Svalbard, den sista vildmarken
NĂ€r seglingssĂ€songen i Grekland förkortades sĂ„ gav det möjlighet till andra upplevelser av ett helt annat slag pĂ„ Svalbard. Att uppleva denna ögrupp, som ligger cirka 130 mil frĂ„n nordpolen och har vĂ€rldens nordligaste stad/by pĂ„ 78:e breddgraden, gav mersmak. Ăgruppen som har fler isbjörnar Ă€n innevĂ„nare och dĂ€r man inte för röra sig utanför staden Longyearbyen utan att ha en bevĂ€pnad guide gör det spĂ€nnande. Att vi under besöket dessutom hade en enorm tur med vĂ€dret och hĂ€lsade pĂ„ tvĂ„ polarguider gjorde inte saken sĂ€mre.
Redan ombord pÄ flyget kunde vi se hur Svalbard stÄtade med sin karga skönhet. Vita snötÀckta toppar stack upp över de mjukt formade lÄga molnen som hade öarna i ett stadigt grepp tills vi nÀrmade flygplatsen alldeles utanför Longyearbyen. DÄ sprack molnen upp och de karga klippformationerna avtÀcktes och den mörka naturen avslöjade att kolindustrin var den viktigaste inkomstkÀllan under 1900-talet. Landningsbanans kvalitet i permafrostens land gjorde stoppstrÀckan ovanligt guppig, men allt gick bra och vi, Lucina och jag, vÀlkomnades av Lucinas dotter och hennes sambo Vladimir som bÀgge arbetar som polarguider pÄ Svalbard sedan mÄnga Är och en av anledningarna till vÄrt besök.
Temperaturen var över nollan, och lite variation över nollstrecket Ă€r normalt för denna tid pĂ„ Ă„ret. SĂ„ kontrasten frĂ„n den 20+ gradiga brittsommaren vi hade haft i Sverige vid avfĂ€rden var stor. Men luften var klar och kĂ€ndes skön att andas, och utan vind kĂ€ndes det inte sĂ„ kallt. Vi Ă„kte till huset som skulle bli vĂ„rt hem under vistelsen, en av âhyreskasernernaâ pĂ„ Svalbard dĂ€r Signe och Vladimir bodde i en liten lĂ€genhet med ett sovrum som inte rymde mer Ă€n en sĂ€ng, en kokvrĂ„ och ett rum, allt pĂ„ cirka 20 kvm. Men hyran slĂ„r Stockholmspriser, 7500 i mĂ„naden plus el. Ăverhuvud sĂ„ Ă€r allt dyrt pĂ„ Svalbard, allt mĂ„ste fraktas upp. En julgran kostar 10 000 och priserna i stadens enda mataffĂ€r fĂ„r en att höja pĂ„ ögonbrynen, en liter mjölk uppĂ„t 40 kronor och Aubergine cirka 150 kronor kilot. Men dĂ„ inget kan kastas dĂ„ inget förmultnar sĂ„ rear affĂ€ren ut produkter som börjar nĂ€rma sig bĂ€st före datum, sĂ„ det gĂ„r att leva billigt om man Ă€r uppfinningsrik i mathushĂ„llningen och kan laga mat pĂ„ det som erbjuds.
Longyearbyen
I övrigt Àr Longyearbyens centrum inte stort, det och dÀr finns bara en mataffÀr och lite turist- och klÀdaffÀrer förutom nÄgra hotell, restauranger och offentliga byggnader som ligger lÀngs en gÄgata. Staden grundades 1906 av amerikanen John Munroe Longyear som var den största Àgaren i gruvbolaget Arctic Coal Company . Och Àven om det finns en hel del bilar (det Àr skattefritt sÄ det Àr billigt att köpa bil) sÄ finns det inte mycket vÀgar att köra pÄ. DÄ Àr snöskoter (finns fler Àn innevÄnare), hundspann, skidor eller snöskor bÀttre och mer vanliga alternativ.
