Från skärgårds- till oceansegling
Första gången jag hörde talas om Lefkas kanal var 1980 när jag arbetade på en segelbåt som besökte så många öar som möjligt i Grekland under sommaren. Då valde skepparen på båten att runda Lefkas på dess västsida, havssida, för att undvika kanalen som beskrevs ha ett osäkert djup. Sedan dess har jag sedan 2012 passerat genom kanalen åtskilliga gånger, alltid med samma fascination av bron som består av en bilfärja och det ständiga arbetet som pågått i kanalen.
Båtlivet i Joniska havet har förändrats under de snart sex säsonger vi tillbringat här. Det har blivit mer av det mesta, på gott och ont. Fler båtar och turister men också fler kvinnor bakom rodret och personer som engagerar sig för miljön. Samtidigt ger de grekiska öarna möjligheter till många upplevelser i en fantastisk miljö och ju längre tid vi spenderar här desto fler unika och genuina ställen upptäcker vi.
Vi låg i Lakka, en lagun med azurblått vatten på norra Paxos, och hade börjat slappna av för kvällen. Båtarna som kommit in hade ankrat och bevakningen att ingen lägger sitt ankare som äventyrar nattsömnen för oss på Sarita hade i stort sett avslutats. Det behövs då jag aldrig sett så många båtar i Joniska havet, det var över 100 båtar i en yta som motsvarar Säck i Stockholms skärgård. Då anlände If, en ca 30 meter lång lyxmotorbåt (kostar en halvmiljon i veckan att chartra).
Vi låg i en av våra favoritankarplatser, en liten vik på södra Kastos, och såg något ganska stort och mörkt ligga i vattnet. Vad var det? Det låg en bit bort så kikare fram. Kunde det vara en dykare med våtdräkt? Kanske inte, jag såg inget cyklop eller snorkel. Var det en stor stock som låg och flöt? Kanske en delfin? Men den låg för stilla och jag såg ingen fena.
Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.
Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande.
Båtar är ett mysterium. Efter att två personer har jobbat hårt i två veckor på båten så vore det lätt att redovisa vad som är gjort. Men när jag sätter mig ned och skall lista alla åtgärder vi gjort så kommer jag knappt ihåg en enda, och Sarita ser ut som vanligt. Vårt mål har varit att minimimera utgifter, inte maximera inkomster när vi flyttat ombord.
Lucina och jag skall flytta ombord på Sarita och ha havet som vår omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset går i påsk. Under en intervju för en artikel om långfärdssegling (se del 1) kom frågan vilka mina förväntningar och farhågor var inför förändringen, något jag brukar poängtera som en viktig del av förberedelserna.
Det ringde en journalist och ville skriva en artikel om hur man förbereder sig för långfärdssegling, och han hade läst min bok och ville göra en intervju. Det blev nog en längre intervju än han tänkt sig och hade utrymme för. Men det fick mig att tänka till och sammanfatta det viktigaste, som börjar med förväntningar och farhågor.
Jag sitter på pendeltåget på väg till mitt tillfälliga arbete. Ett snöblaskigt Stockholm passerar förbi och mellan Karlberg och Sundbyberg Centrum så passerar jag tegelhuset där jag växte upp i Huvudsta. Där finns sluttningen på husets bakgård där jag och Thomas besteg Mt Everest på vintern. Jag ska nu iväg till något okänt, men ändå bekant.
Så har de sista pusselbitarna fallit på plats och Lucina och jag kastar förtöjningarna för att segla ut bortom horisonten. Nu är det inte bara sommarseglingar i Medelhavet som lockar utan ett liv med båten som bostad och världshaven som bakgård. En livsstil som ger oss mycket av det vi värderar i tillvaron och som vi njuter av, något som vi även i framtiden vill dela med gäster ombord.
Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Vi hade legat på svaj under natten och på morgonen var det dags att starta motorn och ta upp ankaret, men allt som hände när jag vred på nyckeln var ljudet av ett klick nere från motorrummet. Inte den roligaste starten på dagen, men på Sarita kan man koppla om så att förbrukningsbatterierna, de som används för lampor, instrument, kyl och annat, också tillfälligt används som startbatterier.
