig varit under 20 under flera månader. Samtidigt som jag saknar både Sarita och livsstilen ombord så känns det skönt att komma hem till ett land med årstider. Men seglingen i den grekiska övärlden har varit en fantastisk tid med många härliga upplevelser och fina möten med människor.
Sarita har på över två månader seglat runt 1000 sjömil alltid med gäster ombord och aldrig spenderat mer än två nätter i rad på samma ställe, nästan alltid med en taverna inom räckhåll. Hur trevligt det än är så har det varit en hektisk period. De senaste tio dagarna har Sarita bytt ankarplats tre gånger och spenderat endast en natt där en taverna har funnits. Dagarna har spenderats utan måsten utan bara utflykter, lite båtpul och skrivande
Det var en lugn vecka, både för att vi varit få ombord och att vädret varit lugnt. Det gör att fler platser kan besökas under dagen även om landbrisen har varit lite starkare vilket gör det lite besvärligare att hitta skyddade ankarplatser för natten.
Symi är en av favoritöarna i Grekland med en vacker huvudstad, vars pastellfärgade husfasader klättrar upp mot sluttningarna runt den välbesökta hamnen, en avslappnad stämning på ankarplatsen i viken med byn Pethi på stadens ”baksida” och fjordliknande vikar på västkusten med en spännande natur. Men vad jag har återkommit till är båtbyggarna i Pethi
Efter frontpassagen med regn i Korfu så klarnade det upp och resten av veckan var mer normal med en sjöbris från nordväst på eftermiddagarna och lugnt väder på natten och förmiddagen, ibland med landbris och/eller karabtiska vindar, och framför allt klarblå himmel med bara enstaka moln.
Den första veckan av två med en besättning från Tasmanien, USA och Sverige har gått lite i väntans tider. Vi väntade på att jollen skulle komma tillbaks från reparation och vi väntade på att regnet skulle passera. Jo regnet, det första regnet med himlen täckt av tjocka moln på fyra år (eller 12 månader totalt) om man bortser från ett par åskskurar år 2 och detta år. Men vi tog oss till Korfu innan det kom.
Under mina snart fyra säsonger i Grekland och Turkiet, varav två i Joniska havet, har det regnat i en åskskur en gång (i Göçek). Moln har varit ovanliga utan blå himmel obligatorisk, till denna vecka.
Vecka som gått har bjudit på en del segling men den så pålitliga sjöbrisen på eftermiddagen har varit lite svagare än vanligt. Det tråkiga är att Saritas motor fått arbeta mer än vanligt men det positiva är att antalet ankarplatser som kan besökas ökar, en del riktigt spektakulära som kräver lugnt väder.
Under den första veckan i Joniska havet styrde Sarita sakta med fören norrut, mot Korfu där besättningsbyte väntade. Fiskardo på Kefalonia var så långt söderut vi kom denna vecka men det är ett trevligt ställe att vända norrut på för även om priserna är höga så är atmosfären trevlig och allt är vackert och välordnat.
Joniska havet välkomnade med stiltje, eller nästan stiltje, efter vi lämnat Mesolongion vid soluppgången. Det fanns vindlinjer över de skyddade farvattnen innanför Lefkas och Keffalonia, men de förvarnade om en bris på ett par meter per sekund, inte byar med kulingstyrka. Vi genade innanför ön Oxia med fyren som markerar det grekiska fastlandets sydvästligaste utpost och styrde upp mot ön Atoko med den vackra viken ”One house bay”.
Att segla i Medelhavet i områden med höga berg innebär byiga vindar och Korinthbukten är inget undantag. Det kan vara vindstilla mitt i bukten medan i vikarna på nordsidan blåser det ner för berget och genom dalar med vindar som varierar från stiltje till kuling på nolltid och genom en förflyttning på hundra meter. Uppmärksamhet på vindlinjer är viktigt för att förbereda sig på en by genom att falla av och/eller slacka på sko
Då var vi igenom den spektakulära Korinthkanalen och ute på västra sidan av det 6 km smala näset mellan Peloponnesos och fastlandet, mellan Egeiska havet och Joniska havet. Vi gick in i Korinth direkt efter kanalen, staden som ligger i östra delen av Korinthbukten. Som förra gången jag var här för två år sedan, då på väg österut, fanns ingen plats i den lilla marinan utan vi blev hänvisade till den stora kommersiella hamnen.
