Från skärgårds- till oceansegling
Efter att ha tagit ledigt från våra fasta heltidsjobb och seglat de sex senaste somrarna i Grekland och Turkiet med runt 300 gäster ombord har det blivit lite si och så med underhållet på Sarita. Det har mest blivit förberedelser för sjösättning och upptagning. Nu när vi bor ombord så har vi mer tid för lite större projekt, och många projekt blir det. Vi samlade ihop en åtgärdslista som nu är uppe i 112 större och mindre projekt, och listan växer.
Det har varit många trådar på sociala medier om försäkringar för båtar på långfärdssegling. Ämnet är aktuellt då man kan läsa om att Alandia har sagt upp många av sina försäkringar (och erbjuder nya till högre premie och förändrade villkor) och Pantaenius ställer högre krav på båtarna (riggålder och storlek på båt). Själv fick jag min försäkring uppsagd från Alandia, så jag försökte titta på vilka alternativen var och tänkte dela med mig av det arbetet och vad jag kom fram till.
Båtmässan Allt för sjön är över och montern Segla bortom horisonten är nedmonterad, men den positiva känslan av alla intressanta möten och samtal finns kvar. Tänk att det finns så många som i olika stadier funderar omkring att segla långt och bo ombord segelbåt. Inspirerande och spännande. Alla som var med i montern var överens, det var ett lyckat koncept som alla ville vara en del av även nästa år.
Dags att summera upplevelserna från 5 500 sjömil från Marseille till Nassau ombord på katamaranen Azizam med videos och text. Vi är nu tillbaka till vår båt Sarita i Grekland även om upplevelserna ombord Azizam finns i färskt minne och en tacksamhet över att få varit med om seglingen och alla lärdomar vi fått under resans gång.
Vad är det som gör det livet så attraktivt för oss så att vi har gett upp ett fast arbete och tillgång till all den service och möjligheter som livet i land ger och har tvingats att omvärdera det mesta från hur vi levt våra liv tidigare. Vi har försökt sammanfatta våra viktigaste tankegångar under åtta rubriker.
Från St Martin till Nassau i Bahamas är det nästan 1000 sjömil (180 landmil), en sträcka vi seglade på tio dagar med fem stopp med en kallfrontspassage som gav starka vindar, moln, lite regn och temperaturer på under 20 grader, ovanligt kyligt även för Bahamas. Men det började med en övernattningssegling till Virgin Gorda i Jungfruöarna som med all tydlighet visade att Irma ödelagt mer än St Martin.
Efter att ha upplevt ett av orkanen Irma sargat St Martin från Marigot och Simpson bay gav vi oss av till Orient bay på dess lovartssida. Vid en första anblick såg det mesta bra ut från ankarplatsen bakom ön Pinel. Även om öns byggnader var raserade så pågick återuppbyggnad.
När vi ombord katamaranen Azizam närmade oss Antigua pirrade det i magen. Jag har spenderat mycket tid i detta seglingscentrum men det var över tjugo år sedan jag varit här senast och redan då hade förändringens vindar startat och frågan var om jag alls skulle känna igen platsen jag tyckte så mycket om och hade så många minnen från.
Det var över tjugo år sedan jag var i Västindien senast så jag var spänd på hur mycket som ändrats och hur mycket som var detsamma. Att anlända med en 26 meters katamaran med all den komfort som överseglingen inneburit, och den servicenivå vi hällt, gjorde också att ankomsten blev annorlunda. Våra upplevelser från ankomsten till Barbados till vi närmar oss Antigua, via Martinique och Iles des Saintes, handlar denna del av bloggen om.
Från kap Verde började Atlantseglingen med ovanligt lugna passadvindar, men det blev en händelserik översegling ändå där vi badade bubbelpool på fördäck, stod vakter, städade, badade i havet, fick fisk, och gjorde alla små reparationer, inklusive uppröjning efter en elbrand.
Beslutet att segla till Västindien via Kap Verde öarna kändes helt rätt när vi fick väderprognosen inför vår avfärd. Ju snabbare vi kunde starta med en sydvästlig kurs desto bättre då ett lågtryck skulle bildas väster om Kanarieöarna och fördjupas med upp till kulingvindar från väst och ett område med i stort sett stiltje söder om den horisontala fronten.
Efter att ha passerat Gibraltar öppnade Atlanten sin stora famn med lugnt väder som innebar motorsegling. Men det stora havet hade planer för oss med kulingvindar och en upprörd havsyta som ställde till en del problem för oss på vår färd söderut mot värme och etappmålet Teneriffa.
Efter anlänt ombord på katamaranen Azizam i Marseille var det arbete direkt med fix och proviantering, det var bråttom att hinna förbi Lejonbukten innan Mistralen började.
