Från skärgårds- till oceansegling
Lucina och jag skall flytta ombord på Sarita och ha havet som vår omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset går i påsk. Under en intervju för en artikel om långfärdssegling (se del 1) kom frågan vilka mina förväntningar och farhågor var inför förändringen, något jag brukar poängtera som en viktig del av förberedelserna.
Det ringde en journalist och ville skriva en artikel om hur man förbereder sig för långfärdssegling, och han hade läst min bok och ville göra en intervju. Det blev nog en längre intervju än han tänkt sig och hade utrymme för. Men det fick mig att tänka till och sammanfatta det viktigaste, som börjar med förväntningar och farhågor.
Ett bra vårtecken är båtmässan i Stockholm, Allt för sjön. Förutom alla båtar (mest motorbåtar på vårmässorna) och tillbehör så erbjuds en hel del föredrag, både utan kostnad i kortform och i för betalande åhörare i seminarium. I år en hel del föredrag med nyttigt innehåll för långfärdsseglare, alltifrån korta presentationer om hur man får upp personer som ramlat överbord till seminarium som ”Segla längre” för långfärdsseglare.
Jag sitter på pendeltåget på väg till mitt tillfälliga arbete. Ett snöblaskigt Stockholm passerar förbi och mellan Karlberg och Sundbyberg Centrum så passerar jag tegelhuset där jag växte upp i Huvudsta. Där finns sluttningen på husets bakgård där jag och Thomas besteg Mt Everest på vintern. Jag ska nu iväg till något okänt, men ändå bekant.
En del som ger sig av på en långfärdssegling drar iväg och ser vad som händer medan andra vill förbereda sig minutiöst. Det är mycket att tänka på innan avsegling och att kunna ta del av erfarenheter från de som redan varit iväg kan vara ovärderlig hjälp. Hos Oceanseglingsklubben bildas varje år en avseglargrupp av de som tänker göra slag i saken och börja sin segling bortom horisonten. En grupp som vill utbyta erfarenheter med varandra, en grupp som vi tillhör i år.
Så har de sista pusselbitarna fallit på plats och Lucina och jag kastar förtöjningarna för att segla ut bortom horisonten. Nu är det inte bara sommarseglingar i Medelhavet som lockar utan ett liv med båten som bostad och världshaven som bakgård. En livsstil som ger oss mycket av det vi värderar i tillvaron och som vi njuter av, något som vi även i framtiden vill dela med gäster ombord.
Jag följer en hel del seglingssidor på nätet och upplever att det är mycket fokus på det som är farligt, häftigt och extremt, men framför allt där det slås rekord av olika slag. Jag får leta efter det som jag upplever är essensen av segling, upplevelser från de som i lugn och ro med gott sjömanskap njuter av livet till havs och mötet med nya kulturer.
Det är nu snart två år sedan jag skapade webbplatsen “Bortom horisonten” med syftet att dela med mig av det jag brinner för, långfärdssegling. Det har blivit 80 inlägg sedan dess, blandat med bloggar från sommarens seglingar och reflektioner och tankar om segling. Det är nu dags för tio i topp när det gäller antal besök, och det mest populära inlägget handlade lite överraskande om toaletter ombord.
Långfärdssegling för mig är ett sätt att leva där jag bara använder det jag behöver i ett så autonomt system som möjligt där jag samtidigt har friheten att upptäcka nya världar, alltid nära mig själv och de som finns omkring mig, i samklang med naturen. Det ger en tacksamhetskänsla som gör att jag börjat leta efter sätt att återgälda allt jag har upplevt och kommer att uppleva. Jag hoppas att jag kommer hitta aktiviteter som inte bara ger en inre tillfredsställelse utan också hjälper andra.
Välkommen till Bortom horisontens hemsida. Förutom en blogg jag skriver från mina seglingar, bland annat ombord S/Y Sarita i Medelhavet där jag och min livspartner Lucina numera bor, finns information om vilka tjänster som vi kan erbjuda. Framför allt min senaste bok “Bortom horisonten” men också hur du kan segla ombord Sarita, beställa föredrag eller transportseglingar och både teoretiska och praktiska utbildningar. Under drop-down menyn Nyttig info/länkar finns runt 1000 länkar till över 350 båtbloggar, med seglingar på alla världshav, över 200 videobloggar om segling, över 100 sidor med nautiska- seglingsinformation, ett 50-tal olika båttidningar på nätet och över 50 sidor med båttillbehör och tips. Där finns också olika jobbsidor om man är
När seglingssäsongen i Grekland förkortades så gav det möjlighet till andra upplevelser av ett helt annat slag på Svalbard. Att uppleva denna ögrupp, som ligger cirka 130 mil från nordpolen och har världens nordligaste stad/by på 78:e breddgraden, gav mersmak. Ögruppen som har fler isbjörnar än innevånare och där man inte för röra sig utanför staden Longyearbyen utan att ha en beväpnad guide gör det spännande.
