Höst i Messolonghi marina
Efter att ha legat med ankare pÄ svaj i 150 dagar under Äret var det dags att förtöja Sarita i en marina för vintern. SÄ mÄndagen den 31:a oktober anropade vi Messolonghi marina pÄ kanal 69 för att bli anvisade en permanent plats. Det var med blandade kÀnslor vi lyfte Saritas ankare frÄn botten i lagunen utanför marinan. Det skulle bli skönt att slippa oroa sig för om ankaret skulle dragga i de frontpassager och ÄskvÀder som hör hösten och vintern till i Medelhavet. Vi sÄg ocksÄ fram emot att kunna utforska ett nytt omrÄde genom vandringar eller cykelturer. Samtidigt gÄr vi miste om kÀnslan av frihet frÄn att segla omkring och vÀlja ankarplatser beroende pÄ om vi vill ha enskildhet, uppleva ett samhÀlle eller trÀffa andra bÄtfolk, och att kunna bada direkt frÄn bÄten och ta jollen för att utforska det som finns i omrÄdet. Nu hade vi gjort det under större delen av sommaren och vÀdermÀssigt haft en ovanligt fin höst, sÄ det kÀndes bra att nu starta lite av ett nytt kapitel.
Vi fick en plats lÀngs den fasta kajen och inte till nÄgon av de tvÄ flytbryggorna som var ett alternativ dÄ det inte fanns nÄgon ledig plats dÀr. Vad marinen upplyste oss om var att det bara fanns en förtöjningslina installerad till vÄr plats, men det skulle komma en dykare senare i veckan som skulle ordna detta inte bara för vÄr plats och bÄt utan för flera andra dÀr det fattades linor. Det kÀndes bra eftersom vi sett att det skulle komma ett ovÀder till helgen.
Ăven om det var ett tag sen vi var i en marina sĂ„ satt rutinerna bra vid tillĂ€ggningen. Efter vi fĂ„tt ett par löplinor iland frĂ„n aktern sĂ„ gick Lucina fram med marinans förtöjningslina till fören och vi körde ut en bit med motorn tills vĂ„ra akterlinor spĂ€ndes och det blev lĂ€ttare att spĂ€nna och sĂ€tta fast förtöjningslinan i den förliga knapen. Hur lĂ„ngt vi slĂ€pper pĂ„ aktertamparna Ă€r en bedömningsfrĂ„ga och svaret om förtöjningslinan Ă€r lagom spĂ€nd eller inte fĂ„r vi inte förrĂ€n vi backar och ser hur nĂ€ra kajen vi kommer vid full back. Om det kĂ€nns bra spĂ€nner vi aktertamparna och nĂ€r vi ska ligga hĂ€r hela vintern blir det sex aktertampar, tre frĂ„n varje sida, och tvĂ„ springlinor. NĂ€r vi kĂ€nde oss nöjda blev det första vi gjorde var att fylla pĂ„ vatten dĂ„ tankarna var tomma som vi skrev om i förra inlĂ€gget och vi hade hĂ€mtat vatten iland de senaste dagarna.
Dagen efter vi förtöjt i marinan var det dags för vĂ„r första cykelutflykt. Cyklarna hade vi lĂ€mnat kvar och lĂ„st fast runt en lyktstolpe pĂ„ marinan sĂ„ de stod och vĂ€ntade pĂ„ oss. VĂ„r första tur gick till mynningen av kanalen som gĂ„r in till Messolonghi, dĂ€r hade vi sett strĂ€nder och duschar och dĂ„ en kallfront nĂ€rmade sig kĂ€ndes det som en bra idĂ© att utnyttja tiden tills dess med lite sol och bad. Det gĂ„r en bilvĂ€g dit som har en cykelbana parallellt. FĂ€rden gĂ„r genom vĂ„tmarker med bland annat flamingos, hĂ€grar, Ă€nder och mĂ„sfĂ„glar.Â
Flamingos ser stolta ut dÀr de lÄngsamt spatserar pÄ lÄnga ben och strÀcker pÄ halsarna för att se vad som hÀnder i omgivningen. Sen försvinner huvudet under vattenytan medan de fortsÀtter sina lÄnga steg medan de filtrerar vattenlevande insekter samt alger genom lameller i den nedÄtvinklade nÀbben som de trampar upp frÄn botten. HÀr finns inte de smÄ rÀkor som gör att de fÄr en rosa fÀrg sÄ de Àr mer grÄvita. De pratar lÄgmÀlt med varandra med vackra dova ljud som ökar nÀr vi kommer nÀrmare, men de verkar vana vid mÀnniskor för de flyr inte ivÀg.