En kort promenad frĂ„n huset dĂ€r vi bodde ledde över olika rörledningar till centrum dĂ€r den affĂ€ren som blev vĂ„r favorit lĂ„g, alla varor var gratis. Det Ă€r mĂ„nga studenter och forskare som tillfĂ€lligt lever pĂ„ Svalbard och de behöver specialklĂ€der för klimatet under en kortare period. Och det Ă€r dyrt med att ta med sig en vĂ€ska pĂ„ flyget (600 kronor) för att inte tala om övervikt. Det gör att mĂ„nga lĂ€mnar prylar och klĂ€der man inte lĂ€ngre behöver och de samlas pĂ„ âBruktikkenâ som drivs av studenter. DĂ€r kan alla som vill fynda och vi kompletterade vĂ„ra vinterklĂ€der med mĂ„nga godbitar dĂ€rifrĂ„n.
I en miljö som Svalbard blir livet ocksÄ mycket lÀttare, samtidigt som det Àr svÄrare. LÀttare för att det Àr uppenbart att mest prylar inte vinner utan det Àr enkelhet och funktion som Àr det viktiga. HÀr utmanar naturen stÀndigt de som bor hÀr, och man lever pÄ naturens villkor vilket gör en ödmjuk och uppskattande av det enkla i livet. De yttre statussymbolerna blir inte sÄ viktiga utan det gÀller att ha saker som fungerar i de förhÄllanden som rÄder. Det Àr pÄ mÄnga sÀtt befriande.
Samtidigt som naturen sĂ€tter innevĂ„nare och besökare pĂ„ prov sĂ„ ger den ocksĂ„ storslagna upplevelser. Jag och Lucina var priviligierade dĂ„ vi dels hade ett vĂ€rdpar som var polarguider i slutet av en hektisk sĂ€song vilket innebar att vi antingen kunde följa med pĂ„ utflykter som inte var fullbokade eller fĂ„ egna skrĂ€ddarsydda arrangemang, och dels hade ett vĂ€der som strĂ„lade emot oss. För förutom promenader i Longyearbyen och dess omedelbara nĂ€rhet, sĂ„ fĂ„r man inte vistas utan att ha nĂ„gon med licens och ett gevĂ€r med sig, nĂ„got bĂ„de Signe och Vladimir har (liksom de flesta pĂ„ Svalbard â det finns förvaringshĂ„llare för gevĂ€r utanför mataffĂ€ren och banken).
PlatÄberget
Den första utflykten skedde till PlatÄberget som ligger 550 meter direkt öster om Longyearbyen som ger en fantastisk utsikt över staden och dess omgivning. Stigningen Àr periodvis ganska brant men det handlar inte om nÄgon bergsbestigning utan snarare en promenad i stark lutning. Belöningen kommer i form av utsikten pÄ toppen, som hade ett snötÀcke nÀr vi var dÀr. DÀr fick ocksÄ ett minnesmonument över en ung kvinna som dödades av en isbjörn för inte sÄ mÄnga Är sedan och Àr en av anledningarna till de Ätstramade reglerna om att bÀra vapen utanför Longyearbyen.
Efter att ha passerat över den snötÀckta platÄn gick vi ned pÄ baksidan genom en ravin som under snösmÀltningen ofta bestÄr av en porlande bÀck men som nu var i stort sett torrlagd med mycket runda stenar och grus exponerade. Bra förutsÀttningar för att hitta fossil vilket vi ocksÄ gjorde. Det underlÀttar dÄ att ha en geolog med oss, vilket Vladimir har som bakgrund. Vi avslutade kvÀllen med en BBQ vid stranden med en T-ben stek och renkött frÄn en nyskjuten ren, allt fantastisk gott.
Följande dag sĂ„ gick jag och Lucina pĂ„ upptĂ€cktsfĂ€rd lĂ€ngs Longyearbyens strĂ€nder och kajer. Vi besökte bĂ„de deras gĂ€sthamn/marina, kajen för större bĂ„tar, den lokala marinan dĂ€r bland annat RIB-flottan huserar och Svalbards segelförening som hade mer kajaker Ă€n segeljollar. Segelklubbens jolleaktiviteter hade nĂ€stan dött ut dĂ„ de som kunde segla lĂ€mnat Svalbard och ingen tagit över, men det lĂ„g nĂ„gra jollar som kunde göras i ordning för segling. PĂ„ kajen lĂ„g Sysselmannens (eller numera kvinnan eftersom positionen innehas av en kvinna) bĂ„t, en ombyggd supply-bĂ„t för oljeplattformarna med en underlig skrovform â som en gigantisk bogserbĂ„t med helikopterplatta pĂ„ akterdĂ€ck.