När vi nu styr kosan västerut mot Joniska havet igen så börjar jag inse att vi inte kommer att besöka de turkiska vikarna på ett tag. Men de har gett oss många härliga upplevelser under den tid vi spenderat längst kusten från Finike i söder till Bodrum i norr. Att lämna Turkiet fyller mig lite med vemod, inte bara för dess skönhets skull utan i ännu större utsträckning för alla varma människorna vi mött.
Med några som stannade kvar från gamla besättningen och lite nytillskott lämnade vi Kykladerna och seglade in i Saroniska bukten, in mot Korinth-kanalen som skall passeras kommande helg på väg mot Joniska havet. Kykladerna gav oss lite Meltemi som avsked på ankarplasen i Sounion, men sen har det vara lugna vindar med bad från tampen efter Sarita och besök av delfiner.
Just nu ligger vi förtöjda vid kaj i den lilla staden Merikha på ön Kithnos och vinden blåser svagt från sydväst och Metemin som vi stångats med några dagar innan lyser helt med sin frånvaro. Även i morgon lär det bli vindstilla och det är motorsegling som gäller i den västra delen av Cykladerna just nu. Och även om den grekiska nordvinden Meltemin inte blåst med full styrka har den gett oss kulingvindar i byarna och härliga seglingar då vi planerat rutten för att få helst halvvind
Vi satt på tavernan med utsikt över Sarita och andra båtar ankrade i den vackra viken Fikiadha på norra Kithnos och njöt av solnedgången när tre master syntes ÖVER den närmaste ön, Loukas. In till ankarplatsen gled en av världens största segelbåtar, Maltese Falcon en 88 meter lång privat yacht som med sina nästan 60 meter höga master syns lång väg.
På land händer det att jag går in i ett rum för att uträtta något speciellt, men när jag väl är där har jag totalt glömt bort vad det var. På en båt sker något liknande men ändå olika. Det illustreras av att jag på vägen till Symi från Rhodos från sittbrunnen gick ner i ruffen för att hämta fler kuddar till Lucina som stod och styrde, och kom upp efter en halvtimme – utan kuddar.
Kea blev den sista ön med våra nuvarande gäster ombord på vår väg över Kykladerna där vi under tio dagar seglat över 200 sjömil. Med en väntad period med lite starkare Meltemi, med byar över 15 m/s, så lockade en skyddad marina under vår vänteperiod till nästa gäng som anländer söndagen den 5:e juli, så vi styrde kosan mot Olympic Marina just söder om Lavrion alldeles vid det grekiska fastlandets sydostligaste udde.
Efter en natt med ryck i aktertamparna från vågrörelserna som smugit sig in i hamnen i Naoussa marina så hade vinden lugnat sig och byarna var under 15 m/s och de brytande sjöarna färre och inte så höga. Vi bestämde oss för att fortsätta fortsätta vår segling västerut genom Kykladerna, vilken ö vi hamnade på fick vindriktningen bestämma.
Det bästa sättet att segla är med tid och utan massa måsten i agendan då vädret påverkar allting ombord så mycket. Efter att ha plockat upp det första gänget för sommaren på Kos kunde vi konstatera att den ibland starka Grekiska nordvinden Meltemi skulle blåsa bland Tolvöarna hela veckan (mellan 12 och 15 m/s) och vår destination var i rakt nordlig riktning. Så vi ändrade våra planer.
Det finns många sätt att fira midsommar på och att göra det med borrmaskin, fil och skruvmejsel i hand är ett sätt som vi börjar bli vana vid och jag tycker är helt OK (och Lucina har en viss förkärlek för). När barnen blivit stora har dansen kring midsommarstången blivit mindre attraktivt och att få båten att fungera innan de första gästerna anländer känns prioriterat, om man nus kulle hitta en stång på Kos där vi nu är.
Det är underbart att mer kunna råda över sin egen tid, inte behöva oroa sig för om det blir en regnig dag (har inte regnat någon dag av de tre somrar jag spenderat här nere) och enda problemet med vatten- och lufttemperaturen är att den kan vara för hög. Men priset att ha en egen båt är det ständiga arbetet med alla projekt som måste, bör eller kan göras.
När vi kom in genom gattet till viken med den lilla byn Pedi (eller Pethi) kändes lite grand som att komma hem. Vi har varit här många gånger förut under de två säsonger vi spenderat i området kring Tolvöarna och den turkiska kusten. Nu har vi lämnat Symi och kommit till Kos så det är dags att skriva ett lite ode till ön då det är en av favoriterna i med sin kombination av trevliga atmosfär, vackra huvudstad och fina vikar.