Från skärgårds- till oceansegling
Köp en bok full med råd och tips illustrerade med egna erfarenheter om hur det är att segla bortom horisonten. En bok som visar hur man kan förverkliga drömmen om att segla långt, och det behöver inte vara runt jorden.
Klicka på rubriken för att läsa mer och beställa!
När seglingssäsongen i Grekland förkortades så gav det möjlighet till andra upplevelser av ett helt annat slag på Svalbard. Att uppleva denna ögrupp, som ligger cirka 130 mil från nordpolen och har världens nordligaste stad/by på 78:e breddgraden, gav mersmak. Ögruppen som har fler isbjörnar än innevånare och där man inte för röra sig utanför staden Longyearbyen utan att ha en beväpnad guide gör det spännande.
Är du intresserad av att lära dig astronomisk navigation och hantera en sextant, eller vidga dina seglingsvyer; att förbereda dig på att segla bortom horisonten, i andra farvatten utanför de Skandinaviska? Eller kanske ta Utsjöskepparen med tidvattensnavigation eller lyssna på ett föredrag om hur det är att segla bortom horisonten?
Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Vi hade legat på svaj under natten och på morgonen var det dags att starta motorn och ta upp ankaret, men allt som hände när jag vred på nyckeln var ljudet av ett klick nere från motorrummet. Inte den roligaste starten på dagen, men på Sarita kan man koppla om så att förbrukningsbatterierna, de som används för lampor, instrument, kyl och annat, också tillfälligt används som startbatterier.
Ljudet när tampen gick av var inte högt och allt skedde så snabbt så när det sved till längst ner på vaden lyfte jag instinktivt på foten och undkom därmed att följa med skotet ut över relingen. Ljudet från den fladdrande genuan tog sen all uppmärksamhet så jag tänkte inte mer på svedan förrän jag kom tillbaks till sittbrunnen och tittade på vaden och såg att skinnet var bortslitet och det lyste rött i en linje runt halva benet.
När man hittat den bästa platsen för att ankra så gäller det att få ankaret att hamna på vald plats och att greppa. Då gäller det att ha ett bra samarbete mellan fördäcksgasten som hanterar ankarspelet, och rorsman vid rodret. I stort sett följer det fyra steg; först fäller man ankaret på vald plats, sen låter man kättingen löpa ut för att sedan stoppa kättingen försiktigt och med rätt längd. Sista steget är att backa på ankaret för att säkra greppet.
Efter en mellanlandning i Wien så välkomnade oss Preveza och Grekland med öppna armar. Visserligen låg ett åskväder och oroade över fastlandet, men det löste upp sig till kvällen. Temperaturen var lagom, inte hett utan bara behagligt varmt och en bris svepte svalkande över havet. Vi kom fram till Sarita vid 15-tiden och hon fick en efterlängtad genomventilation med luckor öppna och en spolning i färskvatten, och det kändes som hon längtat efter oss också.
I skärgården så ankrar de flesta med ett häckankare med fören mot land och har därmed en sträckt ankarlina, för det är oftast en ankarlina med på sin höjd en bit kätting närmast ankaret. Med sträckt ankarlina så minimeras slitaget. Bortom horisonten ankrar man oftare på svaj och svaret på frågan om kätting eller lina är bäst på en långfärdsbåt är nog bägge, även om kättingen grunden och linan mer är komplement.
Det är nu två veckor tills jag och Lucina ger oss av söderut till vår båt Sarita i Grekland för säsongen. Det känns det skönt med en sommar som garanterar sol och värme med klarblått vatten och fläktande sjöbris i Joniska havet. Högen med båtprylar som skall ner börjar växa och snart är maxgränsen nådd utan att betala övervikt.
Innan man släpper ner ankaret måste man planera för att det skall fungera bra och man skall kunna sova gott på natten. Det handlar om att ha koll på förutsättningarna på den plats man skall ankra på. Det gäller hur skyddad den är, typ av ankarbotten, djupet, vilket utrymme för att svänga runt ankaret som finns beroende på grund och andra båtar.
Navigation med hjälp av himlakroppar har en lång tradition till sjöss, men det är en kunskap som håller på att dö ut i navigatorernas tidevarv. Och visst är det bekvämt att kunna se sin position på en display utan att behöva bry som hur den hamnade där utan en massa egna uträkningar. Men elektroniska navigationshjälpmedel kan alltid sluta fungera av många anledningar så astronomisk navigering har inte bara en kulturell betydelse utan också en praktisk.
Att sammanfatta intrycken från tre veckor ombord på en båt i tropikerna, i farvattnen i gränsen mellan Malaysia och Thailand, är en utmaning. Jag har i bloggen försökt beskriva lite vad vi upplevt, men det är svårt att förmedla alla sinnesintryck. Men det blir lite mer levande i rörlig bild, så här kommer en kompletterande kort video om vad vi upplevde i HD eller Low resolution (med berättar röst på engelska).