Fisketur
PÄ eftermiddagen var en fisketur inplanerad och vÀdret för detta var perfekt, mest klar himmel och ingen vind. Signe, som tagit en norsk kaptenslicens, körde RIB-bÄtar för ett turistföretag pÄ Svalbard och hade bett om lov att fÄ lÄna en av bÄtarna om den inte var uthyrd. Och nu hade torsken gÄtt till sÄ mÄnga av de lokala bÄtarna huserade vid uppgrundningen alldeles utanför Longyearbyen för att hÄva in det som havet erbjöd. Det fanns restriktioner, max fyra fiskar per person och för oss tog det tjugo minuter att fylla vÄr kvot. Det var bara att slÀnga ut draget med kroken och lÄta det sÀnka ner sig till botten runt 80 meter lÀngre ned och sen vÀnta nÄgra sekunder sÄ kÀndes det att fiskarna började nafsa. Ett ryck kunde underlÀtta att nÄgon fastnade, men det behövdes oftast inte utan torskarna högg frivilligt och kunde vevas upp och landas i bÄten med en huggkrok.
Men vi var inte ensamma. Förutom andra bĂ„tar sĂ„ var vi hĂ„rdbevakade av trutar, mĂ„sar och stormfĂ„glar som vĂ€ntade pĂ„ att vi skulle börja rensa fisken pĂ„ deras inĂ€lvor. Det var interna uppgörelser och slagsmĂ„l bland fĂ„glarna nĂ€r vĂ€l resterna kastades överbord och deras skrĂ€n kunde höras lĂ„ngt. Ăven Sysselmannen, den stora bĂ„ten, var ute pĂ„ utflykt. Men besöket som gjorde störst intryck var vikvalen som kom förbi. Nyfiken av alla aktiviteter, och kanske sugen pĂ„ fiskrens, sĂ„ gjorde valen flera lovar nĂ€ra bĂ„ten och passerade till och med under oss vid ett tillfĂ€lle. Det Ă€r hĂ€rligt att se dessa gigantiska men Ă€ndĂ„ gracila varelser röra sig som i slow motion genom vattnet för att med jĂ€mna mellanrum komma upp till ytan för att andas. Man kan inte se pĂ„ det oberörd.
Med 16 torskar och en sej pÄ mellan cirka 3 och 6 kilo (vi vÀgde dem inte) började den stora rensningen. Efter att ha gett bort en del av fÄngsten till strategiska personer i byn och efter att ha tittat pÄ ett Youtube klipp hur man rensar torsk, fick alla göra ett försök med att filea, men Lucina var den som lyckades bÀst. Hennes filéer liknade mest de frÄn YouTube med mycket kött och lite ben. Som avslutning pÄ kvÀllen var det middag, och en fÀrsk torskfilé stekt i smör stod inte sÄ överraskande pÄ menyn, och de smakade som vÀntat fantastiskt.
GlaciÀrtur
Dagen efter var det dags för nÀsta Àventyr som var möjlig för att det var tre platser över i en planerad aktivitet som Signe ansvarade för, en RIB-fÀrd till en nÀrliggande glaciÀr, TunaglaciÀren (Tuna Breen). Hela aktiviteten berÀknades ta sex timmar och startade pÄ kontoret med att alla fick sin utrustning om man inte hade egna klÀder. Det var heltÀckande overaller med flytkraft, mössor, vantar och varma stövlar. Signe hade en genomgÄng med förutsÀttningarna och pekade pÄ kartan vart vi skulle, sen körde hon oss till bÄten i minibussen.
NÀr alla satt i sina positioner, grensle över sitt sÀte med ett handtag framför, sÄ backade Signe ut frÄn bÄtplatsen och körde sakta ut frÄn marinan. Men sÄ fort vi kommit utanför piren sÄ ökade Signe gaspÄdraget och RIB-bÄten accelererade snabbt med sin 300 hk utombordare dÀr bak. BÄten vÀger runt ett ton och med 10 passagerare nÀstan det dubbla, men det kÀndes inte nÀr vi flög fram över det stilla vattnet i 35 knop.
