Från skärgårds- till oceansegling
Just nu håller Antigua Sailing week på som är avslutningen på vintersäsongen i Västindien. För 40 år sedan deltog jag i seglingarna ombord på båten War Baby vilket jag skrev en artikel om. Mycket har ändrats sen dess men mycket är också detsamma men lite nostalgi kan förgylla livet så nu publicerar jag artikeln igen med lite bilder från 1983.
Efter en händelserik vinter med Sarita i Messolonghi var det i mitten av april dags att röra på oss igen. Vi styrde kosan väster och norrut efter vartåt det blåste och hamnade på Meganisi där utforskade ön med cykel. Dåligt väder gjorde att vi fortsatte till Tranquil Bay mitt emot Nidri på Lefkas där vi också passade på att vandra till Nidri vattenfall. Sen blev det ett återbesök till Mytikas där vi känner oss som hemma. Läs mer om allt detta i inlägget.
Deo, vår Renault Clio, har med trasig motor fått en ny ägare som vi hoppas kan ge Deo ett nytt liv. Vi har fått uppleva mycket med Deo som reskamrat och det kändes inte mer ’än rätt att sammanfatta vår tid tillsammans i ett inlägg. Läs gärna om våra upplevelser med Deo.
Efter att Sarita legat hela vintern i vattnet i Messologhi marina har vi nu släppt förtöjningarna och seglat vidare. Så det är dags att summera vinterns erfarenheter av en plats vi har uppskattat för allt den gett oss med trygghet för båten och fina utflyktsmål till fots eller med cykel där fågellivet och salttillverkningen i våtlandet runt om Messolonghi alltid varit närvarande. Läs mer om våra upplevelser i inlägget.
I en tid där seglingsbloggar och vlogs beskriver ett långseglarliv med bild och text om livet på sandstränder, utflykter till vattenfall och paraplydrinkar i baren så känns det befriande att läsa Niklas Krantz bok ”Hafsorkesterns haverier” där han berättar om allt som gick snett under jordenruntseglingen ombord på sin Bavaria 30. Läs gärna mer om vad jag tycker om boken i inlägget.
Äntligen båtmässa igen efter uppehållet under pandemin. Som vanligt innehåller den mycket matnyttigt, även för långfärdsseglare. Speciellt Fredagen den 17:e mars så är det många föredrag på Marina scenen som handlar just om att segla bortom horisonten, jag finns också med på ett hörn där. Så välkomna ombord på mässan “Allt för sjön”.
Nu har jag publicerat fyra E-böcker/artiklar vars innehåll jag bjuder på för intresserade läsare. Efter att ha scannat över 20 000 diabilder från mitt seglarliv och andra resor så började minnena dyka upp och behovet av att dokumentera lite av upplevelserna. Även om jag gör det mer för att “knyta ihop säcken” och för att jag själv tycker det är kul att se tillbaka på den delen av mitt liv så kan innehållet intressera flera, både de som var med på den tiden och andra. Så jag håller på att skriva de olika delarna av mitt seglarliv som E-böcker och de blir tillgängliga allteftersom jag blir klar med de olika delarna beroende på tid och lust.
För över 35 år sedan skrev jag en artikel i form av en guide för segling i Västindien där jag sammanfattade jag mina erfarenheter efter att ha seglat i de Små Antillerna under sju säsonger från 1979 till 1986. Artikeln innehöll både allmänna tips och råd och en beskrivning av de olika öarna. Nu publicerar jag den som ett inlägg med oredigerad text men med många bilder från den tiden. Förhoppningsvis kan den ge lite nostalgi för de som var där då, eller lite perspektiv för de som seglar dit nu.
Nu ligger vi med Sarita i Messolonghi marina inför vintern. Härifrån gör vi cykelutflykter i området och har hittills besökt den romerska byn Plevrona Acropolis, mynningen till kanalen mot Messolongi där ett museum för salttillverkning finns, den lilla staden Aitoliko som ligger på en egen ö och ett vattenfall i bergen. Även om vädret varit ovanligt bra har vi haft flera frontpassager med stormen Eva som den värsta.
Ett inlägg om våra seglingar Messolonghi tur och retur med besök till ön Petalas där vi undersöker en grotta med fladdermöss och Ithaka där vi tar en promenad ut till det lilla kapellet vid inloppet till Vathi. Dessutom bekantar jag mig med begreppet glöta, en ny åskfront passerar, vi testar vårt nygamla stagsegel, vi plockar och lägger in mer oliver, får ett trevligt besök och får slut på färskvattnet ombord.
Från Mytikas fick vi en härlig segling först till den skyddade lagunen bakom ön Petalas och sedan vidare in i Patrasbukten till Messolonghi. Staden ligger vid våtmarker och ankarplatsen är i en lagun där det också finns en stadskaj och en marina. Lagunen når man genom en kanal kantad av hus, en del på på styltor i vattnet, bryggor med båtar och många vadarfåglar som håller till i våtmarkerna på bägge sidor av den drygt två sjömil långa kanalen. En stad vi funderade på att spendera en del av vintern i.
Hösten i Medelhavet innebär ett mer ostadigt väder och vi hade två kallfront på en vecka. Det stökiga vädret gjorde att vi låg stilla i Vlikho Bay på Lefkas. Den ena fronten gav mycket regn en hel del vind och lite åska medan den andra gav oss en otäckt stark byig vind med ett 180 graders vindvrid, bägge kulminerade mitt i nattens mörker med draggande båtar runt omkring. Läs om hur vi förberedde oss, vad vi använde för hjälpmedel och hur vi upplevde situationen ombord Sarita.