Naturen lÀngs vÀgen kÀnns lÄngt ifrÄn vad man förvÀntar sig i Grekland men inte desto mindre vacker och spÀnnande med vallar och smÄ vÀgar som delar upp vÄtmarken i vattenfÀlt som regelras med olika typer av slussystem med portar mellan fÀlten. HÀr och dÀr ligger en liten fiskestuga pÄ en av vallarna, en del Àr byggda pÄ pÄlar och ser ut att hÀnga lite i luften. Det lÄga landet gör att sikten Àr milsvid och solen lyser upp bergen i fjÀrran i olika fÀrger beroende pÄ hur högt den stÄr pÄ himmelen. Doften Àr annorlunda Àn ute pÄ havet och pÄminner om doften frÄn en strand med tÄng.
SaltframstÀllning Àr viktigt i omrÄdet, runt 60% av Greklands salt produceras i vÄtmarkerna runt Messolonghi. NÀr vi kom fram till mynningen sÄg vi en skylt om ett museum om saltframstÀllningen sÄ vi cyklade vidare nÄgra hundra meter till omrÄdet dÀr det fanns. DÀr fanns lite olika maskiner, verktyg och vagnar, mÄnga antika, som har anvÀnts och förmodligen fortfarande anvÀnds. NÄgra mÀn höll pÄ att lÀgga takpannor pÄ huset som nog Àr en ny museum byggnad. Lucina besteg ocksÄ en av salthögarna. Vi vÀnde och cyklade tillbaka till mynningen av kanalen.
Vid fyren som stÄr pÄ en liten kaj sÄ fanns stegar ner i havet, duschar och bÀnkar förutom en taverna. Vi satte oss pÄ en av bÀnkarna och Ät vÄr medhavda lunch innan vi blev bortjagade av för mÄnga ilskna getingar. Vi gick istÀllet bort till sandstranden dÀr vi avslutade lunchen pÄ muren mot vÀgen. Vi promenerade lÀngs vattenbrynet i sanden och njöt av att vattentemperaturer i havet fortfarande var över 20 grader. Ett vackert stÀlle som sÀkert Àr fullt av turister, mest grekiska, under högsÀsong men som nu var nÀstan tomt. Nu kom det bara nÄgon enstaka bil pÄ besök och det stod nÄgra husbilar parkerade lÀngre bort vid stranden men vi njöt av lugnet som fanns dÀr innan vi cyklade tillbaka.
I marinan lÄg det en Amel Super Maramu förtöjd med en fransk nationalitetsflagga i aktern och en svensk artighetsflagga under babords spridare, men det var ingen ombord. Vad som vÀckt vÄr nyfikenhet var att nÀr vi gjorde leveransseglingen 2017/18 frÄn Marseille till Bahamas pÄ den stora katamaranen sÄ trÀffade vi ett fransk/svenskt par pÄ St Martin som anlÀnt dit efter att ha seglat runt jorden med sin Amel Super Maramu. Kunde det vara samma bÄt? Vi fick vÀnta nÄgra dagar med svaret men dÄ en bil stannade vid bÄten gick jag dit och kÀnde genast igen paret frÄn VÀstindien, det var Eva och Jean-Luc. Det trÄkiga var att Eva kom direkt frÄn Lefkas sjukhus dÀr hon opererats efter ett fall och gick pÄ kryckor. Det var kul att Äterse dem och vi hjÀlpte dem med det vi kunde under tiden de var kvar i marinan innan de Äkte hem till Frankrike.
Det hade hunnit bli fredag och innan passagen av lĂ„gtrycket med tillhörande front och Ă„skvĂ€der, som skulle komma under lördag eftermiddag, passade vi pĂ„ att göra Ă€nnu en cykelutflykt. Vi hade sett att det skulle finnas ett vattenfall som kastar sig ned för ett högt stup i berget en knapp mil norr om Messolonghi. Det sĂ„g ut att vara en ganska rak vĂ€g dit sĂ„ vi hoppades det inte stigningen skulle vara för brant. Vi köpte fĂ€rska piroger i Messolonghi pĂ„ vĂ€gen att ha som lunch och de doftade gott i cykelkorgen.Â
Efter en lÄng strÀcka med ett svagt motlut genom smÄ byar omvÀxlande med olivlundar och odlade fÀlt började vÀgen bli allt brantare nÀr vi nÀrmade oss bergen. Det hade börjat bli hett och vi kunde ibland cykla i skuggan av skogen som blev tÀtare lÀngs vÀgen. HÀr och dÀr öppnade sig landskapet upp och vi kunde se ut över dalen nedanför med sina olivlundar och berget ovanför som blev allt brantare med fler klippor och raviner.