Vi lämnade Sarita efter en eftermiddag med åskfronter som skakade henne på vaggan, men allt kändes tryggt när vi styrde kosan mot nästa äventyr, seglingen med Azizam till Västindien. Men först måste vi ta oss till Marseille där båten ligger. En färd som inkluderade en färja mellan grekiska Igoumenitsa och italienska Venedig och som vi planerade att ta det lugnt på. Med tältet i bagageutrymmet ville vi uppleva så mycket som möjligt innan ankomsten till slutmålet
Det är med blandade känslor som vi nu tagit upp Sarita på land för säsongen men med en leveranssegling över Atlanten förestående så är det nödvändigt, vilket i ännu högre grad känns som om vi sviker Sarita.
Tjoohoo, då var det bokat och klart, vi gör en leveranssegling till Västindien. Och inte med vilken båt som helst utan med den 26 meter långa katamaranen Azizam. Hon ligger för närvarande i Marseille och färden är planerad att gå via Kanarieöarna och kanske Kap Verde till Antigua. Vår gemensamma vän Håkan är skeppare ombord och vi följer med som en del av leveransbesättningen
Solceller ingår i vår lösning för elförsörjning ombord och det finns mycket skrivit om detta (se länkar i inlägget), men frågan är hur man monterar dem. För att inspireras av hur andra har löst denna utmaning så gick vi runt i Lefkas marina bland de upp till 700 båtar som ligger där och såg vad andra hade för lösningar.
Efter att ha bott på Sarita i nästan ett halvår så börjar ett nytt lugn lägra sig ombord. Vår egen stress över att vi ständigt borde ha någon arbetsuppgift på gång och kravet av att se nya platser börjar minska. Det har övergått i ett behov av att stanna kvar och uppleva. Fortfarande kryper känslan på oss av att pricka av listan över besökta platser och ett dåligt samvete över att inte omedelbart gå upp på morgonen för ett dagsverke.
Det skedde med två frontpassager i mitten av september. Helt plötsligt nådde inte termometern upp till 25 grader under dagen och visade under 20 grader på natten. Atmosfären på ankarplatserna och i de grekiska byarna och städerna kändes annorlunda, sommarmånaderna med turister led mot sitt slut och början på en lugnare tillvaro hade börjat
Det mänskliga lidandet och den materiella förödelsen i kölvattnet av Irmas härjningar börjar komma till ytan, inte minst med bilder och filmer på Facebook. Rapporter om dödsfall och skadade från öarna som är värst drabbade kommer in och siffran stiger. Att se förstörelsen ger perspektiv på mina egna upplevelser av orkaner
I ljuset av vad som händer på Atlanten med tre orkaner, varav Irma redan orsakat massiv skadegörelse, så känns det futtigt att rapportera om en natt med kraftiga vindbyar och åska. Men förutom att beskriva händelsen och känslan så kommer en del länkar till nyttiga appar och hemsidor för både väder, åska och seglarforum för byta av erfarenheter, och en del andra tips.
Det finns ingen typisk dag ombord Sarita, det är en del av charmen att bo ombord en segelbåt. Alla dagar är speciella och formas beroende av väder, vad som är nödvändigt att göra och humöret och lusten hos oss ombord. Idag blev det en långpromenad på förmiddagen till Vonitsa med belöning och pallning av frukt, en simtur, hemmagjord pizza till lunch, en liten siesta och lite båtpul. Följ med på en dag ombord på Sarita.
Första gången jag hörde talas om Lefkas kanal var 1980 när jag arbetade på en segelbåt som besökte så många öar som möjligt i Grekland under sommaren. Då valde skepparen på båten att runda Lefkas på dess västsida, havssida, för att undvika kanalen som beskrevs ha ett osäkert djup. Sedan dess har jag sedan 2012 passerat genom kanalen åtskilliga gånger, alltid med samma fascination av bron som består av en bilfärja och det ständiga arbetet som pågått i kanalen.
Båtlivet i Joniska havet har förändrats under de snart sex säsonger vi tillbringat här. Det har blivit mer av det mesta, på gott och ont. Fler båtar och turister men också fler kvinnor bakom rodret och personer som engagerar sig för miljön. Samtidigt ger de grekiska öarna möjligheter till många upplevelser i en fantastisk miljö och ju längre tid vi spenderar här desto fler unika och genuina ställen upptäcker vi.
Vi låg i Lakka, en lagun med azurblått vatten på norra Paxos, och hade börjat slappna av för kvällen. Båtarna som kommit in hade ankrat och bevakningen att ingen lägger sitt ankare som äventyrar nattsömnen för oss på Sarita hade i stort sett avslutats. Det behövs då jag aldrig sett så många båtar i Joniska havet, det var över 100 båtar i en yta som motsvarar Säck i Stockholms skärgård. Då anlände If, en ca 30 meter lång lyxmotorbåt (kostar en halvmiljon i veckan att chartra).