Efter Vonitsa och Amvrakikobukten var det dags att återse öppet hav igen och då det var lugnt väder valde vi att segla söderut via Lefkas västkust som är exponerad för Medelhavets vindar och vågor. Vi la till i Vasisliki, en vik på Lefkas sykust som ä’r ett paradis för vindsurfare då det eftermiddagsbrisen tar i extra där. Sen blev det ett kärt återseende av Mytikas på Greklands fastland som vi verkligen trivs att besöka.
Vonitsa i Amvrakikobukten är en av de platser vi återkommer till och trivs att besöka. Det är en lugn plats där den lilla turism som finns är mestadels grekisk. Där finns vår favorittaverna och en marknad full av frukt, grönt och folkliv som lockar till besök. Över staden tronar en borg med en lång historia och nu börjar också marinan vakna ur en Törnrosasömn.
Vi anlände till Preveza och Sarita i Grekland i början av september efter en härlig sommar i Sverige redo att åter sjösätta henne och njuta av seglingar i Joniska havet. Som vanligt är det mycket slit innan Sarita kan flyta i sitt rätta element och det underlättar då inte att vi var trötta med biverkningar av vår fjärde spruta.
När en längre värmebölja med temperaturer uppåt 40 grader låg i prognosen och Europas semesterfirare började fylla vikarna till bredden kände vi det var dags att åter uppleva de svenska fjällen samt beta av en del praktiska saker på listan. Det blev nästan två månader i Järna och i Tänndalen med fina upplevelser och vandringar, men nu är vi tillbaka till Sarita i Grekland och förbereder sjösättning.
Ombord på Sarita har vi återkommande haft behov av att prata om den oro vi upplever ombord då det hjälper oss att hitta sätt att agera i de situationer vi känner oro inför. Att leva på naturens villkor innebär inte bara möjligheten att njuta av vad den erbjuder utan också att hela tiden anpassa sig till dess olika skiftningar. En fantastisk ankarplats kan snabbt förvandlas till en farlig plats om en intensiv åskfront passerar och en behaglig segling på havet kan snabbt bli en kamp för överlevnad om man överraskas av en storm.
Då har åskfronten Genesis passerat oss där vi låg i Tranquil Bay på Lefkas. Men innan dess hann vi med en promenad och besöka nya bekanta i Vilho Bay. Fronten passerade naturligtvis mitt i natten, med mycket åska och regn, men mindre vind än väntat. Men varje period vid oroligt väder förbereder vid oss på Sarita på ett liknande sätt vilket vi skrivit ner i punktform i slutet på inlägget, liksom en video som sammanfattar frontpassagen.
I början av juni fick vi uppleva både trevliga födelsedagsdagar med våra fina ungdomar Patric, Paula och deras hund Ayleen, som de adopterat i Irland på seglingen ner till Grekland. Men vi fick också en skräckupplevelse genom att simma bland riktigt giftiga maneter i Itaka, maneter som blir allt vanligare i Medelhavet. Och så lite åska och en vik fick fick ha för oss själva.
När det blev oroligt väder så förflyttade vi oss till Tranquil Bay mitt emot Nidri på Lefkas som har en skyddad ankarplats. Förutom att få lä från den prognostiserade byiga vinden så kunde vi pricka av en del på vår arbetslista, inklusive monteringen av ett kättingstopp. Men vi träffade också en nya och gamla vänner på ankarplatsen innan vi åter styrde kosan till Varco Bay till vår egen vik för att kunna bada och simma.
Lucinas födelsedag firade vi i Mytikas genom att vandra och klättra upp till ett liten grottkapell, Church of Eleoussa, i bergssluttningen ovanför byn. I skuggan under ett stort träd kunde vi njuta av utsikten, tystnaden och den medhavda frukosten på trappsteget till kapellets ingång. Det blev sista dagen i Mytikas innan vi styrde kosan mot Varco Bay.
Den 3:e maj lämnade vi innanhavet Amvrakikobukten och på ett vindstilla hav motoriserade vi ut mellan bojarna som markerar den muddrade kanalen över sandbanken in till Preveza. Vi var på väg till Lefkas kanal och vidare till Varco Bay och det lilla samhället Mytikas, en av våra favoritplatser från förra året.
Att bo ombord på en segelbåt är för oss inte bara ett sätt att få segla, det är en livsstil som innebär så mycket mer. Med glimten i ögat har vi nu försökt definiera vad de gemensamma tecknen är för oss som bor ombord i jämförelse med de som bor iland. Förhoppningsvis kan de ge både ett igenkännande leende och/eller insikter i vad skillnaderna är.
När man talar om att segla i Joniska havet så är Amvrakikobukten inte det första de flesta seglare tänker på, många vet nog inte ens var den ligger. Avsaknaden av turism i ett annars populärt område har väckt vår nyfikenhet och vi har valt att utforska bukten lite mer och vi har inte blivit besvikna. Amvrakikobukten har en unik flora och fauna i kombination med en intressant historia och små trivsamma lugna orter med välkomnande människor.
Nu har vi sjösatt och Sarita flyter åter omkring i sitt rätta element. Men det var inte en smärtfri förflyttning då sjösättningen gav oss lite skrämselhicka när motorn gav oss problem. Dessutom följde strax efter sjösättningen ett par frontpassager med starka vindbyar. Men vi har också haft möjlighet till avkoppling och lite lustfyllt båtfix, sånt som inte handlar om att reparera trasig utrustning utan att förbättra och göra fint.