Tills slut fick vi alternera mellan att kÀmpa hÄrt i motlutet eller kliva av och leda cyklarna. En del kurvor var sÄ skarpa att större fordon, som bussar och lastbilar, tutade nÀr de nÀrmade sig kurvan. NÀr vi passerade en kyrka tittade vi pÄ Google Maps och sÄg att vi borde se vattenfallet frÄn dÀr vi var. Vi parkerade vÄra cyklar vid muren till kyrkan och gick ut till kanten dÀr det var ett stup. PÄ andra sidan ravinen sÄg vi vad som mÄste vara platsen för vattenfallet, men just nu fanns inget vatten i flodÄdran. Men den solbelysta bergstupen var vackert i sin röda ton Àven utan ett vattenfall, det fÄr vi vÀnta pÄ tills regnen och snön kommer.
Kyrkan var omgÀrdad av en mur men grinden var öppen sÄ vi gick in pÄ omrÄdet. Framför den vitkalkade byggnaden som var lÄst fanns en liten altan med nivÄskillnad som var perfekt att sitta vid och se ut över dalen som bredde ut sig framför oss. DÀr Ät vi vÄr matsÀck och kunde se pÄ myrorna som hade sin stig alldeles framför oss. De blev glada över smulorna frÄn vÄra piroger och kÀmpade med att ta med sig lÀckerheterna till sin stack. Vi var lite oroliga för hemfÀrden, om cyklarnas bromsar skulle tÄla nedförsbacken. Men allt gick bra och efter att ha kÀmpat i en konstant uppförsbacke i ett par timmar i vÄrt anletes svett sÄ var det skönt att slippa röra pedalerna under den kvart det tog att ta oss hem med med fartvinden svalkande runt öronen.
VĂ€l hemma började vi förbereda oss för lördagens frontpassage med att kontrollera linor, tĂ€cka utombordare, vindroder och rattpidestalen med kapellskydd som Lucina sydde förra vintern och sĂ€tta upp en liten presenning över sittbrunn. Vi sĂ„g ocksĂ„ att Grekiska myndigheter gĂ„tt ut med en vĂ€dervarning i telefonen och namngett ovĂ€dret till “Stormen Eva”. Vad som kĂ€ndes lite oroligt var att ingen dykare dykt upp för att installera den extra förtöjningslinan, enligt uppgift var han tvungen att besöka sjukhuset. Men pĂ„ lördagsmorgon dök han upp. Dagen började med stiltje och dykaren hann installera den andra förtöjningslinan innan fronten anlĂ€nde. Vi hann ocksĂ„ med ett besök till lördagsmarknaden i Messolonghi.
Eva passerade under eftermiddagen, kvÀllen och natten med Äska, regn och vindbyar över 40 knop frÄn det hÄll som Àr mest öppet i kanalen, frÄn syd. Men vÄgorna byggde aldrig upp speciellt mycket sÄ det kÀnns som marinan Àr bra skyddad. Vi kunde följa Äskcellernas och regnets rörelse och Äterigen sÄg det ut som om Messolonghis placering, med lÄgland runt omkring och berg pÄ behörigt avstÄnd, hjÀlper till att hÄlla det vÀrsta vÀdret borta. De höga öarna vÀster om oss, Kefalonia och Lefkas, fick ta det mesta och ofta gÄr det vÀrsta delarna av ovÀdret söder om oss och orsakade betydligt mer förödelse pÄ Kreta och i Kykladerna. PÄ söndagen hade det lugnat ner sig och vi kunde mysa i ruffen medan regnet smattrade mot dÀcket pÄ en tÀt bÄt.
