Från skärgårds- till oceansegling
Vi låg i en av våra favoritankarplatser, en liten vik på södra Kastos, och såg något ganska stort och mörkt ligga i vattnet. Vad var det? Det låg en bit bort så kikare fram. Kunde det vara en dykare med våtdräkt? Kanske inte, jag såg inget cyklop eller snorkel. Var det en stor stock som låg och flöt? Kanske en delfin? Men den låg för stilla och jag såg ingen fena.
Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.
Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande.
Båtar är ett mysterium. Efter att två personer har jobbat hårt i två veckor på båten så vore det lätt att redovisa vad som är gjort. Men när jag sätter mig ned och skall lista alla åtgärder vi gjort så kommer jag knappt ihåg en enda, och Sarita ser ut som vanligt. Vårt mål har varit att minimimera utgifter, inte maximera inkomster när vi flyttat ombord.
Det var med spänning vi körde ombord Deo, vår Renault Clio, på färjan till Rostock i Trelleborg för vidare färd söderut. Det blev väldigt påtagligt att vi var på väg till Sarita med en fullpackad bil för att flytta ombord. Det hade varit fullt ös veckorna innan avfärd. För oss innebar det förändringar, att lämna arbeten och fast bostad och bli seglare på heltid.
Lucina och jag skall flytta ombord på Sarita och ha havet som vår omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset går i påsk. Under en intervju för en artikel om långfärdssegling (se del 1) kom frågan vilka mina förväntningar och farhågor var inför förändringen, något jag brukar poängtera som en viktig del av förberedelserna.
Det ringde en journalist och ville skriva en artikel om hur man förbereder sig för långfärdssegling, och han hade läst min bok och ville göra en intervju. Det blev nog en längre intervju än han tänkt sig och hade utrymme för. Men det fick mig att tänka till och sammanfatta det viktigaste, som börjar med förväntningar och farhågor.
Ett bra vårtecken är båtmässan i Stockholm, Allt för sjön. Förutom alla båtar (mest motorbåtar på vårmässorna) och tillbehör så erbjuds en hel del föredrag, både utan kostnad i kortform och i för betalande åhörare i seminarium. I år en hel del föredrag med nyttigt innehåll för långfärdsseglare, alltifrån korta presentationer om hur man får upp personer som ramlat överbord till seminarium som ”Segla längre” för långfärdsseglare.
Jag sitter på pendeltåget på väg till mitt tillfälliga arbete. Ett snöblaskigt Stockholm passerar förbi och mellan Karlberg och Sundbyberg Centrum så passerar jag tegelhuset där jag växte upp i Huvudsta. Där finns sluttningen på husets bakgård där jag och Thomas besteg Mt Everest på vintern. Jag ska nu iväg till något okänt, men ändå bekant.
En del som ger sig av på en långfärdssegling drar iväg och ser vad som händer medan andra vill förbereda sig minutiöst. Det är mycket att tänka på innan avsegling och att kunna ta del av erfarenheter från de som redan varit iväg kan vara ovärderlig hjälp. Hos Oceanseglingsklubben bildas varje år en avseglargrupp av de som tänker göra slag i saken och börja sin segling bortom horisonten. En grupp som vill utbyta erfarenheter med varandra, en grupp som vi tillhör i år.
Så har de sista pusselbitarna fallit på plats och Lucina och jag kastar förtöjningarna för att segla ut bortom horisonten. Nu är det inte bara sommarseglingar i Medelhavet som lockar utan ett liv med båten som bostad och världshaven som bakgård. En livsstil som ger oss mycket av det vi värderar i tillvaron och som vi njuter av, något som vi även i framtiden vill dela med gäster ombord.
Att ta sig ombord i jollen utan hjälp har blivit mer och mer utmanande för mig med tiden. Inspirerad av en filmsnutt på Facebook om ett annorlunda sätt har jag nu upptäckt ett alternativt sätt att äntra gummibåten som är enklare och mer stilfullt än att försöka häva sig upp. Läs mer om hur det går till och se på filmen som steg för steg illustrerar tekniken.
Jag följer en hel del seglingssidor på nätet och upplever att det är mycket fokus på det som är farligt, häftigt och extremt, men framför allt där det slås rekord av olika slag. Jag får leta efter det som jag upplever är essensen av segling, upplevelser från de som i lugn och ro med gott sjömanskap njuter av livet till havs och mötet med nya kulturer.
