Från skärgårds- till oceansegling
Att ha stått tre år på land och gjort stora renoveringar där ett motorlyft och motorrenovering samt borttagande av ett läckande teak däck varit de största projekten känns det nervöst att närma sig dagen då Sarita skall återbördas till sitt rätta element.
Nu har Sarita stått på land i nästan precis två år och som inbitna seglare som bor på båten kan vi ibland undra hur vi står ut med att vara på land och leva i en kaotisk arbetsplats så lång tid när båtar sjösätts och tas upp runt omkring oss för att njuta av segelsemester. Hur blev det så här? Men när vi börjar spalta ner vad vi gjort så känns det inte lika frustrerande utan med eftertanke kan det till och med kännas helt rätt.
Nu har vi snart legat på land i två år och Sarita har fått en välbehövlig omvårdnad, uppgraderats på många punkter och fått ny utrustning för långsegling. Men resan har varit fylld av motgångar som gjort att vi känt för att ge upp drömmen och flytta iland men också av tillfredsställelse av att ha klarat av utmaningarna som resulterat i en bättre och mer funktionell båt.
Att ha en varvsperiod med arbete på båten innebär att vi återigen får en påminnelse om att det som kan se enkelt ut och vara en begränsad åtgärd på en båt oftast resulterar i en komplicerad renovering av betydligt större omfattning än den ursprungliga planen. Men samtidigt blir tillfredsställelsen större när projektet är i hamn och vi kan glädjas tillsammans med Sarita över alla förbättringar
Vi är tillbaka ombord Sarita efter vår sejour i Sverige och båtmässan och man kan säga att oordningen är återställd. Vi har fem hytter och en salong och kök på totalt cirka 30 kvadratmeter boyta ombord på Sarita som i nuläget är reducerat till en tredjedel då vi lever i en hytt, en halv salong och pentry. Resten är upptaget av verktyg, färgburkar, dynor, reservdelar, bra-att-ha prylar, segel, gummijolle och lite allsköns bråte. Helt normalt då båten är i ”work-mode” med andra ord.
Att ta bort och sätta dit skotskenor kan låta som en enkel uppgift, men på en äldre båt som Sarita kan de 90 genomgående bultarna för de drygt 5 meter långa skenorna med tillhörande mothållsskenor under däck vilja annorlunda. Det krävdes en hel del osande eder, frustration, demolering av inredningen, förstörda gängor, felmontering, extra kostnader, hjälp från vänner och nya lärdomar, bland annat ett tätmedel som överträffade våra förväntningar.
Det finns lika många sätt att långfärdssegla som det finns seglare, det är hela tiden en balansgång mellan bland annat kostnader och bekvämlighet där prioriteringar skiljer sig beroende på behov och förutsättningar. Vi har också minskat kostnaderna genom att nå ut till andra seglare för att köpa det vi behöver begagnat, reparera det mesta själva, renovera istället för att köpa nytt och att ta hand om sådant vi behöver som andra kasserat, dumsterdiving på varv.
Erfarenheten visar att teak däck i allmänhet och sådana som är skruvade i synnerhet har en begränsad livslängd. Vårt skruvade däck på Sarita hade börjat nå sin gräns då det var både tunt och läckte. När vi började med projektet att ta bort teaken visste vi att det skulle bli en utmaning efter att tittat på åtskilliga Youtube-filmer av båtägare som startat med samma arbete. I denna statusrapport finns lite fakta om vad vi gjort hittills och våra tankar om hur vi tänker fortsätta.
Efter att ha tagit ledigt från våra fasta heltidsjobb och seglat de sex senaste somrarna i Grekland och Turkiet med runt 300 gäster ombord har det blivit lite si och så med underhållet på Sarita. Det har mest blivit förberedelser för sjösättning och upptagning. Nu när vi bor ombord så har vi mer tid för lite större projekt, och många projekt blir det. Vi samlade ihop en åtgärdslista som nu är uppe i 112 större och mindre projekt, och listan växer.
Vad är det som gör det livet så attraktivt för oss så att vi har gett upp ett fast arbete och tillgång till all den service och möjligheter som livet i land ger och har tvingats att omvärdera det mesta från hur vi levt våra liv tidigare. Vi har försökt sammanfatta våra viktigaste tankegångar under åtta rubriker.
Efter att ha bott på Sarita i nästan ett halvår så börjar ett nytt lugn lägra sig ombord. Vår egen stress över att vi ständigt borde ha någon arbetsuppgift på gång och kravet av att se nya platser börjar minska. Det har övergått i ett behov av att stanna kvar och uppleva. Fortfarande kryper känslan på oss av att pricka av listan över besökta platser och ett dåligt samvete över att inte omedelbart gå upp på morgonen för ett dagsverke.
