Från skärgårds- till oceansegling
Nu ligger vi med Sarita i Messolonghi marina inför vintern. Härifrån gör vi cykelutflykter i området och har hittills besökt den romerska byn Plevrona Acropolis, mynningen till kanalen mot Messolongi där ett museum för salttillverkning finns, den lilla staden Aitoliko som ligger på en egen ö och ett vattenfall i bergen. Även om vädret varit ovanligt bra har vi haft flera frontpassager med stormen Eva som den värsta.
Ett inlägg om våra seglingar Messolonghi tur och retur med besök till ön Petalas där vi undersöker en grotta med fladdermöss och Ithaka där vi tar en promenad ut till det lilla kapellet vid inloppet till Vathi. Dessutom bekantar jag mig med begreppet glöta, en ny åskfront passerar, vi testar vårt nygamla stagsegel, vi plockar och lägger in mer oliver, får ett trevligt besök och får slut på färskvattnet ombord.
Från Mytikas fick vi en härlig segling först till den skyddade lagunen bakom ön Petalas och sedan vidare in i Patrasbukten till Messolonghi. Staden ligger vid våtmarker och ankarplatsen är i en lagun där det också finns en stadskaj och en marina. Lagunen når man genom en kanal kantad av hus, en del på på styltor i vattnet, bryggor med båtar och många vadarfåglar som håller till i våtmarkerna på bägge sidor av den drygt två sjömil långa kanalen. En stad vi funderade på att spendera en del av vintern i.
Hösten i Medelhavet innebär ett mer ostadigt väder och vi hade två kallfront på en vecka. Det stökiga vädret gjorde att vi låg stilla i Vlikho Bay på Lefkas. Den ena fronten gav mycket regn en hel del vind och lite åska medan den andra gav oss en otäckt stark byig vind med ett 180 graders vindvrid, bägge kulminerade mitt i nattens mörker med draggande båtar runt omkring. Läs om hur vi förberedde oss, vad vi använde för hjälpmedel och hur vi upplevde situationen ombord Sarita.
Efter Vonitsa och Amvrakikobukten var det dags att återse öppet hav igen och då det var lugnt väder valde vi att segla söderut via Lefkas västkust som är exponerad för Medelhavets vindar och vågor. Vi la till i Vasisliki, en vik på Lefkas sykust som ä’r ett paradis för vindsurfare då det eftermiddagsbrisen tar i extra där. Sen blev det ett kärt återseende av Mytikas på Greklands fastland som vi verkligen trivs att besöka.
Vonitsa i Amvrakikobukten är en av de platser vi återkommer till och trivs att besöka. Det är en lugn plats där den lilla turism som finns är mestadels grekisk. Där finns vår favorittaverna och en marknad full av frukt, grönt och folkliv som lockar till besök. Över staden tronar en borg med en lång historia och nu börjar också marinan vakna ur en Törnrosasömn.
Vi anlände till Preveza och Sarita i Grekland i början av september efter en härlig sommar i Sverige redo att åter sjösätta henne och njuta av seglingar i Joniska havet. Som vanligt är det mycket slit innan Sarita kan flyta i sitt rätta element och det underlättar då inte att vi var trötta med biverkningar av vår fjärde spruta.
När en längre värmebölja med temperaturer uppåt 40 grader låg i prognosen och Europas semesterfirare började fylla vikarna till bredden kände vi det var dags att åter uppleva de svenska fjällen samt beta av en del praktiska saker på listan. Det blev nästan två månader i Järna och i Tänndalen med fina upplevelser och vandringar, men nu är vi tillbaka till Sarita i Grekland och förbereder sjösättning.
Ombord på Sarita har vi återkommande haft behov av att prata om den oro vi upplever ombord då det hjälper oss att hitta sätt att agera i de situationer vi känner oro inför. Att leva på naturens villkor innebär inte bara möjligheten att njuta av vad den erbjuder utan också att hela tiden anpassa sig till dess olika skiftningar. En fantastisk ankarplats kan snabbt förvandlas till en farlig plats om en intensiv åskfront passerar och en behaglig segling på havet kan snabbt bli en kamp för överlevnad om man överraskas av en storm.
Då har åskfronten Genesis passerat oss där vi låg i Tranquil Bay på Lefkas. Men innan dess hann vi med en promenad och besöka nya bekanta i Vilho Bay. Fronten passerade naturligtvis mitt i natten, med mycket åska och regn, men mindre vind än väntat. Men varje period vid oroligt väder förbereder vid oss på Sarita på ett liknande sätt vilket vi skrivit ner i punktform i slutet på inlägget, liksom en video som sammanfattar frontpassagen.
I början av juni fick vi uppleva både trevliga födelsedagsdagar med våra fina ungdomar Patric, Paula och deras hund Ayleen, som de adopterat i Irland på seglingen ner till Grekland. Men vi fick också en skräckupplevelse genom att simma bland riktigt giftiga maneter i Itaka, maneter som blir allt vanligare i Medelhavet. Och så lite åska och en vik fick fick ha för oss själva.
När det blev oroligt väder så förflyttade vi oss till Tranquil Bay mitt emot Nidri på Lefkas som har en skyddad ankarplats. Förutom att få lä från den prognostiserade byiga vinden så kunde vi pricka av en del på vår arbetslista, inklusive monteringen av ett kättingstopp. Men vi träffade också en nya och gamla vänner på ankarplatsen innan vi åter styrde kosan till Varco Bay till vår egen vik för att kunna bada och simma.
