Från skärgårds- till oceansegling
Det var över tjugo år sedan jag var i Västindien senast så jag var spänd på hur mycket som ändrats och hur mycket som var detsamma. Att anlända med en 26 meters katamaran med all den komfort som överseglingen inneburit, och den servicenivå vi hällt, gjorde också att ankomsten blev annorlunda. Våra upplevelser från ankomsten till Barbados till vi närmar oss Antigua, via Martinique och Iles des Saintes, handlar denna del av bloggen om.
Från kap Verde började Atlantseglingen med ovanligt lugna passadvindar, men det blev en händelserik översegling ändå där vi badade bubbelpool på fördäck, stod vakter, städade, badade i havet, fick fisk, och gjorde alla små reparationer, inklusive uppröjning efter en elbrand.
Beslutet att segla till Västindien via Kap Verde öarna kändes helt rätt när vi fick väderprognosen inför vår avfärd. Ju snabbare vi kunde starta med en sydvästlig kurs desto bättre då ett lågtryck skulle bildas väster om Kanarieöarna och fördjupas med upp till kulingvindar från väst och ett område med i stort sett stiltje söder om den horisontala fronten.
Efter att ha passerat Gibraltar öppnade Atlanten sin stora famn med lugnt väder som innebar motorsegling. Men det stora havet hade planer för oss med kulingvindar och en upprörd havsyta som ställde till en del problem för oss på vår färd söderut mot värme och etappmålet Teneriffa.
Efter anlänt ombord på katamaranen Azizam i Marseille var det arbete direkt med fix och proviantering, det var bråttom att hinna förbi Lejonbukten innan Mistralen började.
Vi lämnade Sarita efter en eftermiddag med åskfronter som skakade henne på vaggan, men allt kändes tryggt när vi styrde kosan mot nästa äventyr, seglingen med Azizam till Västindien. Men först måste vi ta oss till Marseille där båten ligger. En färd som inkluderade en färja mellan grekiska Igoumenitsa och italienska Venedig och som vi planerade att ta det lugnt på. Med tältet i bagageutrymmet ville vi uppleva så mycket som möjligt innan ankomsten till slutmålet
Det är med blandade känslor som vi nu tagit upp Sarita på land för säsongen men med en leveranssegling över Atlanten förestående så är det nödvändigt, vilket i ännu högre grad känns som om vi sviker Sarita.
Tjoohoo, då var det bokat och klart, vi gör en leveranssegling till Västindien. Och inte med vilken båt som helst utan med den 26 meter långa katamaranen Azizam. Hon ligger för närvarande i Marseille och färden är planerad att gå via Kanarieöarna och kanske Kap Verde till Antigua. Vår gemensamma vän Håkan är skeppare ombord och vi följer med som en del av leveransbesättningen
Solceller ingår i vår lösning för elförsörjning ombord och det finns mycket skrivit om detta (se länkar i inlägget), men frågan är hur man monterar dem. För att inspireras av hur andra har löst denna utmaning så gick vi runt i Lefkas marina bland de upp till 700 båtar som ligger där och såg vad andra hade för lösningar.
Efter att ha bott på Sarita i nästan ett halvår så börjar ett nytt lugn lägra sig ombord. Vår egen stress över att vi ständigt borde ha någon arbetsuppgift på gång och kravet av att se nya platser börjar minska. Det har övergått i ett behov av att stanna kvar och uppleva. Fortfarande kryper känslan på oss av att pricka av listan över besökta platser och ett dåligt samvete över att inte omedelbart gå upp på morgonen för ett dagsverke.
Det skedde med två frontpassager i mitten av september. Helt plötsligt nådde inte termometern upp till 25 grader under dagen och visade under 20 grader på natten. Atmosfären på ankarplatserna och i de grekiska byarna och städerna kändes annorlunda, sommarmånaderna med turister led mot sitt slut och början på en lugnare tillvaro hade börjat
Det mänskliga lidandet och den materiella förödelsen i kölvattnet av Irmas härjningar börjar komma till ytan, inte minst med bilder och filmer på Facebook. Rapporter om dödsfall och skadade från öarna som är värst drabbade kommer in och siffran stiger. Att se förstörelsen ger perspektiv på mina egna upplevelser av orkaner
I ljuset av vad som händer på Atlanten med tre orkaner, varav Irma redan orsakat massiv skadegörelse, så känns det futtigt att rapportera om en natt med kraftiga vindbyar och åska. Men förutom att beskriva händelsen och känslan så kommer en del länkar till nyttiga appar och hemsidor för både väder, åska och seglarforum för byta av erfarenheter, och en del andra tips.