Det skedde med två frontpassager i mitten av september. Helt plötsligt nådde inte termometern upp till 25 grader under dagen och visade under 20 grader på natten. Atmosfären på ankarplatserna och i de grekiska byarna och städerna kändes annorlunda, sommarmånaderna med turister led mot sitt slut och början på en lugnare tillvaro hade börjat
I ljuset av vad som händer på Atlanten med tre orkaner, varav Irma redan orsakat massiv skadegörelse, så känns det futtigt att rapportera om en natt med kraftiga vindbyar och åska. Men förutom att beskriva händelsen och känslan så kommer en del länkar till nyttiga appar och hemsidor för både väder, åska och seglarforum för byta av erfarenheter, och en del andra tips.
Det finns ingen typisk dag ombord Sarita, det är en del av charmen att bo ombord en segelbåt. Alla dagar är speciella och formas beroende av väder, vad som är nödvändigt att göra och humöret och lusten hos oss ombord. Idag blev det en långpromenad på förmiddagen till Vonitsa med belöning och pallning av frukt, en simtur, hemmagjord pizza till lunch, en liten siesta och lite båtpul. Följ med på en dag ombord på Sarita.
Första gången jag hörde talas om Lefkas kanal var 1980 när jag arbetade på en segelbåt som besökte så många öar som möjligt i Grekland under sommaren. Då valde skepparen på båten att runda Lefkas på dess västsida, havssida, för att undvika kanalen som beskrevs ha ett osäkert djup. Sedan dess har jag sedan 2012 passerat genom kanalen åtskilliga gånger, alltid med samma fascination av bron som består av en bilfärja och det ständiga arbetet som pågått i kanalen.
Vi låg i en av våra favoritankarplatser, en liten vik på södra Kastos, och såg något ganska stort och mörkt ligga i vattnet. Vad var det? Det låg en bit bort så kikare fram. Kunde det vara en dykare med våtdräkt? Kanske inte, jag såg inget cyklop eller snorkel. Var det en stor stock som låg och flöt? Kanske en delfin? Men den låg för stilla och jag såg ingen fena.
Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.
Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande.
Båtar är ett mysterium. Efter att två personer har jobbat hårt i två veckor på båten så vore det lätt att redovisa vad som är gjort. Men när jag sätter mig ned och skall lista alla åtgärder vi gjort så kommer jag knappt ihåg en enda, och Sarita ser ut som vanligt. Vårt mål har varit att minimimera utgifter, inte maximera inkomster när vi flyttat ombord.
Så har de sista pusselbitarna fallit på plats och Lucina och jag kastar förtöjningarna för att segla ut bortom horisonten. Nu är det inte bara sommarseglingar i Medelhavet som lockar utan ett liv med båten som bostad och världshaven som bakgård. En livsstil som ger oss mycket av det vi värderar i tillvaron och som vi njuter av, något som vi även i framtiden vill dela med gäster ombord.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Vi hade legat på svaj under natten och på morgonen var det dags att starta motorn och ta upp ankaret, men allt som hände när jag vred på nyckeln var ljudet av ett klick nere från motorrummet. Inte den roligaste starten på dagen, men på Sarita kan man koppla om så att förbrukningsbatterierna, de som används för lampor, instrument, kyl och annat, också tillfälligt används som startbatterier.
Ljudet när tampen gick av var inte högt och allt skedde så snabbt så när det sved till längst ner på vaden lyfte jag instinktivt på foten och undkom därmed att följa med skotet ut över relingen. Ljudet från den fladdrande genuan tog sen all uppmärksamhet så jag tänkte inte mer på svedan förrän jag kom tillbaks till sittbrunnen och tittade på vaden och såg att skinnet var bortslitet och det lyste rött i en linje runt halva benet.
Efter en mellanlandning i Wien så välkomnade oss Preveza och Grekland med öppna armar. Visserligen låg ett åskväder och oroade över fastlandet, men det löste upp sig till kvällen. Temperaturen var lagom, inte hett utan bara behagligt varmt och en bris svepte svalkande över havet. Vi kom fram till Sarita vid 15-tiden och hon fick en efterlängtad genomventilation med luckor öppna och en spolning i färskvatten, och det kändes som hon längtat efter oss också.
Det är nu två veckor tills jag och Lucina ger oss av söderut till vår båt Sarita i Grekland för säsongen. Det känns det skönt med en sommar som garanterar sol och värme med klarblått vatten och fläktande sjöbris i Joniska havet. Högen med båtprylar som skall ner börjar växa och snart är maxgränsen nådd utan att betala övervikt.