Lucinas födelsedag firade vi i Mytikas genom att vandra och klättra upp till ett liten grottkapell, Church of Eleoussa, i bergssluttningen ovanför byn. I skuggan under ett stort träd kunde vi njuta av utsikten, tystnaden och den medhavda frukosten på trappsteget till kapellets ingång. Det blev sista dagen i Mytikas innan vi styrde kosan mot Varco Bay.
Den 3:e maj lämnade vi innanhavet Amvrakikobukten och på ett vindstilla hav motoriserade vi ut mellan bojarna som markerar den muddrade kanalen över sandbanken in till Preveza. Vi var på väg till Lefkas kanal och vidare till Varco Bay och det lilla samhället Mytikas, en av våra favoritplatser från förra året.
Att bo ombord på en segelbåt är för oss inte bara ett sätt att få segla, det är en livsstil som innebär så mycket mer. Med glimten i ögat har vi nu försökt definiera vad de gemensamma tecknen är för oss som bor ombord i jämförelse med de som bor iland. Förhoppningsvis kan de ge både ett igenkännande leende och/eller insikter i vad skillnaderna är.
När man talar om att segla i Joniska havet så är Amvrakikobukten inte det första de flesta seglare tänker på, många vet nog inte ens var den ligger. Avsaknaden av turism i ett annars populärt område har väckt vår nyfikenhet och vi har valt att utforska bukten lite mer och vi har inte blivit besvikna. Amvrakikobukten har en unik flora och fauna i kombination med en intressant historia och små trivsamma lugna orter med välkomnande människor.
Nu har vi sjösatt och Sarita flyter åter omkring i sitt rätta element. Men det var inte en smärtfri förflyttning då sjösättningen gav oss lite skrämselhicka när motorn gav oss problem. Dessutom följde strax efter sjösättningen ett par frontpassager med starka vindbyar. Men vi har också haft möjlighet till avkoppling och lite lustfyllt båtfix, sånt som inte handlar om att reparera trasig utrustning utan att förbättra och göra fint.
Efter en härlig vinter i de svenska fjällen så ställde vi av bilen i slutet av mars och flög ner till Grekland för att åter flytta ombord på Sarita. Men det var en hel del som behövde göras innan sjösättning, men efter tre veckors båtfix på land var hon redo för att sänkas ner i havet och vi kunde börja vårt båtliv i det rätta elementet.
Det andra inlägget om mina lärdomar från ett liv till havs fortsätter på samma tema som den första, med devisen att man lär sig genom sina misstag. Jag har funderat över mina erfarenheterna från att ha jobbat på segelbåtar som charterskeppare, gjort leveransseglingar och seglat på egen köl och samlat några av de viktigaste lärdomar av de misstag jag gjort eller incidenter jag varit med om under mina år på världshaven. Exemplen bygger på mina minnen från händelserna så gott som jag kommer ihåg dem och både lärdomarna och slutsatserna är mina egna.
Med devisen att man lär sig genom sina misstag har jag funderat över mina viktigaste lärdomar av de misstag jag gjort eller incidenter jag varit med om under mina år på världshaven. Det har varit allt från grundstötningar till sprickor i masten, situationer som på olika sätt uppkommit av okunskap, speciella omständigheter, otur eller ren klantighet (ofta i kombination). Så här kommer några exempel på misstag/incidenter och vad jag lärt mig från dem.
Tänndalen i svenska fjällen har blivit vårt hem denna höst och vinter i väntan på att flyga ner till Sarita och Grekland igen i vår. Vi har sett naturen gå från grönt till höstens alla färger och kunnat njuta av både vandringar och skidåkning, både längs och utför,i en vacker natur. Vi har till och med blivit med stuga i Åsvallen mellan Funäsdalen och Tänndalen.
För att kunna njuta av ensamma exotiska ankarplatser i tropikerna behöver man ibland kunna navigera bland sandrevlar, korallhuvuden och rev i områden som är dåligt utmärkta på sjökort. Då gäller det inte bara att utnyttja den kunskap som finns samlad i guideböcker och använda sig av Google Earth, utan också att behärska “eye-ball navigation”, konsten att bedöma djup och bottentyp med hjälp av färgen på vattnet. Här lite råd på vägen och sex tips om hur man får bäst förutsättningar för att lyckas.
Efter att ha tagit upp Sarita och ”stoppat om” henne ordentligt tog vi i i slutet av juli färjan från Igoumenitsa till Bari i Italien med destination Sverige. Färden gick via ett Italien med värmebölja, ett svalt och regnigt Alperna och ett grönskande Tyskland med övernattningar i tält och på hotell.
Efter att ha läst en uppsjö av seglingsböcker och artiklar samt spenderat en hel del tid till havs själv har jag försökt sammanfatta vad som verkar vara de största problemområdena ombord, där något går sönder på en seglande långfärdsbåt. Bland annat så finns både böcker och artiklar om erfarenheterna från båtarna som deltagit i ARC-seglingarna genom åren. Vilka är då de vanligaste problemen?
Ett nytt år har just öppnat dörren och det är ett naturligt tillfälle för en sammanfattning av sommarens seglingar då det var länge sen vi uppdaterade vad vi gjort med ett inlägg på hemsidan, Men nu finns förutom detta inlägg, som är en sammanfattning av våra seglingar i Joniska havet 2021, också lite ögonblicksbilder i form av notiser från strandhugg i somras