Ljudet när tampen gick av var inte högt och allt skedde så snabbt så när det sved till längst ner på vaden lyfte jag instinktivt på foten och undkom därmed att följa med skotet ut över relingen. Ljudet från den fladdrande genuan tog sen all uppmärksamhet så jag tänkte inte mer på svedan förrän jag kom tillbaks till sittbrunnen och tittade på vaden och såg att skinnet var bortslitet och det lyste rött i en linje runt halva benet.
Efter en mellanlandning i Wien så välkomnade oss Preveza och Grekland med öppna armar. Visserligen låg ett åskväder och oroade över fastlandet, men det löste upp sig till kvällen. Temperaturen var lagom, inte hett utan bara behagligt varmt och en bris svepte svalkande över havet. Vi kom fram till Sarita vid 15-tiden och hon fick en efterlängtad genomventilation med luckor öppna och en spolning i färskvatten, och det kändes som hon längtat efter oss också.
Det är nu två veckor tills jag och Lucina ger oss av söderut till vår båt Sarita i Grekland för säsongen. Det känns det skönt med en sommar som garanterar sol och värme med klarblått vatten och fläktande sjöbris i Joniska havet. Högen med båtprylar som skall ner börjar växa och snart är maxgränsen nådd utan att betala övervikt.
Filmen som sammanfattar Saritas äventyr i Greklands farvattnen 2015 finns ny på YouTuben. Från starten på Rhodos i Egeiska havet, seglingen över Kykladerna, genom Korintkanalen och ut i Joniska havet med seglingar från Kefalonia och upp till Korfu och tillbaks. Ser fram emot mer segling ombord på Sarita sommaren 2016.
Den klassiska idrottsfrågan ”Hur känns det” har jag fått många gånger efter att ha kommit tillbaks till ett av höstfärger färgat Sverige efter drygt tre månader i den konstanta grekiska sommarvärmen ombord på en båt. Svaret blir gärna ett slentrianmässigt ”bara bra” men det har också gjort att jag tänkt igenom hur jag mår, hur jag haft det och hur jag vill ha det.
Det känns lite overkligt att sitta i en intensiv svensk grönska i där temperaturen kryper ner mot 5 grader på natten när den aldrig varit under 20 under flera månader. Samtidigt som jag saknar både Sarita och livsstilen ombord så känns det skönt att komma hem till ett land med årstider. Men seglingen i den grekiska övärlden har varit en fantastisk tid med många härliga upplevelser och fina möten med människor.
Sarita har på över två månader seglat runt 1000 sjömil alltid med gäster ombord och aldrig spenderat mer än två nätter i rad på samma ställe, nästan alltid med en taverna inom räckhåll. Hur trevligt det än är så har det varit en hektisk period. De senaste tio dagarna har Sarita bytt ankarplats tre gånger och spenderat endast en natt där en taverna har funnits. Dagarna har spenderats utan måsten utan bara utflykter, lite båtpul och skrivande
Det var en lugn vecka, både för att vi varit få ombord och att vädret varit lugnt. Det gör att fler platser kan besökas under dagen även om landbrisen har varit lite starkare vilket gör det lite besvärligare att hitta skyddade ankarplatser för natten.
Symi är en av favoritöarna i Grekland med en vacker huvudstad, vars pastellfärgade husfasader klättrar upp mot sluttningarna runt den välbesökta hamnen, en avslappnad stämning på ankarplatsen i viken med byn Pethi på stadens ”baksida” och fjordliknande vikar på västkusten med en spännande natur. Men vad jag har återkommit till är båtbyggarna i Pethi
Efter frontpassagen med regn i Korfu så klarnade det upp och resten av veckan var mer normal med en sjöbris från nordväst på eftermiddagarna och lugnt väder på natten och förmiddagen, ibland med landbris och/eller karabtiska vindar, och framför allt klarblå himmel med bara enstaka moln.
Den första veckan av två med en besättning från Tasmanien, USA och Sverige har gått lite i väntans tider. Vi väntade på att jollen skulle komma tillbaks från reparation och vi väntade på att regnet skulle passera. Jo regnet, det första regnet med himlen täckt av tjocka moln på fyra år (eller 12 månader totalt) om man bortser från ett par åskskurar år 2 och detta år. Men vi tog oss till Korfu innan det kom.