Det är nu snart två år sedan jag skapade webbplatsen “Bortom horisonten” med syftet att dela med mig av det jag brinner för, långfärdssegling. Det har blivit 80 inlägg sedan dess, blandat med bloggar från sommarens seglingar och reflektioner och tankar om segling. Det är nu dags för tio i topp när det gäller antal besök, och det mest populära inlägget handlade lite överraskande om toaletter ombord.
Långfärdssegling för mig är ett sätt att leva där jag bara använder det jag behöver i ett så autonomt system som möjligt där jag samtidigt har friheten att upptäcka nya världar, alltid nära mig själv och de som finns omkring mig, i samklang med naturen. Det ger en tacksamhetskänsla som gör att jag börjat leta efter sätt att återgälda allt jag har upplevt och kommer att uppleva. Jag hoppas att jag kommer hitta aktiviteter som inte bara ger en inre tillfredsställelse utan också hjälper andra.
Välkommen till Bortom horisontens hemsida. Förutom en blogg jag skriver från mina seglingar, bland annat ombord S/Y Sarita i Medelhavet där jag och min livspartner Lucina numera bor, finns information om vilka tjänster som vi kan erbjuda. Framför allt min senaste bok “Bortom horisonten” men också hur du kan segla ombord Sarita, beställa föredrag eller transportseglingar och både teoretiska och praktiska utbildningar. Under drop-down menyn Nyttig info/länkar finns runt 1000 länkar till över 350 båtbloggar, med seglingar på alla världshav, över 200 videobloggar om segling, över 100 sidor med nautiska- seglingsinformation, ett 50-tal olika båttidningar på nätet och över 50 sidor med båttillbehör och tips. Där finns också olika jobbsidor om man är
Köp en bok full med råd och tips illustrerade med egna erfarenheter om hur det är att segla bortom horisonten. En bok som visar hur man kan förverkliga drömmen om att segla långt, och det behöver inte vara runt jorden.
Klicka på rubriken för att läsa mer och beställa!
När seglingssäsongen i Grekland förkortades så gav det möjlighet till andra upplevelser av ett helt annat slag på Svalbard. Att uppleva denna ögrupp, som ligger cirka 130 mil från nordpolen och har världens nordligaste stad/by på 78:e breddgraden, gav mersmak. Ögruppen som har fler isbjörnar än innevånare och där man inte för röra sig utanför staden Longyearbyen utan att ha en beväpnad guide gör det spännande.
Är du intresserad av att lära dig astronomisk navigation och hantera en sextant, eller vidga dina seglingsvyer; att förbereda dig på att segla bortom horisonten, i andra farvatten utanför de Skandinaviska? Eller kanske ta Utsjöskepparen med tidvattensnavigation eller lyssna på ett föredrag om hur det är att segla bortom horisonten?
Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Vi hade legat på svaj under natten och på morgonen var det dags att starta motorn och ta upp ankaret, men allt som hände när jag vred på nyckeln var ljudet av ett klick nere från motorrummet. Inte den roligaste starten på dagen, men på Sarita kan man koppla om så att förbrukningsbatterierna, de som används för lampor, instrument, kyl och annat, också tillfälligt används som startbatterier.
Ljudet när tampen gick av var inte högt och allt skedde så snabbt så när det sved till längst ner på vaden lyfte jag instinktivt på foten och undkom därmed att följa med skotet ut över relingen. Ljudet från den fladdrande genuan tog sen all uppmärksamhet så jag tänkte inte mer på svedan förrän jag kom tillbaks till sittbrunnen och tittade på vaden och såg att skinnet var bortslitet och det lyste rött i en linje runt halva benet.
När man hittat den bästa platsen för att ankra så gäller det att få ankaret att hamna på vald plats och att greppa. Då gäller det att ha ett bra samarbete mellan fördäcksgasten som hanterar ankarspelet, och rorsman vid rodret. I stort sett följer det fyra steg; först fäller man ankaret på vald plats, sen låter man kättingen löpa ut för att sedan stoppa kättingen försiktigt och med rätt längd. Sista steget är att backa på ankaret för att säkra greppet.
Efter en mellanlandning i Wien så välkomnade oss Preveza och Grekland med öppna armar. Visserligen låg ett åskväder och oroade över fastlandet, men det löste upp sig till kvällen. Temperaturen var lagom, inte hett utan bara behagligt varmt och en bris svepte svalkande över havet. Vi kom fram till Sarita vid 15-tiden och hon fick en efterlängtad genomventilation med luckor öppna och en spolning i färskvatten, och det kändes som hon längtat efter oss också.