Är du intresserad av att lära dig astronomisk navigation och hantera en sextant, eller vidga dina seglingsvyer; att förbereda dig på att segla bortom horisonten, i andra farvatten utanför de Skandinaviska? Eller kanske ta Utsjöskepparen med tidvattensnavigation eller lyssna på ett föredrag om hur det är att segla bortom horisonten?
Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Vi hade legat på svaj under natten och på morgonen var det dags att starta motorn och ta upp ankaret, men allt som hände när jag vred på nyckeln var ljudet av ett klick nere från motorrummet. Inte den roligaste starten på dagen, men på Sarita kan man koppla om så att förbrukningsbatterierna, de som används för lampor, instrument, kyl och annat, också tillfälligt används som startbatterier.
Ljudet när tampen gick av var inte högt och allt skedde så snabbt så när det sved till längst ner på vaden lyfte jag instinktivt på foten och undkom därmed att följa med skotet ut över relingen. Ljudet från den fladdrande genuan tog sen all uppmärksamhet så jag tänkte inte mer på svedan förrän jag kom tillbaks till sittbrunnen och tittade på vaden och såg att skinnet var bortslitet och det lyste rött i en linje runt halva benet.
Efter en mellanlandning i Wien så välkomnade oss Preveza och Grekland med öppna armar. Visserligen låg ett åskväder och oroade över fastlandet, men det löste upp sig till kvällen. Temperaturen var lagom, inte hett utan bara behagligt varmt och en bris svepte svalkande över havet. Vi kom fram till Sarita vid 15-tiden och hon fick en efterlängtad genomventilation med luckor öppna och en spolning i färskvatten, och det kändes som hon längtat efter oss också.
Det är nu två veckor tills jag och Lucina ger oss av söderut till vår båt Sarita i Grekland för säsongen. Det känns det skönt med en sommar som garanterar sol och värme med klarblått vatten och fläktande sjöbris i Joniska havet. Högen med båtprylar som skall ner börjar växa och snart är maxgränsen nådd utan att betala övervikt.
Att sammanfatta intrycken från tre veckor ombord på en båt i tropikerna, i farvattnen i gränsen mellan Malaysia och Thailand, är en utmaning. Jag har i bloggen försökt beskriva lite vad vi upplevt, men det är svårt att förmedla alla sinnesintryck. Men det blir lite mer levande i rörlig bild, så här kommer en kompletterande kort video om vad vi upplevde i HD eller Low resolution (med berättar röst på engelska).
Varvet för upptagningen såg inte riktigt ut som vi tänkt oss. Det fanns ingen ramp att att lägga till vid för att en travel lift skulle lyfta upp oss. Det var istället en hög cementvägg med en stor lyftkran ovanför. Tiden var begränsad då upptagningen måste ske runt högvatten och det första vi hörde när vi la till vid väggen var att förstaget måste bort. Det var det ingen som sagt tidigare.
Koh Lipe är en vacker och charmig ö med två helt olika sidor, soluppgångssidan och solnedgångssidan. Vi låg ankrade på den senare, vid Sunset beach och där rådde lugnet. Visserligen fanns en del long-tail förtöjda som åkte fram och tillbaks, och det fanns några hotell vid stränderna, men kontrasten till kommersen på andra sidan var slående. Vi trivdes bäst vid vår ankringsplats även om vi besökte andra sidan flera gånger.
Vi låg för ankar utanför en lång sandstrand, den sträckte sig ända till udden. Vid lågvatten förlängdes udden flera hundra meter och ur vattnet reste sig en ny förlängd sandstrand. Mellan oss och stranden, där några hotell med bungalows låg utsträckta, så var vattnet fullt med korallhuvuden med färggranna fiskar, men flest fiskar var det runt båtarna där olika stim blandades med större rovfiskar i skuggan av båten.
Grannön med Malaysiska Langkawi är Thailändska Koh Lipe, och för att ligga bara 20 sjömil ifrån varandra har de helt olika karaktär. Medan Langkawi är kuperat med tät grönska omgett av grunt vatten med lerig botten och därmed grumligt vatten så är Koh Lipe en ö med klarblått vatten, sandbotten beströdd med färgglada korallhuvuden och fiskar.
Efter tre dagar i Oveviken kände vi det var dags att röra på oss. Målet var att ta oss över gränsen till grannön Ko Lipe, som också var en av Thailands sydligaste öar. Men först måste vi klarera ut ur Malaysia och då fanns två alternativ. Antingen åka tillbaks till färjeterminalen vid Langkawi bukten där vi startade, där fanns alla myndigheter i terminalen. Eller ta oss till en marina i nordvästra Langkawi där alla myndigheter också skulle finnas då det även gick mindre färjor därifrån.
Redan andra dagen på ankarplatsen fick vi sällskap av en vacker träbåt med en svensk flagga som vajade i aktern. Ombord var en äldre man som ganska snart efter att han ankrat innanför oss i sundet tog sin jolle och rodde över till Candela för att säga hej. Mannen hette Ove Linell och var för oss, och förmodligen de flesta i vårt gemensamma hemland, helt okänd.