Det Àr annorlunda att ligga i en marina med en stad i nÀrheten. Helt plötsligt Àr vÀlsorterade mataffÀrer tillgÀngliga pÄ cykelavstÄnd sÄ planeringen av inköp behöver inte göras med samma framförhÄllning som nÀr vi ligger i ankarvikar. Vi kan ocksÄ besöka en hÀrlig frukt- och grönsaksmarknad en gÄng i veckan. SÄ vardagslivet börjar utforma sig men dagarna ser lite olika ut ÀndÄ och kan innehÄlla besök till staden, lite smÄjobb pÄ bÄten, utflykter till fots eller med cykel, en löprunda pÄ morgonen, ett bad i lagunen och lite stickande för Lucina och skrivande för mig. Vi trivs med att kunna utforma dagarna efter vad vi kÀnner för och vilket vÀder som vÀntas. Och hittills hade hösten bjudit pÄ ett fantastiskt vÀder med bara tvÄ frontpassager pÄ sex veckor och dÀremellan vÀrme och sol. Men prognosen började mer likna vad som var brukligt för den hÀr tiden pÄ Äret och lördagen den 12:e november var det dags för nÀsta front att komma och sedan verkade lÄgtrycken ligga pÄ kö.
SĂ„ pĂ„ fredagen innan frontpassagen cyklade vi ivĂ€g pĂ„ ytterligare en utflykt, denna gĂ„ng till den lilla byn Aitoliko som ligger knappt en och en halv mil bort pĂ„ en egen ö i vĂ„tlandet runt Messolonghi. Vi startade strax efter soluppgĂ„ngen och det var kallt sĂ„ en jacka behövdes. Vi köpte piroger frĂ„n ett bageri och lite frukt att ha till vĂ„rt medtagna kaffe som frukost pĂ„ vĂ€gen. Solen som börjat krypa uppĂ„t pĂ„ himlen fĂ€rgade bergen röda och pĂ„ en höjd kunde vi skönja ruiner frĂ„n romartiden som lockade till besök nĂ„gon annan gĂ„ng.Â
FrÄn marinan hade vi i fjÀrran sett vita högar med salt pÄ kustvÀgen norrut. Nu passerade vi högarna som inte var högar utan snarare stora berg av salt. En frontlastare var i fÀrd med att lassa skopan ful frÄn en av högarna för att tippa ner i en lastbil som vÀntade. En annan frontlastare var pÄ vÀg upp pÄ en annan av bergen med salt och körde Ànda upp till toppen dÀr den vÀnde och anvÀnde skopan pÄ ett liknande sÀtt som pistmaskiner förflyttar snö i de svenska fjÀllen. Han kom ibland nÀra kanterna och vi funderade pÄ hur stor lavinfara och rasrisk ett berg av salt har. Medan frontlastaren envetet fortsatte sitt arbete med att jÀmna till berget av salt fortsatte vi vÄr cykelfÀrd.
PĂ„ vĂ„r vĂ€nstra sida, vĂ€ster och söder om oss, bredde vĂ„tlandet ut sig som ett rutmönster med smala vallar mellan vattenfĂ€lt. DĂ„ och dĂ„ blev vallen en vĂ€g och ibland slutade den med en fiskestuga. Vi cyklade förbi en kyrka, Panagia Finikias, som lĂ„g i en dunge i slutet av en av dessa vĂ€gar rakt ut i nationalparkens vĂ„tland och var som en solbelyst lockande oas. Den byggdes 1804 och var en av Lord Byrons favoritstĂ€llen att besöka nĂ€r han bodde i Messolonghi. Vi bestĂ€mde att det var en bra plats för att stilla hungern i vĂ„ra kurrande magar. Kyrkan lĂ„g omgĂ€rdad av olika trĂ€d och en mur med en grind som var öppen. Ăven kyrkan var öppen sĂ„ vi gjorde ett besök. Kyrkorna i Grekland ligger ofta pĂ„ fina stĂ€llen och har en vacker enkelhet med ikoner och symboler som vi uppskattar. Utanför kyrkan fanns en trappa med ursikt över vĂ„tlandet som var en bra plats för vĂ„r frukost.Â
FrÄn vÄr rastplats sÄg vi starliknande fÄglar flyga runt och bilda mörka moln pÄ himlen. Ibland landade de pÄ nÄgon av vallarna mellan vattenfÀlten och sÄg ut att ta en paus för att Àta. Men snart for de upp igen dÀr de ibland flög tÀtt ihop och blev en svart massa och ibland strÀckte ut för att bli ett tunnare moln. Vi förundrades över hur de undviker att kollidera och undrade vilka eller vilken som bestÀmmer hur de ska flyga. PÄ vattenfÀlten gick flamingor och lÄgmÀlt pratade med varandra medan de lÄngsamt klev runt i det grunda vattnet pÄ sina lÄnga ben. PÄ andra delar av vÄtlandet gick vita hÀgrar omkring och letade efter föda.