Varvet för upptagningen såg inte riktigt ut som vi tänkt oss. Det fanns ingen ramp att att lägga till vid för att en travel lift skulle lyfta upp oss. Det var istället en hög cementvägg med en stor lyftkran ovanför. Tiden var begränsad då upptagningen måste ske runt högvatten och det första vi hörde när vi la till vid väggen var att förstaget måste bort. Det var det ingen som sagt tidigare.
Koh Lipe är en vacker och charmig ö med två helt olika sidor, soluppgångssidan och solnedgångssidan. Vi låg ankrade på den senare, vid Sunset beach och där rådde lugnet. Visserligen fanns en del long-tail förtöjda som åkte fram och tillbaks, och det fanns några hotell vid stränderna, men kontrasten till kommersen på andra sidan var slående. Vi trivdes bäst vid vår ankringsplats även om vi besökte andra sidan flera gånger.
Vi låg för ankar utanför en lång sandstrand, den sträckte sig ända till udden. Vid lågvatten förlängdes udden flera hundra meter och ur vattnet reste sig en ny förlängd sandstrand. Mellan oss och stranden, där några hotell med bungalows låg utsträckta, så var vattnet fullt med korallhuvuden med färggranna fiskar, men flest fiskar var det runt båtarna där olika stim blandades med större rovfiskar i skuggan av båten.
Grannön med Malaysiska Langkawi är Thailändska Koh Lipe, och för att ligga bara 20 sjömil ifrån varandra har de helt olika karaktär. Medan Langkawi är kuperat med tät grönska omgett av grunt vatten med lerig botten och därmed grumligt vatten så är Koh Lipe en ö med klarblått vatten, sandbotten beströdd med färgglada korallhuvuden och fiskar.
Den tredje artikeln om olika hjälpmedel som antingen gör livet lättare eller säkrare när man ligger till ankars på svaj. Det finns åtskilliga prylar som skall göra ankringen bättre men jag tar upp de som jag tycker är viktigast, snubber line, ankarsegel, ankarkrok, ankarvikt och triplina/markeringsboj.
Efter tre dagar i Oveviken kände vi det var dags att röra på oss. Målet var att ta oss över gränsen till grannön Ko Lipe, som också var en av Thailands sydligaste öar. Men först måste vi klarera ut ur Malaysia och då fanns två alternativ. Antingen åka tillbaks till färjeterminalen vid Langkawi bukten där vi startade, där fanns alla myndigheter i terminalen. Eller ta oss till en marina i nordvästra Langkawi där alla myndigheter också skulle finnas då det även gick mindre färjor därifrån.
Redan andra dagen på ankarplatsen fick vi sällskap av en vacker träbåt med en svensk flagga som vajade i aktern. Ombord var en äldre man som ganska snart efter att han ankrat innanför oss i sundet tog sin jolle och rodde över till Candela för att säga hej. Mannen hette Ove Linell och var för oss, och förmodligen de flesta i vårt gemensamma hemland, helt okänd.
Väl ankrade i det skyddade sundet i ett av Langkawis naturreservat kunde vi börja koppla av. Hettan, och behovet av att inte ha några måsten efter en intensiv arbetsperiod i Sverige gjorde att vi skippade ambitiösa planer att segla långt upp i den Thailändska skärgården, vi beslöt att bara ligga stilla och njuta några dagar med bad, läsning och nedvarvning (och lite båtpul) på programmet.
Royal Langkawi Yacht Club i all ära med pool och service, det kändes skönt när vi kunde lämna marinan för att ankra på svaj för första gången. Båten var fixad, motorn och backslag kontrollerat genom att köra på förtöjningslinorna. Även ankarspelet fungerade. Och vi hade börjat lära känna båten och var alla knappar var och de viktigaste funktionerna Och vi hade bunkrat båten med mycket vätska (minst fem liter per dag bör man dricka) och proviant (mest frukt, grönsaker och ägg kompletterat med lite konserver, jordnötssmör och kex).
Efter tre veckor på en segelbåt i Malaysia och Thailand så känns den svenska våren både kylslagen och frisk. Då uppkopplingen inte var den bästa i tropikerna så har bloggandet lyst med sin frånvaro, så upplevelserna kommer förmedlas i efterhand i några artiklar, och jag börjar från början med hur vi hamnade där och varifrån vi startade, Langkawi Royal Yacht Club.
Ankaret är den viktigaste länken i en kedja av utrustningsdetaljer som är grunden för att kunna lyckas med ankringen. På marknaden finns en uppsjö av olika typer och modeller av ankare med olika kvalitet och egenskaper. Många av dem fungerar bra på olika typer av ankarbottnar. Den andra artikeln i serien om ankring bortom horisonten fokuserar på ankaret.