Från skärgårds- till oceansegling
Ett nytt år har just öppnat dörren och det är ett naturligt tillfälle för en sammanfattning av sommarens seglingar då det var länge sen vi uppdaterade vad vi gjort med ett inlägg på hemsidan, Men nu finns förutom detta inlägg, som är en sammanfattning av våra seglingar i Joniska havet 2021, också lite ögonblicksbilder i form av notiser från strandhugg i somras
Ett inlägg om sommarens seglingar med Sarita i Grekland genom ögonblicksbilder som vi skrivit under våra upplevelser. Detta efter Grekland öppnade upp efter en lång period av lock-down under vintern och vi kunde lämna Preveza marina där vi tvingats ligga stil. Seglingen avslutades i slutet av juli när vi beslöt oss för att åka hem till Sverige.
Efter att Grekland har stängt ner landet i lockdown under Covid-19 krisen har vi legat stilla i Preveza Marina från november till maj. Nu har man lättat på restriktionerna. Men vad är det som krävs för att segla här och hur har vi löst allt som måste göras. Kanske kan våra stapplande steg med grekisk byråkrati vara till nytta för andra som funderar på att komma hit för segling i sommar.
Grekland har “lockdown” och utegångsförbud mellan 21.00 och 05.00. Sarita är därmed förbjuden att segla och utforska ankarplatser. Vi har dock bytt miljö från att legat på land i Cleopatra Marina i Aktio i över tre år ligger Sarita och guppar i vattnet i Preveza marina tvärs över sundet som leder till Amvrakikobukten. Här trivs vi också och har vi börjat hitta nya rutiner, utforska nya områden och träffa nya människor i ett Grekland som liksom resten av världen slåss mot ett virus.
Efter en period på över två år med båtrenovering på varvet så har det blivit många timmar på däck, i ruffen, i motorrummet och i kölsvinet. Men tiden har inte bara spenderats med båtjobb, vi har besökt Sverige, Azorerna, Svalbard och leveransseglat till Bahamas. Men det vi minns bäst är alla utflykter i trakten och promenader i närområdet under lågsäsongen, då inga turister är här.
Vi är tillbaka ombord Sarita efter vår sejour i Sverige och båtmässan och man kan säga att oordningen är återställd. Vi har fem hytter och en salong och kök på totalt cirka 30 kvadratmeter boyta ombord på Sarita som i nuläget är reducerat till en tredjedel då vi lever i en hytt, en halv salong och pentry. Resten är upptaget av verktyg, färgburkar, dynor, reservdelar, bra-att-ha prylar, segel, gummijolle och lite allsköns bråte. Helt normalt då båten är i ”work-mode” med andra ord.
Vi har nu varit i Grekland periodvis under sju år och har under tider mer och mer blivit imponerad av många yrkeskårers skicklighet och stolthet över sitt arbete och generositet i sitt agerande. Det har varit båtbyggare på Symi, kypare i Sivota, bilmeck i Preveza, tandläkare i Vonitsa, torghandlarna på de lokala marknaderna och många fler. Det förgyller tiden här som då inte bara blir segling och vackra vikar med värme, sol, och bad utan också möten med människor.
Det skedde med två frontpassager i mitten av september. Helt plötsligt nådde inte termometern upp till 25 grader under dagen och visade under 20 grader på natten. Atmosfären på ankarplatserna och i de grekiska byarna och städerna kändes annorlunda, sommarmånaderna med turister led mot sitt slut och början på en lugnare tillvaro hade börjat
Det finns ingen typisk dag ombord Sarita, det är en del av charmen att bo ombord en segelbåt. Alla dagar är speciella och formas beroende av väder, vad som är nödvändigt att göra och humöret och lusten hos oss ombord. Idag blev det en långpromenad på förmiddagen till Vonitsa med belöning och pallning av frukt, en simtur, hemmagjord pizza till lunch, en liten siesta och lite båtpul. Följ med på en dag ombord på Sarita.
Första gången jag hörde talas om Lefkas kanal var 1980 när jag arbetade på en segelbåt som besökte så många öar som möjligt i Grekland under sommaren. Då valde skepparen på båten att runda Lefkas på dess västsida, havssida, för att undvika kanalen som beskrevs ha ett osäkert djup. Sedan dess har jag sedan 2012 passerat genom kanalen åtskilliga gånger, alltid med samma fascination av bron som består av en bilfärja och det ständiga arbetet som pågått i kanalen.