Vid fortsatte mot vĂ„rt slutmĂ„l och nĂ€r vi kom fram till den lilla ön som Aitoliko ligger pĂ„ cyklade vi runt den lĂ€ngs vattnet dĂ€r fĂ„glar och fiskebĂ„tar lĂ„g och guppade. Det var fullt med framför allt vad som sĂ„g ut som sothöns. PĂ„ en av gatorna var det en marknad och vi kĂ€nde igen en hel del av försĂ€ljarna frĂ„n marknaderna i Vonitsa och Messolonghi.Â
PÄ öns södra udde fanns en damm dÀr man ordnat en fÄgelpark med framför allt olika sjöfÄglar. Ett lÄgt staket skiljer stranden till dammen frÄn en gÄngstig runt. En bro gÄr gÄr över utloppet till dammen som mynnar i vÄtlandet. SÄ de fÄglar som inte trivs dÀr har alla möjligheter att ta sig dÀrifrÄn. Men det verkar snarare tvÀrtom. Duvor och sothöns, och sÀkert flera andra fÄglar, som lever vilt i omrÄdet kommer ocksÄ dit. Men en del gÀss tog tillfÀllet i akt och gjorde utflykter utanför parken, speciellt vid ett raststÀlle dÀr lite extra gott kunde fÄs. PÄ vÀgen hem hade solen börjat vÀrma och vi hade medvind sÄ vi kunde ta av oss jackorna. Lucina slutade dagen med en simtur frÄn bÄten, det var fortfarande runt 20 grader i vattnet.
Frontpassagen pÄ lördagen blev odramatisk, en del regn och lite blÄst men ingen Äska. Det regnade största delen av söndagen ocksÄ men pÄ mÄndagen hade det klarnat upp vilket var bra dÄ vi bestÀmt att hyra en bil och ta oss till Aktio/Preveza och Lefkas. Vi skulle hjÀlpa en vÀn med bÄt pÄ Aktio marina som glömt att rensa och öppna kylen innan bÄten lÀmnades dÀr för vintern. Men vi hade lite Àrenden att göra ocksÄ som att köpa pistolhakar till vÄrt stagsegel och ett relÀ till vÄr autopilot som lÀgger av efter en kort stund. Vi fÄr börja att se om det hjÀlper. Vi hyrde bilen ett dygn och skulle lÀmna tillbaka den pÄ tisdagen klockan nio. Det gav oss en idé till att Àta frukost vid de romerska ruinerna i bergen vi sett tidigare innan vi lÀmnade tillbaka bilen.
SĂ„ klockan 06:00, efter att ha brett nĂ„gra mackor och gjort kaffetermosar att ta med oss, körde vi uppför berget till Plevrona Acropolis, en by och amfiteater med ursprung frĂ„n 200 Ă„r före kristus som var involverade i kriget mot Sparta. Men vi kom inte Ă€nda vĂ€gen upp dĂ„ det var en vĂ€gbom och ett riktigt seriöst staket en bit innan ruinerna. Staketet hade en taggtrĂ„d överst och inbjöd inte till att klĂ€ttra över sĂ„ vi bestĂ€mde att följa staketet och se om vi inte antingen kunde hitta en öppning nĂ„gonstans eller hitta en plats att Ă€ta frukost utanför omrĂ„det.Â
Det blev en brant klÀttring uppÄt bland tÀt vÀxtlighet dÀr allt hade taggar och rulliga stenar, men getter hade gjort stigar som var nÄgorlunda framkomliga. Allteftersom vi kom högre upp blev det ljusare och landskapet skiftade fÀrg. Det var brant och svettigt sÄ jackor och de varma tröjorna vi haft i den kyliga morgonluften Äkte av. Vi gav upp hoppet att hitta en ingÄng till omrÄdet nÄgonstans utan hittade en avsats pÄ berget dÀr vi kunde njuta av vÄr frukost medan vi sÄg solen dyka upp över bergskammen.
Nedanför oss kunde vi se personalen till omrÄdet anlÀnda med bil och öppna vÀgbommen vid vÄr bil och köra upp till byggnaderna vid ruinerna. Vi kÀnde oss lite som de fÄglarna som lÄngsamt kretsar runt oss i samma höjd. Nedanför oss i dalen sÄg vi det stora vÄtlandet med alla vattenfÀlt dÀr man utvinner salt och kyrkan vi pausade vid pÄ vÀg mot Aitoliko. Vi sÄg ocksÄ kanalen in till Messolonghi och lagunen dÀr vÄrt hem ligger för denna vinter. Vi har det bra hÀr.
