Från skärgårds- till oceansegling
Efter att Sarita legat hela vintern i vattnet i Messologhi marina har vi nu släppt förtöjningarna och seglat vidare. Så det är dags att summera vinterns erfarenheter av en plats vi har uppskattat för allt den gett oss med trygghet för båten och fina utflyktsmål till fots eller med cykel där fågellivet och salttillverkningen i våtlandet runt om Messolonghi alltid varit närvarande. Läs mer om våra upplevelser i inlägget.
Nu har jag publicerat fyra E-böcker/artiklar vars innehåll jag bjuder på för intresserade läsare. Efter att ha scannat över 20 000 diabilder från mitt seglarliv och andra resor så började minnena dyka upp och behovet av att dokumentera lite av upplevelserna. Även om jag gör det mer för att “knyta ihop säcken” och för att jag själv tycker det är kul att se tillbaka på den delen av mitt liv så kan innehållet intressera flera, både de som var med på den tiden och andra. Så jag håller på att skriva de olika delarna av mitt seglarliv som E-böcker och de blir tillgängliga allteftersom jag blir klar med de olika delarna beroende på tid och lust.
Ett inlägg om våra seglingar Messolonghi tur och retur med besök till ön Petalas där vi undersöker en grotta med fladdermöss och Ithaka där vi tar en promenad ut till det lilla kapellet vid inloppet till Vathi. Dessutom bekantar jag mig med begreppet glöta, en ny åskfront passerar, vi testar vårt nygamla stagsegel, vi plockar och lägger in mer oliver, får ett trevligt besök och får slut på färskvattnet ombord.
Från Mytikas fick vi en härlig segling först till den skyddade lagunen bakom ön Petalas och sedan vidare in i Patrasbukten till Messolonghi. Staden ligger vid våtmarker och ankarplatsen är i en lagun där det också finns en stadskaj och en marina. Lagunen når man genom en kanal kantad av hus, en del på på styltor i vattnet, bryggor med båtar och många vadarfåglar som håller till i våtmarkerna på bägge sidor av den drygt två sjömil långa kanalen. En stad vi funderade på att spendera en del av vintern i.
Seglingsrutter och seglingsområden bestäms bland annat av hur man seglar; om man endast seglar på semestrarna, antingen i närområdet eller bit för bit, har tagit långledigt en begränsad period eller seglar på heltid. En annan viktig parameter är världsvädret där passadvindar och orkansäsonger är viktiga att förhålla sig till.
Från St Martin till Nassau i Bahamas är det nästan 1000 sjömil (180 landmil), en sträcka vi seglade på tio dagar med fem stopp med en kallfrontspassage som gav starka vindar, moln, lite regn och temperaturer på under 20 grader, ovanligt kyligt även för Bahamas. Men det började med en övernattningssegling till Virgin Gorda i Jungfruöarna som med all tydlighet visade att Irma ödelagt mer än St Martin.
När vi ombord katamaranen Azizam närmade oss Antigua pirrade det i magen. Jag har spenderat mycket tid i detta seglingscentrum men det var över tjugo år sedan jag varit här senast och redan då hade förändringens vindar startat och frågan var om jag alls skulle känna igen platsen jag tyckte så mycket om och hade så många minnen från.
Det var över tjugo år sedan jag var i Västindien senast så jag var spänd på hur mycket som ändrats och hur mycket som var detsamma. Att anlända med en 26 meters katamaran med all den komfort som överseglingen inneburit, och den servicenivå vi hällt, gjorde också att ankomsten blev annorlunda. Våra upplevelser från ankomsten till Barbados till vi närmar oss Antigua, via Martinique och Iles des Saintes, handlar denna del av bloggen om.
Det mänskliga lidandet och den materiella förödelsen i kölvattnet av Irmas härjningar börjar komma till ytan, inte minst med bilder och filmer på Facebook. Rapporter om dödsfall och skadade från öarna som är värst drabbade kommer in och siffran stiger. Att se förstörelsen ger perspektiv på mina egna upplevelser av orkaner
När seglingssäsongen i Grekland förkortades så gav det möjlighet till andra upplevelser av ett helt annat slag på Svalbard. Att uppleva denna ögrupp, som ligger cirka 130 mil från nordpolen och har världens nordligaste stad/by på 78:e breddgraden, gav mersmak. Ögruppen som har fler isbjörnar än innevånare och där man inte för röra sig utanför staden Longyearbyen utan att ha en beväpnad guide gör det spännande.
Att sammanfatta intrycken från tre veckor ombord på en båt i tropikerna, i farvattnen i gränsen mellan Malaysia och Thailand, är en utmaning. Jag har i bloggen försökt beskriva lite vad vi upplevt, men det är svårt att förmedla alla sinnesintryck. Men det blir lite mer levande i rörlig bild, så här kommer en kompletterande kort video om vad vi upplevde i HD eller Low resolution (med berättar röst på engelska).
Varvet för upptagningen såg inte riktigt ut som vi tänkt oss. Det fanns ingen ramp att att lägga till vid för att en travel lift skulle lyfta upp oss. Det var istället en hög cementvägg med en stor lyftkran ovanför. Tiden var begränsad då upptagningen måste ske runt högvatten och det första vi hörde när vi la till vid väggen var att förstaget måste bort. Det var det ingen som sagt tidigare.