VÀdret var Äter pÄ sitt bÀsta humör och solen sken frÄn en klarblÄ himmel över ett spegelblankt hav. Idealiska förhÄllanden för en utflykt med RIB-bÄt, som gjort för en behaglig resa. Det kan vara helt andra förhÄllanden som innebÀr att bÄten hoppar i vÄgor och passagerarna fÄr iskallt havsvatten i ansiktet med jÀmna mellanrum. PÄ ett par stÀllen stannade vi till för att vÀrma upp ansiktet och lyssna pÄ Signe som berÀttade om nÀr öarna fick besök av valfÄngare respektive pÀlsjÀgare som hade jaktstugor pÄ olika stÀllen, samt ett stopp för att titta nÀrmare pÄ en flock med kvarvarande lunnefÄglar vars kompisar redan lÀmnat Svalbard för en fÀrd mot varmare trakter.
NĂ€r vi nĂ€rmade oss glaciĂ€ren sĂ„ var Signe tvungen att sakta ner, det var för mĂ„nga smĂ„ isberg, âgrowlersâ, som lĂ„g i vĂ€gen efter att glaciĂ€ren kalvat, isstycken ramlat ner frĂ„n kanten. Det blev för riskfyllt dĂ„ propellern kan skadas om man kör pĂ„ den hĂ„rda isen. SĂ„ det blev lite slalomĂ„kning i halvfart innan det plötsligt började glesa ut mellan growlers igen och Signe Ă„ter ökade pĂ„ farten.
Vid glaciÀrkanten kunde vi njuta av skÄdespelet frÄn bÄten, en cirka 50 meter hög isvÀgg som strÀckte sig frÄn sida till sida. En sÀl lÄg pÄ en av isflaken nÀra glaciÀrkanten och man hörde att isen rörde pÄ sig. Med jÀmna mellanrum kom skarpa knallar som ibland resulterade i ett efterkommande brak och plask nÀr glaciÀren kalvade delar av sin massa ned i havet under sin rörelse framÄt. Ett imponerande skÄdespel.
PĂ„ vĂ€gen tillbaks sĂ„ stannade vi till vid en jaktstuga för lunch. Frystorkad mat av olika sorter som âaktiveradesâ med hett vatten stod pĂ„ menyn. Lite ovan med den sortens mat sĂ„ vĂ€ntade jag inte tillrĂ€ckligt lĂ€nge innan hungern tog över sĂ„ min pasta med köttfĂ€rssĂ„s blev lite knaprig, men god Ă€ndĂ„. Lunchen avnjöts vid basen av ett bergsmassiv som förgyllde utsikten.
Följande dag var bÄde Signe och Vladimir upptagna med turistevenemang sÄ Lucina och jag gjorde en utflykt till en av de övergivna kolgruvorna som ligger tillrÀckligt nÀra Longyearbyn för att man inte skall behöva gevÀr med sig. Gruvan ligger mitt i en av sluttningarna frÄn bergen som omger staden sÄ promenaden gick mest uppför. Inne i de gamla trÀbyggnaderna kunde man se hur rÀlsen kom ut ur gruvhÄlen, numera igentÀppta av is, in till vÀgningsstationen för att sen tippas pÄ band som förde kolet till en uppsamlingsplats dÀr det genom luckor kunde hÀllas ner i vagnar som sen gick ut till korgar som tillhörde det system av linbanor som gick kors och tvÀrs pÄ Svalbard och som avslutades i nÀrheten av hamnen för transport bort över haven.
Kajakutflykt
HögtrycksvÀdret höll i sig med sol frÄn klarblÄ himmel och ingen vind. Perfekt för en kajakutflykt, nÄgot som var nytt för bÄde Lucina och mig. SÄ efter en snabb introduktion av teknik och sÀkerhet av Signe lÄnade vi utrustning och gav oss ivÀg pÄ fjorden utanför Longyearbyn. DÀr lÄg ocksÄ en stor men vacker segelbÄt som vÀntade pÄ sin Àgare för turer runt Svalbard. Signe hade inte gevÀret med sig sÄ vi kunde inte gÄ iland pÄ motsatta stranden för vidare utflykt till berget sÄ vi fick nöja oss med att glida runt pÄ det stilla havet, vilket var en upplevelse mer Àn nog.