Det finns ingen typisk dag ombord Sarita, det är en del av charmen att bo ombord en segelbåt. Alla dagar är speciella och formas beroende av väder, vad som är nödvändigt att göra och humöret och lusten hos oss ombord. Idag blev det en långpromenad på förmiddagen till Vonitsa med belöning och pallning av frukt, en simtur, hemmagjord pizza till lunch, en liten siesta och lite båtpul. Följ med på en dag ombord på Sarita.
Första gången jag hörde talas om Lefkas kanal var 1980 när jag arbetade på en segelbåt som besökte så många öar som möjligt i Grekland under sommaren. Då valde skepparen på båten att runda Lefkas på dess västsida, havssida, för att undvika kanalen som beskrevs ha ett osäkert djup. Sedan dess har jag sedan 2012 passerat genom kanalen åtskilliga gånger, alltid med samma fascination av bron som består av en bilfärja och det ständiga arbetet som pågått i kanalen.
Båtlivet i Joniska havet har förändrats under de snart sex säsonger vi tillbringat här. Det har blivit mer av det mesta, på gott och ont. Fler båtar och turister men också fler kvinnor bakom rodret och personer som engagerar sig för miljön. Samtidigt ger de grekiska öarna möjligheter till många upplevelser i en fantastisk miljö och ju längre tid vi spenderar här desto fler unika och genuina ställen upptäcker vi.
Vi låg i Lakka, en lagun med azurblått vatten på norra Paxos, och hade börjat slappna av för kvällen. Båtarna som kommit in hade ankrat och bevakningen att ingen lägger sitt ankare som äventyrar nattsömnen för oss på Sarita hade i stort sett avslutats. Det behövs då jag aldrig sett så många båtar i Joniska havet, det var över 100 båtar i en yta som motsvarar Säck i Stockholms skärgård. Då anlände If, en ca 30 meter lång lyxmotorbåt (kostar en halvmiljon i veckan att chartra).
Vi låg i en av våra favoritankarplatser, en liten vik på södra Kastos, och såg något ganska stort och mörkt ligga i vattnet. Vad var det? Det låg en bit bort så kikare fram. Kunde det vara en dykare med våtdräkt? Kanske inte, jag såg inget cyklop eller snorkel. Var det en stor stock som låg och flöt? Kanske en delfin? Men den låg för stilla och jag såg ingen fena.
Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.
Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande.
Båtar är ett mysterium. Efter att två personer har jobbat hårt i två veckor på båten så vore det lätt att redovisa vad som är gjort. Men när jag sätter mig ned och skall lista alla åtgärder vi gjort så kommer jag knappt ihåg en enda, och Sarita ser ut som vanligt. Vårt mål har varit att minimimera utgifter, inte maximera inkomster när vi flyttat ombord.
Det var med spänning vi körde ombord Deo, vår Renault Clio, på färjan till Rostock i Trelleborg för vidare färd söderut. Det blev väldigt påtagligt att vi var på väg till Sarita med en fullpackad bil för att flytta ombord. Det hade varit fullt ös veckorna innan avfärd. För oss innebar det förändringar, att lämna arbeten och fast bostad och bli seglare på heltid.
Lucina och jag skall flytta ombord på Sarita och ha havet som vår omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset går i påsk. Under en intervju för en artikel om långfärdssegling (se del 1) kom frågan vilka mina förväntningar och farhågor var inför förändringen, något jag brukar poängtera som en viktig del av förberedelserna.
Det ringde en journalist och ville skriva en artikel om hur man förbereder sig för långfärdssegling, och han hade läst min bok och ville göra en intervju. Det blev nog en längre intervju än han tänkt sig och hade utrymme för. Men det fick mig att tänka till och sammanfatta det viktigaste, som börjar med förväntningar och farhågor.
Ett bra vårtecken är båtmässan i Stockholm, Allt för sjön. Förutom alla båtar (mest motorbåtar på vårmässorna) och tillbehör så erbjuds en hel del föredrag, både utan kostnad i kortform och i för betalande åhörare i seminarium. I år en hel del föredrag med nyttigt innehåll för långfärdsseglare, alltifrån korta presentationer om hur man får upp personer som ramlat överbord till seminarium som ”Segla längre” för långfärdsseglare.