Koh Lipe är en vacker och charmig ö med två helt olika sidor, soluppgångssidan och solnedgångssidan. Vi låg ankrade på den senare, vid Sunset beach och där rådde lugnet. Visserligen fanns en del long-tail förtöjda som åkte fram och tillbaks, och det fanns några hotell vid stränderna, men kontrasten till kommersen på andra sidan var slående. Vi trivdes bäst vid vår ankringsplats även om vi besökte andra sidan flera gånger.
Vi låg för ankar utanför en lång sandstrand, den sträckte sig ända till udden. Vid lågvatten förlängdes udden flera hundra meter och ur vattnet reste sig en ny förlängd sandstrand. Mellan oss och stranden, där några hotell med bungalows låg utsträckta, så var vattnet fullt med korallhuvuden med färggranna fiskar, men flest fiskar var det runt båtarna där olika stim blandades med större rovfiskar i skuggan av båten.
Grannön med Malaysiska Langkawi är Thailändska Koh Lipe, och för att ligga bara 20 sjömil ifrån varandra har de helt olika karaktär. Medan Langkawi är kuperat med tät grönska omgett av grunt vatten med lerig botten och därmed grumligt vatten så är Koh Lipe en ö med klarblått vatten, sandbotten beströdd med färgglada korallhuvuden och fiskar.
Efter tre dagar i Oveviken kände vi det var dags att röra på oss. Målet var att ta oss över gränsen till grannön Ko Lipe, som också var en av Thailands sydligaste öar. Men först måste vi klarera ut ur Malaysia och då fanns två alternativ. Antingen åka tillbaks till färjeterminalen vid Langkawi bukten där vi startade, där fanns alla myndigheter i terminalen. Eller ta oss till en marina i nordvästra Langkawi där alla myndigheter också skulle finnas då det även gick mindre färjor därifrån.
Redan andra dagen på ankarplatsen fick vi sällskap av en vacker träbåt med en svensk flagga som vajade i aktern. Ombord var en äldre man som ganska snart efter att han ankrat innanför oss i sundet tog sin jolle och rodde över till Candela för att säga hej. Mannen hette Ove Linell och var för oss, och förmodligen de flesta i vårt gemensamma hemland, helt okänd.
Väl ankrade i det skyddade sundet i ett av Langkawis naturreservat kunde vi börja koppla av. Hettan, och behovet av att inte ha några måsten efter en intensiv arbetsperiod i Sverige gjorde att vi skippade ambitiösa planer att segla långt upp i den Thailändska skärgården, vi beslöt att bara ligga stilla och njuta några dagar med bad, läsning och nedvarvning (och lite båtpul) på programmet.
Royal Langkawi Yacht Club i all ära med pool och service, det kändes skönt när vi kunde lämna marinan för att ankra på svaj för första gången. Båten var fixad, motorn och backslag kontrollerat genom att köra på förtöjningslinorna. Även ankarspelet fungerade. Och vi hade börjat lära känna båten och var alla knappar var och de viktigaste funktionerna Och vi hade bunkrat båten med mycket vätska (minst fem liter per dag bör man dricka) och proviant (mest frukt, grönsaker och ägg kompletterat med lite konserver, jordnötssmör och kex).
Efter tre veckor på en segelbåt i Malaysia och Thailand så känns den svenska våren både kylslagen och frisk. Då uppkopplingen inte var den bästa i tropikerna så har bloggandet lyst med sin frånvaro, så upplevelserna kommer förmedlas i efterhand i några artiklar, och jag börjar från början med hur vi hamnade där och varifrån vi startade, Langkawi Royal Yacht Club.
Filmen som sammanfattar Saritas äventyr i Greklands farvattnen 2015 finns ny på YouTuben. Från starten på Rhodos i Egeiska havet, seglingen över Kykladerna, genom Korintkanalen och ut i Joniska havet med seglingar från Kefalonia och upp till Korfu och tillbaks. Ser fram emot mer segling ombord på Sarita sommaren 2016.
Det känns lite overkligt att sitta i en intensiv svensk grönska i där temperaturen kryper ner mot 5 grader på natten när den aldrig varit under 20 under flera månader. Samtidigt som jag saknar både Sarita och livsstilen ombord så känns det skönt att komma hem till ett land med årstider. Men seglingen i den grekiska övärlden har varit en fantastisk tid med många härliga upplevelser och fina möten med människor.
Det var en lugn vecka, både för att vi varit få ombord och att vädret varit lugnt. Det gör att fler platser kan besökas under dagen även om landbrisen har varit lite starkare vilket gör det lite besvärligare att hitta skyddade ankarplatser för natten.
Efter frontpassagen med regn i Korfu så klarnade det upp och resten av veckan var mer normal med en sjöbris från nordväst på eftermiddagarna och lugnt väder på natten och förmiddagen, ibland med landbris och/eller karabtiska vindar, och framför allt klarblå himmel med bara enstaka moln.
Den första veckan av två med en besättning från Tasmanien, USA och Sverige har gått lite i väntans tider. Vi väntade på att jollen skulle komma tillbaks från reparation och vi väntade på att regnet skulle passera. Jo regnet, det första regnet med himlen täckt av tjocka moln på fyra år (eller 12 månader totalt) om man bortser från ett par åskskurar år 2 och detta år. Men vi tog oss till Korfu innan det kom.