Båtlivet i Joniska havet har förändrats under de snart sex säsonger vi tillbringat här. Det har blivit mer av det mesta, på gott och ont. Fler båtar och turister men också fler kvinnor bakom rodret och personer som engagerar sig för miljön. Samtidigt ger de grekiska öarna möjligheter till många upplevelser i en fantastisk miljö och ju längre tid vi spenderar här desto fler unika och genuina ställen upptäcker vi.
Vi låg i Lakka, en lagun med azurblått vatten på norra Paxos, och hade börjat slappna av för kvällen. Båtarna som kommit in hade ankrat och bevakningen att ingen lägger sitt ankare som äventyrar nattsömnen för oss på Sarita hade i stort sett avslutats. Det behövs då jag aldrig sett så många båtar i Joniska havet, det var över 100 båtar i en yta som motsvarar Säck i Stockholms skärgård. Då anlände If, en ca 30 meter lång lyxmotorbåt (kostar en halvmiljon i veckan att chartra).
Vi låg i en av våra favoritankarplatser, en liten vik på södra Kastos, och såg något ganska stort och mörkt ligga i vattnet. Vad var det? Det låg en bit bort så kikare fram. Kunde det vara en dykare med våtdräkt? Kanske inte, jag såg inget cyklop eller snorkel. Var det en stor stock som låg och flöt? Kanske en delfin? Men den låg för stilla och jag såg ingen fena.
Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.
Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande.
Båtar är ett mysterium. Efter att två personer har jobbat hårt i två veckor på båten så vore det lätt att redovisa vad som är gjort. Men när jag sätter mig ned och skall lista alla åtgärder vi gjort så kommer jag knappt ihåg en enda, och Sarita ser ut som vanligt. Vårt mål har varit att minimimera utgifter, inte maximera inkomster när vi flyttat ombord.
Så har de sista pusselbitarna fallit på plats och Lucina och jag kastar förtöjningarna för att segla ut bortom horisonten. Nu är det inte bara sommarseglingar i Medelhavet som lockar utan ett liv med båten som bostad och världshaven som bakgård. En livsstil som ger oss mycket av det vi värderar i tillvaron och som vi njuter av, något som vi även i framtiden vill dela med gäster ombord.
Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Vi hade legat på svaj under natten och på morgonen var det dags att starta motorn och ta upp ankaret, men allt som hände när jag vred på nyckeln var ljudet av ett klick nere från motorrummet. Inte den roligaste starten på dagen, men på Sarita kan man koppla om så att förbrukningsbatterierna, de som används för lampor, instrument, kyl och annat, också tillfälligt används som startbatterier.
Ljudet när tampen gick av var inte högt och allt skedde så snabbt så när det sved till längst ner på vaden lyfte jag instinktivt på foten och undkom därmed att följa med skotet ut över relingen. Ljudet från den fladdrande genuan tog sen all uppmärksamhet så jag tänkte inte mer på svedan förrän jag kom tillbaks till sittbrunnen och tittade på vaden och såg att skinnet var bortslitet och det lyste rött i en linje runt halva benet.
Efter en mellanlandning i Wien så välkomnade oss Preveza och Grekland med öppna armar. Visserligen låg ett åskväder och oroade över fastlandet, men det löste upp sig till kvällen. Temperaturen var lagom, inte hett utan bara behagligt varmt och en bris svepte svalkande över havet. Vi kom fram till Sarita vid 15-tiden och hon fick en efterlängtad genomventilation med luckor öppna och en spolning i färskvatten, och det kändes som hon längtat efter oss också.
Det är nu två veckor tills jag och Lucina ger oss av söderut till vår båt Sarita i Grekland för säsongen. Det känns det skönt med en sommar som garanterar sol och värme med klarblått vatten och fläktande sjöbris i Joniska havet. Högen med båtprylar som skall ner börjar växa och snart är maxgränsen nådd utan att betala övervikt.
Filmen som sammanfattar Saritas äventyr i Greklands farvattnen 2015 finns ny på YouTuben. Från starten på Rhodos i Egeiska havet, seglingen över Kykladerna, genom Korintkanalen och ut i Joniska havet med seglingar från Kefalonia och upp till Korfu och tillbaks. Ser fram emot mer segling ombord på Sarita sommaren 2016.
Det känns lite overkligt att sitta i en intensiv svensk grönska i där temperaturen kryper ner mot 5 grader på natten när den aldrig varit under 20 under flera månader. Samtidigt som jag saknar både Sarita och livsstilen ombord så känns det skönt att komma hem till ett land med årstider. Men seglingen i den grekiska övärlden har varit en fantastisk tid med många härliga upplevelser och fina möten med människor.