Följande dag började molnen dra in och vi hade en vilodag med utflykter vilket inte hindrade mig och Lucina att gĂ„ pĂ„ lĂ„ngpromenad i Longyearbyen sĂ„ lĂ„ngt som man fĂ„r gĂ„ utan gevĂ€r. Vi kom till hundgĂ„rdarna som pĂ„ grund av ovĂ€sendet och lukten ligger en bit ifrĂ„n stadskĂ€rnan och boningshusen. Det Ă€r ett stĂ€ndigt liv hĂ€r med draghundar som vill ut och jobba. Och de fĂ„r de göra Ă€ven pĂ„ sommaren, men dĂ„ har slĂ€darna hjul istĂ€llet för medar. Och draghundarna ser verkligen olika ut, det Ă€r massa raser som blandas, men gemensamt Ă€r att de tĂ„l kyla och Ă€lskar att dra sĂ„ nĂ€r nĂ„gon börjar rigga en slĂ€de sĂ„ Ă€r det en fruktansvĂ€rt liv pĂ„ hundarna som alla skĂ€ller âta migâ.
Sarkofagutflykten
VÄr vistelse pÄ Svalbard började nÀrma sig sitt slut och dÄ Vladimir var pÄ uppdrag bestÀmde Signe Lucina och jag att göra den dittills lÀngsta utflykten, upp till glaciÀrerna och bergsplatÄn bakom Longyearbyen. DÀr finns ocksÄ en av utflyktsmÄlen pÄ vintern, isgrottan. Nu pÄ höstkanten har glaciÀren inte frusit till sÄ isgrottan Àr fortfarande en öppen isravin med en vattenflod i botten, men till vintern tÀcks den över och fryser till och blir en grotta att vandra i.
Efter en början pÄ steniga stigar sÄ nÄdde vi den första glaciÀren dÀr ocksÄ bergstoppen Hiertafjellet syntes. Den heter sÄ efter grundaren av Aftonbladet som var med och sponsrade en av Nordenskjölds expeditioner hÀr, det tillsammans med LarsglaciÀren vi gick pÄ var belöningen han fick för sponsoring (Nordenskjöld fick en högre bergstopp och en glaciÀr uppkallad efter sig). Vi sneddade över glaciÀren efter att ha försett vÄra kÀngor med isbroddar. Vi kom fram till isravinen dÀr snögrottan finns och nere i sprickan kunde vi se rep och en del kilar som inte tagits bort frÄn förra vintersÀsongen. Och djupet gjorde att man fick respekt av att inte ramla ner i dessa sprickor.
MĂ„let för utflykten var en platĂ„, kallad Sarkofagen, med utsikt över hela Longyearbyen och dess omgivning. HĂ€r stannade vi för att njuta av utsikten med lite fika och choklad innan fĂ€rden tillbaka började. KlĂ€ttringen nedĂ„t gick över en annan glaciĂ€r och ett omrĂ„de med flera smĂ€ltbĂ€ckar som ringlade sig ner mot dalen. Vi var trötta men lyckliga nĂ€r vi kom fram till bilen som stod vid ett av de âsistaâ boningshusen i byn dĂ€r en kille med hörlurar stod och övade pĂ„ lite hip-hop steg pĂ„ parkeringen.
Det var med tacksamhet för alla upplevelser vi anlÀnde till flygplatsen för hemfÀrden till Sverige. Lite spÀnnande var det ocksÄ dÄ vi reste med endast handbagage. Det var ingen problem till Svalbard, men nu hade vÄr packning vuxit med bidrag frÄn Bruktikken. Flera tröjor, understÀll, vantar, mössor, tÀckbyxor, jackor och en fin vandringsryggsÀck var nÄgra av sakerna som adderats till vÄr packning. SÄ Signe och Vladimir stod stand by om vi inte skulle fÄ med oss allt. Men allt gick bra och vi kunde komma hem med vÀskorna fyllda med bra grejor och sjÀlarna fyllda med nya upplevelser. Och Svalbard kommer leva i vÄra hjÀrtan och kommer finnas dÀr som ett lockande mÄl nÀr vi seglar pÄ egen köl.
För att se pÄ filmen om Svalbard i hög upplösning, klicka hÀr
För att se pÄ filmen om Svalbard i lÄg upplösning, klicka hÀr
Hej Lucina o Magnus!
Vilken fantastisk och annorlunda upplevelse för er varmblodiga varma-vatten-seglare.
Men var fanns den franska seglaren?